CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till hebreiska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till hebreiska!


Yohan Paliakov


Aliza Baum


Lihi Roth


Hilla Steinberg


Efrem Ben


Maichail Abramson


Semitiskt språk, traditionellt räknat till den nordvästsemitiska gruppen. Det är officiellt språk i staten Israel. Av Israels 3,5 miljoner judiska invånare uppger sig ca 80 % ha hebreiska som första språk. Dessutom finns ca 400 000 hebreisktalande emigranter utanför Israel. Språket kallas i Gamla Testamentet ”Kanaans språk” (Jesaja 19:18) eller ”judiska” (Andra Kungaboken 18:26=Jes. 36:11). I senare judisk tradition kallas det leshoʹn ha-qoʹdesh ’det heliga språket’. Den moderna termen är ivriʹt.

Hebreiskan föreligger i tre huvudvarianter, som var och en representerar olika historiska stadier: bibelhebreiska (BH), den israelitiska kungatidens språk, mishnahebreiska (MH), den rabbinska judendomens språk, samt modern eller israelisk hebreiska (IH), resultatet av sionisternas återupplivande av hebreiskan som talspråk i Palestina i slutet av 1800-talet. BH och MH bygger antagligen på två olika regionala dialekter. Särdrag i BH är framför allt ett ålderdomligt tempussystem, som har vissa paralleller med akkadiska. BH:s belagda ordförråd är mycket litet (ca 8 000 ord), delvis på grund av att vi har endast ett snävt urval av gammalisraelitisk litteratur bevarad.

MH skiljde sig från BH på flera punkter i formläran. Således hade man antagligen maskulin pluralis på -iʹn. Både tempussystemet och syntaxen visar många paralleller med arameiskan. MH:s ordförråd är stort och innehåller en stor mängd arameiska lånord. Dessutom finns talrika lån från grekiska och latin.

Morfologin i IH är baserad på BH, medan syntaxen i stort sett är MH. Dock kan BH-element utnyttjas för vissa stillägen. IH utnyttjar ordförrådet från alla hebreiskans epoker (inklusive de arameiska lånen) och nybildar ord efter gamla mönster. Särskilt i talspråket finns dessutom många lån från jiddisch, engelska och arabiska. IH är i syntax och uttal starkt påverkat av europeiska språk, framför allt jiddisch och ryska.

Hebreiskan har sitt ursprung i Palestina. Redan i de på akkadiska skrivna Amarnabreven från kungar i Palestina och Fenicien (1300-talet f.Kr.) finns det glosor som återfinns i senare hebreiska. BH är utanför Gamla Testamentet belagd i några få inskrifter: Gezer-kalendern (ca 900 f.Kr.), Samaria-ostraka (700-talet f.Kr.), Siloah-inskriften (ca 700 f.Kr.), Lakish-breven (ca 600 f.Kr.), inskriften från Quntillat Ajrud i Negev (ca 600 f.Kr.), Arad-ostraka (ca 600-talet f.Kr.) samt namn från mynt och andra föremål från den israelitiska kungatidens slutskede. Språket på Mesa-stenen (800-talet f.Kr.) står BH mycket nära.

Huvuddokumentet för BH är dock Gamla Testamentet. Traditionellt har ”Deboras sång” (Domarboken 5) ansetts vara den äldsta längre intakta texten i G.T., daterad till ca 1100 f.Kr. Den anses dock numera av många forskare vara betydligt yngre. Språket i Gamla testamentet är relativt enhetligt, trots den långa tidsrymden för dess tillkomst. Dock finns skillnader mellan prosaspråket och språket i de poetiska böckerna (profeterna, Psaltaren, Job).

Det poetiska språket anknyter till äldre kanaaneiska förebilder (ugaritiska). Det klassiska prosaspråket utvecklades antagligen i Jerusalem under kungatiden, där man antog det feniciska alfabetet. Även prosaspråket var redan från början ett litterärt konstspråk med arkaiska inslag. Spår av ett ledigare talspråk finns i vissa sena texter, t.ex. Predikarens bok.

BH användes som litterärt medium även efter templets förstöring 586 f.Kr., medan talspråket förändrades starkt i riktning mot MH. Samtidigt slog arameiska alltmer igenom som talspråk hos judarna i Palestina. Det arameiska inflytandet visade sig även i att man övergav den feniciska skriften och antog den arameiska kvadratskriften, som alltsedan dess använts för att skriva hebreiska. De yngsta texterna på BH (en del texter från Qumran) är från århundradet f.Kr.

BH är bevarad endast i form av konsonanttexter utan vokaltecken. Därför är dess äldsta uttal inte säkert känt. Det tidigaste vittnesbördet om BH:s vokaler är, förutom hebreiska namn i akkadiska och grekiska texter, fragment av andra kolumnen ur Origenes Hexapla från 200-talet e.Kr., som innehåller delar av Psaltaren i grekisk transkription. På 500-talet e.Kr. infördes så vokaltecken i konsonantskriften för att säkra uttalet av bibeltexterna. Tre sådana vokalsystem är kända. De avspeglar tre olika sätt att uttala bibelspråket: palestinskt, babyloniskt och tiberianskt. Till dessa kommer den lästradition som bevarats muntligt hos samaritanerna till i dag. Av vokalsystemen är det de tiberianska vokaltecknen som har slagit igenom och som används i dag. Det moderna uttalet av IH går däremot ytterst tillbaka på den palestinska lästraditionen.

