Det började sju år sedan 2002, under ett ledigt samtal över lunch. Min gamle vän och skolkamrat Orhan Pamuk hade precis avslutat vad han beskrev som hans första och sista politiska novell. Medan vi blickade ut över människorna som rumlade runt i Istanbuls första snöfall den vintern frågade jag om han trodde att boken skulle komma att försätta honom i knipa. Han skrattade på det där lediga och obekymrade sättet som jag hade sett så många andra göra som utmanat Turkiets våldsamt försvarade myter över åren. Han var inte alls bekymrad, sade han. Domare läser inte noveller.
På den tiden var det få människor utanför Turkiet som var intresserade i landets litteratur. Även om Pamuk hade vunnit priser runtom i Europa och respekterades i litterära cirklar i London och New York hade han fortfarande inte tagit sig in på den engelsktalande marknaden. Så senare det året, när han gick med på att översätta Snow (Snö), var mitt första mål att återskapa den narrativa transen som gör novellen så hypnotisk på turkiska.
Sanningen var att jag behövde en paus från mina avbrott som frilansjournalist och huvudvärken från min egen novell, som efter fyra års försummelse, i min ansträngning att uppfostra fyra barn och utföra ett mycket krävande arbete, hade hamnat vid sidan om. Min novell utspelade sig i Istanbul med en amerikansk berättare vars turkiska klasskamrater var iblandade i ett politiskt mord som följde 1971 års kupp. Även om karaktärerna hade överlevt tortyr och fängelse fortsatte de att utmana Turkiets nationella myter, leva farliga liv och vägrade kategoriskt att förklara sig själva. När de pressades med en direkt fråga drog de långa cigarettbloss och gav svävande svar. De var mystiska, ogenomträngliga – till och med för mig.
Vilken lättnade det var att fly in i en annan författares värld och fördjupa mig i frågor om språk. Detaljerna visade sig vara mycket tidsödande, eftersom skillnaden mellan turkiska och engelska är mycket stor. Turkiskan har inget verb ”to be” (att vara) eller ”to have” (att ha). Det föredrar en passiv mot en aktiv röst och har endast ett ord för ”he” (han), ”she” (hon) och ”it” (det). Det är ett agglutinerande språk, vilket innebär att rotsubstantiv ofta bär en sträng på 10 eller flera suffix. Turkiskan tycker även om verbala substantiv, och eftersom man inte känner till verbet förrän man kommer till slutet av meningen kan man ofta läsa fyra, fem eller sex satser innan man vet hur de är sammankopplade.
Till det läggs språkrevolutionen, som påbörjades under 1930-talet med målet att ersätta alla ord med arabiskt och persiskt ursprung, på den tiden 60 procent av vokabulären. Även om vissa av orden finns kvar har språket ändrats så mycket att man varit tvungen att två gånger översätta de tal som Ataturk, republikens grundare, höll. Turkiskan tillåter komplexa konstruktioner som (för att parafrasera poeten Murat Nemet-Nejat) kan fånga eleganta tankar genom att sakta veckla ut dem. Men att reproducera dessa strukturer på engelska är som att spinna ett nät fullt av knutar där varje sats stryper den föregående och bristen på rotsubstantiv uppmuntrar överanvändning av grundläggande ord och/eller vilda gissningar på 20 engelska ord eller så som kanske på något sätt kan återspegla författarens intentioner.
Min egen lösning är att arbeta i nära samarbete med författaren. När Pamuk hade läst varje avslutat utkast satte vi oss ned vid hans skrivbord i sommarhuset på Princessöarna, utanför Istanbuls kust, och diskuterade igenom mening för mening. Även om våra samtal ofta var upphetsade (kanske just för att de var upphetsade) är de några av de mest upplysande samtalen i mitt liv. Medan vi tillsammans gick igenom bokens värld verkade han öppna dörrar till dolda utrymmen som aldrig annars visas för den utomstående. Det var inte översättaren utan skuggförfattaren inuti mig som uppskattade dessa privilegerade resor. Men det finns kanske en skuggförfattare i varje hängiven översättare. Även om han eller hon måste tjäna texten kan författarens röst endast återskapas om översättaren kommer så nära novellens hjärta att översättaren kan övertyga sig själv om att den lystrar till hans eller hennes eget hjärta.
