Introduktion
Tvåspråkighet är ett sociolingvistiskt fenomen som har fått mycket akademisk uppmärksamhet, inte enbart på grund av dess vikt inom kommunikation, men även på grund av politiska och demografiska överväganden som har lett till att många sociologer klassar vissa språk som viktigare än andra inom ramen för språklig mångfald. Denna klassificering tvingar afrikanska språk till en underordnad position med anledning av att endast ett fåtal av dem har kodifierats och ännu färre används i undervisning. Därför är de europeiska språken i Kamerun överlägsna, och termen tvåspråkighet för direkt tankarna till behärskningen av engelska och franska. På så sätt blir det en svår uppgift för afrikaner att behandla ämnet ”tvåspråkighet”, eftersom de måste brottas med beslutet att ta med de lokala språken i undersökningen eller inte.
Å andra sidan har termens definition länge varit föremål för livliga debatter. Debattens omfång syns tydligt i två definitioner av termen som bäst kan anses befinna sig på varsin ände av skalan. Medan Bloomfield definierar tvåspråkighet ”som modersmålsbehärskning av två språk”, ger Diebold en minimal definition där han använder termen ”incipient bilingualism” vilket kännetecknas som ”det första stadiet av kontakt mellan två språk”. Dessa två definitioner medför att vi när vi studerar tvåspråkighet tvingas överväga denna som något helt och hållet relativt, eftersom gränsen för när någon blir tvåspråkig antingen är ungefärlig eller svår att avgöra.
Det är emellertid underförstått att sociolingvister är intresserade av alla språk. Talare i en viss språkgemenskap utgörs dessutom av många grupper där varje gruppmedlems språk bland annat återspeglar hans eller hennes ålder, härkomst, yrkesintresse och utbildningsbakgrund. Detta gör det svårt för en talare att införliva alla varianter i det egna tänkandet, vilket i sin tur gör det svårt att avgöra hur en talares perfekta språkanvändning låter. Det är på grundval av dessa två överväganden, i ett försök att diskutera föreställningar om tvåspråkighet, som denna artikel kommer att inkludera både lokala och utländska språk och tänka på tvåspråkighet som ett alternativt användningssätt av två språk (Webster’s New Collegiate Dictionary). Med tanke på den komplexa kamerunska kontexten kommer en tvåspråkig talare i denna uppsats referera till (1) en talare av ett nationellt språk och ett officiellt språk, (2) en talare av två officiella språk, och (3) en talare av två nationella språk.
Dessutom kommer ett försök göras i denna artikel att undersöka tvåspråkigt beteende och attityder till tvåspråkighet.
Tvåspråkighet som en process
För att förstå tvåspråkighetens process bör det vara underförstått att människor ärver förmågan att tala även om de inte ärver förmågan att tala ett visst språk. Ett barn lär sig därför att tala ett språk av dem som uppfostrar barnet från dess barndom. The New Encyclopaedia Britannica poängterar att det i de flesta fall är de biologiska föräldrarna, speciellt modern. Men förstaspråket förvärvas från omgivningen och genom lärande. Adopterade barn, oavsett härkomst och de biologiska föräldrarnas språk, förvärvar sitt språk av adoptivföräldrarna som uppfostrar dem precis som om de vore deras egna barn.
Andraspråksinlärning och eventuellt senare inlärda språk är en annan fråga. Förutom i de fall där barnets föräldrar/fosterföräldrar är tvåspråkiga, eller har olika språkliga bakgrunder, blir andrahandsinlärning antingen en frivillig aktivitet eller något som tvingas på barnet av yttre sociala, politiska eller religiösa faktorer som påverkar barnet.
Att avgöra behovet av tvåspråkighet
På både individuell och social nivå kan ett behov av tvåspråkighet på olika sätt uppstå av följande anledningar:
Geografisk närhet: Geografisk närhet mellan två samhällen leder på ett naturligt sätt till kommunikation mellan dessa samhällens medlemmar på grund av handel eftersom inget samhälle lever i enskildhet. Eftersom språk kan innebära en skiljemur som hindrar effektiv kommunikation lär sig medlemmarna i de två samhällena varandras språk. Detta leder oundvikligen till tvåspråkighet. Vidare kan närheten leda till äktenskap utanför den egna gruppen vilket skapar tvåspråkiga familjer.
Historiska faktorer: Historiska händelser så som erövring och kolonialism gjorde att de nykomna utövade mycket inflytande inom alla områden. Eftersom ”de starkaste grupperna i ett samhälle kan tvinga sitt språk på de svagare grupperna” (Romaine, 1955:23), gjordes alla officiella affärer på det utländska språket. Detta är fallet i de flesta afrikanska länder där kolonialhärskarna efterlämnade sina språk som ”officiella” språk i det flerspråkiga Afrika söder om Sahara. Med dess historiska förvridningar fick Kamerun två utländska språk som officiella språk vilka lärdes ut i skolorna.
Migration: Antingen kollektiva eller individuella migranter som flyr från krig eller söker individuell kunskap har bosatt sig i utländska språkgemenskaper. Med avsikt att kommunicera och söka arbete har de tvingats lära sig den andra gemenskapens språk, vilket lett till tvåspråkighet.
