Elizabeth II:s första år som drottning skildras i omtalade brittiska tv-serien ”The crown”. En av alla intressanta, noggrant återgivna detaljer i serien är språkbruket vid hovet. Drottningen kallas förstås regelbundet för Your Majesty, ”Ers Majestät”. När denna artighetsnivå väl är etablerad tilltalas drottningen sedan enligt gammal tradition med ma’am, en kvinnlig motsvarighet till det manliga tilltalsordet sir, bägge med ursprung i franskan.
Det används tillsammans med det vanliga you som är helt neutralt. Graden av artighet uttrycks alltså med andra markörer. Vi föreställer oss att man på engelska duar alla, men egentligen är det ju fråga om ett allmänt niande. Det gamla thou, ”du”, har helt försvunnit och ersatts av you, ”ni”; i dag möter vi thou bara i ålderdomligt språk som hos Shakespeare och den gamla bibelöversättningen.
Att andra person plural används för artigt tilltal är vanligt på många språk (som franskans vous), men det finns också tredje persons-tilltal, som tyskans Sie eller danskans De (det senare på stark tillbakagång). Eller som i polskan, där substantiven pan (”herr”) och pani (”fru”) används närmast som pronomen, med verbet böjt i tredje person, ungefär som enligt det gamla svenska bruket: ”Vad tycker frun om det?” Så tilltalar man alla utanför den närmaste familjen och vänkretsen, och vid behov kan det kompletteras med artiga beteckningar som “herr professor” som en markering att man känner till den lämpliga titeln.
Svenskan i dag tycks lida brist på artighetsmarkörer, och nödlösningar/nyskapande försök hörs allt oftare. Precis som engelskan lånade svenskan för länge sedan orden madam, mamsell och monsieur från franskan. Från början var det ett artigt tilltal till människor som antogs förstå franska, för att så småningom förlora i status – kom ihåg Madam Flod på Strindbergs Hemsö. Den som sålde varor på torget kunde kallas torgmadam. Men när man i dag hör ropen ”Madame!”, ”Madame!” på Hötorget i Stockholm, då är det någon som vill uppträda mot sina kunder med extra stor artighet.