De äldsta exemplen på MH är den s.k. kopparrullen från Qumran (Kr.f.) och några texter i den judiska bönboken (från samma tid). De största litterära monumenten på MH är den rabbinska judendomens grundläggande lagtexter, Mishna och Tosefta, samt dess tidiga bibelutläggningar, midrasherna. Nedskrivandet av dessa texter påbörjades omkring 200 e.Kr. Äldre forskning ansåg att MH var ett konstlat lärdomsspråk. Numera står det klart att det ursprungligen var ett talspråk som talades sporadiskt i Judeen ännu på 100-talet e.Kr. Efter det att MH upphört att fungera som talspråk levde hebreiskan vidare som litterärt medium och i viss mån som lärdomsspråk bland judarna. Så småningom börjde emellertid känslan för MH:s särart suddas ut. Det yttrade sig i att MH-texter ”normaliserades” efter BH:s mönster och i att BH-uttal praktiserades vid läsning av MH-texter.

Hebreiska upplevde en litterär renässans i det muslimska Spanien från 900-talet och framåt, då bl.a. en betydande poesi på hebreiska i arabiska versmått uppstod. De judiska poeterna strävade efter att använda BH rensad från element från MH och arameiska. Hebreiska fungerade även i viss mån som interjudiskt talspråk under medeltiden. Inom den judiska emancipationsrörelsen under 1700-talet i Europa, haskala, började man använda hebreiska för sekulära ändamål (tidskriften Ha-Meʹassef, 1783). Haskala-rörelsen strävade efter att använda endast BH, vilket medförde stora svårigheter när man skulle beskriva moderna företeelser. Författaren Mendele Mokher Sforim (1835–1917) gav slutgiltigt upp haskala-språket och började använda hela den hebreiska traditionens ordförråd och en mer naturlig MH-syntax.

År 1879 publicerade Eliezer Ben-Yehuda en artikel där han pläderade för konsekvent användande av hebreiska bland judarna i Palestina både i tal och i skrift. Genom att Ben-Yehuda praktiserade talad hebreiska i sin familj blev hebreiska för första gången på 1 700 år åter modersmål. Han gjorde också en betydande insats som språkforskare och språkinnovatör. År 1890 bildades i Jerusalem en kommitté, Vaad ha-lashoʹn, för främjande av hebreiska i tal och skrift. Avgörande blev att Ben-Yehudas idéer fick fotfäste hos de judiska invandrarna till Palestina från Ryssland efter 1905. Genom att hebreiska infördes som både skrift- och talspråk i kibbutzerna slog det snabbt igenom hos den yngre generationen. En modern dagstidning, Hadshoʹt ha-Aretz (numera Ha-Aretz), grundades 1919.

Hebreiska blev ett av de officiella språken i Palestinamandatet 1920. Den moderna hebreiskan har snabbt utvecklats till ett litteratur- och talspråk som till sin struktur avviker avsevärt från både BH och MH. Skriftspråket har länge präglats av en starkt normativ språksyn, vilket bl.a. resulterat i bevarandet av ålderdomliga ord och syntaktiska mönster. Samtidigt har man, i Ben-Yehudas efterföljd, systematiskt försökt förnya ordförrådet med nybildningar baserade på semitiska ordrötter. Talspråket uppvisar bl.a. en vital slangkultur med talrika lånord från engelska, jiddisch och arabiska som även influerar skriftspråket. Det råder numera stor skillnad mellan stavning och uttal. Uttalet är starkt präglat av jiddisch med t.ex. velart (skorrande) r och frånvaro av laryngala konsonanter. Dock använder fortfarande många judar med orientaliskt ursprung en dialekt med en mer konservativ fonologi.

Den hebreiska skriften, som läses från höger till vänster, består av 22 konsonanttecken av vilka tre också kan stå för vokaler: y [j] för i och e, w för o och u samt h för e och a (endast i ordslut). Utöver detta finns ett system med diakritiska tecken för vokaler. Dessa tecken används dock bara i vissa typer av texter, i t.ex. barnböcker, nybörjarböcker i språket, poesi samt i Bibeln och bönboken.

Karakteristisk för hebreiskan (liksom för arameiskan) är frikativisering av klusiler efter vokal: yiqraʹv ’han närmar sig’ (jämför arabiska yaqrab), meʹlekh [-lex] ’kung’ (arabiska malik). Betoningen ligger på sista stavelsen utom i några verbformer och ordbildningsmönster: Yisraeʹl, Tel Aviʹv, shaloʹm men qoʹdesh, meʹlekh. I modernt uttal finns ingen skillnad mellan långa och korta vokaler och konsonanter.

Hebreiskan uppvisar den klassiska semitiska ordstrukturen där man från en rot på (i regel) tre konsonanter bildar konkreta ord med vokalinsättningar och affix: qadaʹsh ’vara helig’, qoʹdesh ’helighet’, qadoʹsh ’helig’, qidduʹsh ’helgande’, miqdaʹsh ’helgedom’.

Liksom övriga semitiska språk har hebreiskan två genus, maskulinum och femininum, det senare markerat med -aʹ eller -t: par ’oxe’, paraʹ ’ko’, yisraeliʹ ’israel’, yisraeliʹt ’israeliska’. Genus åtskiljs även i andra personens pronomen: attaʹ (maskulinum), att (femininum) ’du’. Pluralis bildas med -iʹm (de flesta maskuliner) och -oʹt (de flesta femininer): pariʹm, paroʹt, yisraeliyyiʹm, yisraeliyyoʹt. Bestämda artikeln är ett framförställt ha-: ha-miqdaʹsh ’helgedomen’. Hebreiskan har ingen kasusböjning. Liksom i övriga semitiska språk kan en verbrot förekomma i olika stamvarianter med betydelse av kausativ, reflexiv, intransitiv etc.: qadaʹsh ’vara helig’, qiddeʹsh ’göra helig’, hitqaddeʹsh ’helga sig’, niqdaʹsh ’visa sig helig’, quddaʹsh ’bli helgad’.

Kontakt