Religion: Vissa religioner som islam anser att språket i de religiösa skrifterna är rent och heligt. Som sådant måste präster i sådana religioner lära sig det språk som de religiösa böckerna ursprungligen skrevs på.
Allmänna och internationella relationer: I flerspråkiga länder som Kamerun och Nigeria behöver medborgarna kunna integreras på nationell nivå vilket oundvikligen inbegriper ett lingua franca. Medan vissa länder har tagit afrikanska språk i bruk vid sidan om de europeiska för att kommunicera, har andra behållit de språk som deras kolonialhärskare använde, vilka måste läras ut i skolan. I Nigeria till exempel används Yoruba, Hausa och Ibo vid sidan om engelskan för att underlätta relationer inom landet. Relationer mellan länder har också blivit oumbärliga, vilket kräver av politiker, affärsmän och diplomater att de ska behärska LWC-språk (Languages of Wider Communication). Detta har inneburit ett behov av skapandet av många språkundervisningsprogram inom länder. I Kamerun finns det program för undervisning av engelska, franska, italienska, spanska, tyska och till och med kinesiska.
Olika typer av tvåspråkighet
Även om tvåspråkighet kan klassificeras genom att para ihop de talade språken, diskuterade Weinreich (1963) tre olika typer av tvåspråkighet gällande de sätt på vilka man trodde ett språks principer kodades i individens hjärna. The New Encyclopaedia Britannica, identifierar emellertid två typer som vi har tagit med här. Dessa är:
Samordnad tvåspråkighet (coordinate bilingualism): I samordnad tvåspråkighet lär sig personen språken i separata miljöer och de två språkens ord hålls åtskilda genom att varje ord har sin specifika innebörd. Ett exempel på detta kan ses i Kamerun när ett barn lär sig engelska i skolan. Denna typ av tvåspråkighet kallas även för subtraktiv tvåspråkighet (eng. subtractive bilingualism).
Sammansatt tvåspråkighet (eng. compound bilingualism): Här lär sig personen de två språken i samma kontext där de används sida vid sida, så det finns en sammansatt representation av språken i hjärnan. Detta är fallet när ett barn växer upp med tvåspråkiga föräldrar, eller föräldrar med två olika språkliga bakgrunder. Denna typ av tvåspråkighet är additiv till sin natur.
Det är värt att nämna att ovanstående klassificering har gett upphov till åtskilliga modeller för tvåspråkiga utbildningsprogram. Larsen & Long (1994) karakteriserar två huvudtyper:
i. Modellen som är tänkt att hjälpa studenter fortsätter att växa i deras förstaspråk när de lär sig ett andraspråk och
ii. Immersionsprogrammet tillåter modersmålstalare att ta emot all initial undervisning i ett andraspråk. Efter tidiga nivåer lärs fler och fler innehållskurser ut i målspråket.
Tvåspråkigt beteende
Tvåspråkiga personer är kända för att uppvisa några av följande framträdande drag, vilka i sig själva är föremål för olika tolkningar.
Interferens: Detta inträffar i de fall där en talare medvetet eller omedvetet överför uttal, meningsföljd och vokabulär från källspråket till målspråket. Enligt Ruke – Dravina är interferens alltid närvarande vid tvåspråkighet, speciellt när de två språken ligger nära varandra fonologiskt, syntaktiskt och morfologiskt. Det påverkar uttalet vilket kan ses hos frankofona studenter när de på engelska uttalar ”ch” i ”chicken” som ”sh”, eller ibland överför hela syntaktiska strukturer som ”John is come here” istället för ”John has come here”. Detta händer i ett mellanspråkligt stadium när en fransktalande använder engelska regler vid användning av hjälpverb på fel sätt.
Kodväxling: Kodväxling inträffar när en talare i målspråket använder sig av ett ord eller uttryck från sitt källspråk. Det kompenserar ibland brister, speciellt stilistiska, i det första språket. Exempel på kodväxling är när en tvåspråkig talare av franska och engelska önskar sina gäster ”Bon appetit”, ett uttryck som anses absurt hos engelskans användare. I Kamerun är kodväxling ofta ett resultat av språkgruppsinflytande eller ibland av att talare vill fylla ut språkluckor. Kodväxling kan också framtvingas av det dominanta språkets byråkratiska inflytande. Följaktligen föredrar de flesta civila tjänstemän ”dossier” framför ”mapp” och polisen har för vana att fråga efter ”identiteter”.
Översättning: Eftersom en tvåspråkig person behärskar två ömsesidigt obegripliga språk kan han eller hon bli översättare. Problemet med översättning är att en översatt version alltid förlorar någonting av författarens ursprungliga syfte. Speciellt när det gäller poesi sägs översättningen ibland fungera bättre än originalet och i sådana fall handlar det faktiskt om ett nytt verk och inte bara en översättning, även om det bygger på ett annat verk. Därför kan det italienska epigrammet motiveras: ”Traduttore traditore” (Översättaren är en förrädare).
