UNESCO:s studie över utrotningshotade språk har satt igång uppdraget med att rädda minoritetsspråk från att dö ut. Men experter menar nu att det är nästa generation som har nyckeln till en framtid med dialektal mångfald.
Om du går in på en pub i Gwynfe, en liten stad i det vindpinade hörnet i South West Wales, är det sannolikt att du möter en uppsjö av egendomliga blickar eftersom de lokala invånarna pratar osammanhängande walesiska. I avlägsna byar i Wales pratar de lokala invånarna knappt med varandra på walesiska, vilket gör ett besök till detta land något mycket speciellt och unikt. Medan walesiskan upplevde en pånyttfödelse under 1900-talet, står idag tusentals minoritetsspråk runtom i världen inför en nedgång, och vissa befinner sig på gränsen till att dö ut.
Medan nyheter om livshotade djur och plantor fortsätter att dominera i median tas de utrotningshotade språkens situation sällan upp trots faktumet att nästan 40 % av alla språk runtom i världen kan anses utrotningshotade, jämfört med endast 18 % av alla däggdjur och 8 % av alla plantor. Living Tongues Institute for Endangered Languages förutspår att nästan hälften av alla världens språk kommer att försvinna inom de kommande 100 åren eftersom den sista talaren av ett språk dör varannan vecka och tar språket med sig i graven. Christopher Moseley, redaktör på Atlas of the World’s Languages in Danger säger: ”Som mänskliga varelser bör vi bry oss om detta på samma sätt som vi bryr oss om förlusten av världens urval av plantor och djur, världens biologiska mångfald.”
Tidigare har det inte genomförts många rapporter om ämnet. Den första omfattande databasen över världens utrotningshotade språk, som nyligen presenterades av UNESCO, har publicerat den alarmerande sanningen att nästan 2 500 språk är i farozonen, med mer än 500 språk som anses ”gravt utrotningshotade” och runt 200 språk som har färre talare än tio inhemska talare. UNESCO:s upptäckt har lett till en växande medvetenhet om anledningarna bakom dessa drastiska nedgångar och till synes sporrat en jakt på att rädda utdöende språk.
”Lingvister är för första gången medvetna om precis hur många språk det finns i världen och de blir bättre på att förstå de krafter som attackerar dem”, säger Moseley.
Globaliseringen är förmodligen den starkaste kraften som attackerar urbefolkningsspråk eftersom urbefolkningsgruppers unika identitet krossas av politiska ideologier och tvingas tala det språk som större och mer dominanta befolkningar talar. Ekonomiska krav spelar också in och tvingar grupper att migrera till större städer där okända språk ofrånkomligen går förlorade.
Många inhemska folkgrupper hjälper inte direkt sig själva. Stoltheten över individualiteten och traditionella levnadssätt som bybor en gång i tiden hade är inte längre så viktig. Barnen i byarna bidrar till språkens frånfälle genom att välja att tala det språk de hör i skolan och i filmer.
Kanske språk som walesiska och katalanska överlever inte bara på grund av att människorna bestämt vägrar förlora sin egen identitet och bevara sin självständighet, men även på grund av att walesarna och katalanerna till skillnad från ursprungsstammar i Indien och Brasilien inte upplever snabba ekonomiska förvandlingar. Tvärtom, Katalonien är i hög grad den rikaste provinsen i Spanien och har under årtionden försökt att bli autonomt. Att sluta tala katalanska skulle vara som att medge nederlaget. Katalanen Jose Luis Lopez, en 42-årig barägare i Barcelona säger:
”Vårt språk är själva essensen av vår identitet. Katalonien är en mycket stolt provins och vi älskar vår individualitet. Att inte tala katalanska skulle vara som att servera en öl utan tapas!”
Medan Wales och Katalonien kanske är ett levande bevis på hur stöd från staten och människors beslutsamhet visar att oberoende språk inte bara kan överleva, utan även blomstra – är inte lika många språk så lyckligt lottade utan ”äts upp” av så kallade ”mördarspråk” som franska, spanska och engelska. I Senegal har språket bandial ersatts av franska, det f.d. kolonialspråket och det språk som anses värdig att lära sig, tala och göra affärer på. Ett annat olycksaligt språk var manx på Isle of Man, vars sista talare, i ett desperat försök att skydda sitt språk, spelade in flertalet meningar innan han dog 1974. 54-årig Terry Giddens, som har levt i Douglas på Isle of Man hela sitt liv, anklagar utbildningssystemet för språkets död.
”I skolan uppmuntrades vi aldrig att tala det lokala språket. Allt vårt skolarbete genomfördes på engelska. Jag ångrar att jag inte kan tala det språk som min far och min farfar kunde tala.”
Medan utrotningshotade språk inte tidigare haft något större nyhetsvärde och så stor vikt som utrotningshotade plantor och djur, påpekar Dr Harrison, författare till boken When Languages Die, att utan alla dessa olika språk skulle vi förmodligen inte ha den kunskapsrikedom som vi har om naturen och den biologiska mångfalden som vi har, och språkdöd leder i slutändan till kunskapsdöd. Dr Harrison säger:
”Det mesta som vi vet om utrotningshotade arter är kodat i språk som aldrig har skrivits ned. Så genom att rädda språk kan vi även rädda arter och ekosystem.”
De flesta människor är förmodligen omedvetna om att det i världen finns 80 större språk som 80 procent av världens befolkningar talar och att det finns 3 500 mindre språk som talas av endast 0,2 procent av världens befolkning. En växande medvetenhet om hotet som minoritetsspråk står inför innebär att större åtgärder kommer att vidtas för att inte bara bevara språk men även den kunskap som de bär med sig. En åtgärd är att på lämpligt sätt dokumentera ett språk, men det är en metod som är både kostsam och tidsödande. Enligt dr Greg Anderson, chef på Living Tongue institute, tar processen att på ett effektivt sätt kartlägga ett språk tre till fyra år och kostar upp till 200 000 pund.
”Vi har människor och folkgrupper som vill hjälpa oss rädda deras språk, vad vi inte har är pengarna för att göra det”, menar dr Anderson.
Sorgset nog, när ett språk dör, går en stor del av kulturen i graven med det. Idag befinner sig språkdöden på oöverträffade nivåer, men med större förståelse och kunskap är situationen inte oåterkallelig. Tack vare språkförespråkare och regeringen möjliggjordes walesiskans lingvistiska och kulturella överlevnad för femtio år sedan. Kanske ligger ansvaret att rädda världens språkliga mångfald i barnens händer. Den yngre generationen och önskan om att återuppliva släktrötterna är nyckeln till överlevnaden av den lingvistiska mångfalden och den kunskap som finns i den. I annat fall kommer globaliseringens inverkan fortsätta att innebära ett olyckligt ersättande av minoritetsspråk med politiskt, ekonomiskt och socialt dominanta språk.