Så det var dit jag var på väg, mer efter instinkt än efter utformning, när jag satt och skrev i min fåtölj i vårt hur vid bergets fot utanför Bath, England, en kontinent ifrån själva handlingen. Men jag visste att min ensamhet snart skulle ta slut. Jag började översätta Snow under vintern 2003, medan Bush och Blair förberedde sig på att invadera Irak. Så fort de talade om att ”föra in demokratin i Mellanöstern” längtade jag efter att skrika stopp! Läs den här boken! Samma vinter blev jag illasinnat felciterad i den turkiska pressen, och en islamistisk tidning började skicka hot till mig nästan identiska med mördarens hot i Snow. Novellens snilledrag är att den fångar spöket i politikens maskineri så exakt att man ser det som om man befann sig mitt i det. Tills man en dag inser att man är fast inuti det.
För mig kom det ögonblicket två år och två översättningar senare, när Pamuk i februari 2005 – redan impopulär hos republikens väktare – bröt ett 90 år gammalt tabu genom att erkänna (i en inofficiell intervju med en schweizisk journalist) 1915 års slakteri av miljontals armenier. Pamuk, som utsattes för en oavbruten hatkampanj, tvingades kortvarigt att gömma sig och sedan, som vida känt, anklagades han för att förolämpa ”turkiskheten”. Som översättare, journalist och författare kände jag det som en plikt att delta i hans försvar. Det var i domstolen i december 2006, den dagen då han stod inför rätta, och jag kommer aldrig glömma skräcken av att se min vän utsatt för en cirkus av angivelser, överlämnad till myller av ultranationalistiska uppviglare medan kamerorna filmade och kravallpolisen tittade åt andra hållet.
Vid det här laget hade ultranationalister startat fall mot ett hundratal andra liknande misstänkta, många av dem mina vänner och klasskamrater. I januari 2007 blev den mest kontroversiella av dem (och mest älskade) Hrant Drink mördad. Ett år senare ställdes 86 ultranationalister själva inför rätta, anklagade för att ha planerat att mörda Pamuk och andra i upptakten till en kupp. Man skulle kunna se mina försök att föra ut denna historia till världen utanför som ett noblare, suddigare sätt att översätta. Men det som jag minns allra livligast är min förtvivlan när jag gång på gång erbjöds möjligheten att skriva 1 000 ord i den västerländska pressen. Jag försökte trycka in hela historien om den turkiska republiken i ett nötskal.
Vad har jag lärt mig sedan jag översatte Snow? En novell kan ha en sådan makt att till och med domare läser den. Men när novellen väl har omfamnats i översättning har inte ens domare någon makt att krossa den. Trots det bör översättare som föresätter sig att besvära politiska eliter inte bli överraskade om deras arbete synas i sömmarna. Standardfrasen om mig i Turkiet är att jag ”förbättrar” eller ”västerniserar” Pamuks ord. Det är inte alltid en komplimang. Att veta att varje mening jag skriver kommer att undersökas i detta ljus gör inte mitt arbete på något sätt lättare. Men jag förstår nu varför karaktärerna i min novell vägrade att vara ärliga mot mig för alla dessa år sedan. De visste, precis som jag gör nu, hur det är att leva under en glasklocka. De lärde sig, genom brutal erfarenhet, hur man på bästa sätt överlever det. Genom att observera trycket från en torftig utsiktsplats (kraftåtgärder åtföljda av lugn åtföljda av alltför kortvariga möjligheter) drog de sig helt enkelt tillbaka till cigarettrökning och tystnad – den sista tillflyktsorten för den fria tanken – för att invänta sin tid