Attityder till tvåspråkighet
Många författare har undersökt olika attityder till tvåspråkighet i flerspråkiga situationer. Man har sett att i de slutgiltiga undersökningarna är vissa språkgrupper misstänksamma mot eller hyser förakt mot tvåspråkighet. Dessa negativa attityder baseras på en eller flera av följande skäl:
Språklig grund: Talare av ett språk tycker ofta att tvåspråkiga talare är högfärdiga. Till största del ser språkpuritaner vissa tvåspråkiga beteenden som kodväxling och interferenser som en oren blandning och avskyr dessa för att de så småningom kommer leda till ett språkbyte, och innebär en eventuell språkdöd av minoritetsspråk, speciellt eftersom uppluckringen ses som ett hot mot den strukturella integriteten och underhållet av minoritetsspråk. Detta råkar vara sant om, efter introducering av vissa strukturer i målspråket, initiativtagare till dessa strukturer bibehåller dem och skapar pidgin-, kreol-, hybrid- eller blandspråk. Enligt Romaine (1995) resulterar dessa underliggande skikt av interferenser i bristfällig gruppinlärning under ett språkskifte. Det kan förekomma när en grupp talare som byter till ett målspråk misslyckas eller vägrar lära sig det nya språket perfekt. Av detta kan man med säkerhet påstå att vad som ofta kallas för ”Francanglais” kan kvalificeras som underliggande skikt av interferenser vilka, om de tillåts växa, hotar den kamerunska engelskans strukturella integritet, om man tar i beaktande att de flesta av de som vidmakthåller den inte kan uttrycka sig genom grammatiskt acceptabla strukturer.
Politisk grund: Konflikter som involverar språk handlar normalt inte om språk utan om grundläggande skillnader mellan grupper som talar olika språk. Ett språk kan befinna sig eller sättas i fokus på grund av lojalitet för en minoritetsgrupp som ser sig själv som undertryckt, förföljd eller föremål för diskriminering. Att trofasta medlemmar av SCNC (Southern Cameroon National Council) avskyr att höra franska speciellt i det engelsktalande Kamerun illustrerar detta faktum väl. För dem innebär fransktalande förvaltare samt skyltar och dokument på franska symboler för kolonialhärskare i ett erövrat territorium. Detta faktum har inte stoppat de fransktalande (majoriteten) från att använda sin numerära styrka för att planera sätt att uppnå höga ställningar, affärer och jordegendomar i dessa områden, som till en viss del rättfärdigar SCNS:s fruktan.
Ett språk kan också bli föremål för attacker eller undertryckande om auktoriteterna associerar det med vad de anser vara rebelliska grupper. Folkmordet i Rwanda 1994 är bara ett av många exempel på detta.
Utbildningsgrund: Tvåspråkighet inom utbildningen är normalt en angelägenhet för statlig politik. Många kritiker hävdar emellertid att barn som växer upp tvåspråkiga presterar dåligt i andra ämnen, eftersom en större mental ansträngning måste göras för att kunna behärska två språk. Medan Kameruns regering såg introduceringen av franska i de grundläggande slutbetygen som ett steg mot nationell integration ansåg engelsktalande kritiker det som ett steg mot att omvandla dem genom att förvirra deras barn.
Religion: Även om islam till en viss del förespråkar tvåspråkighet förbjuder den även dess utförande eftersom en översättning gör att en text förlorar någonting av författarens ursprungliga syfte. Koranen till exempel är skriven på en variant av arabiska som muslimer anser vara ren. Följaktligen ses det som hädiskt att använda dess översatta version för bön och andra ritualer. Detta gör att muslimer, speciellt fundamentalister, föraktar översättare av Koranen.
Avslutning
Vi lever i ett universum av språklig mångfald som förklaras genom den bibliska historien om Babels torn. Eftersom de senaste försöken till globalisering kräver mänsklig samverkan på en hög nivå, kan nuvarande framsteg mot tvåspråkighet rättfärdigas. Vi har inte bara undersökt faktorer som gör tvåspråkighet rättvisa och de som strider mot den, utan även de skäl som talar för och emot. Politiskt och religiöst tänkande kan få oss att tycka illa om tvåspråkighet, men det är relevant att nämna att den samtidigt utgör en fördel för alla. Att förvärva ”the compound state of mind with two grammars” (Cook: 2003) förblir ett ideal som uppnås av relativt få individer (även i ett ”tvåspråkigt” land som Kamerun), men det innebär inte att det finns få tvåspråkiga talare. I denna artikel handlar tvåspråkighet lika mycket om en behärskning av två officiella språk som en behärskning av två nationella språk.
För att avsluta måste anmärkas att de afrikanska språken uppfyller alla språkkriterier vad gäller vokalsystemens kvalitet. Eftersom inget språk kan mätas med något annat, handlar det om ett rent mindervärdeskomplex att fördöma tvåspråkighet, eftersom det krävs samma ansträngning som det gör att lära sig vilket europeiskt språk som helst. Jacobson (1953 [Jfr: Romaine, 1995]) skrev: ”Tvåspråkighet är för mig ett grundläggande problem för lingvister.” Det är det verkligen, förutsatt den språkliga realiteten att alla språk är likvärdiga i komplexitet och behärskning.
