Vi har många gånger tidigare diskuterat de ”naturliga” fördelar som maskinöversättning kan ha jämfört med våra mänskliga översättarkollegor. Deras liv förfaller och är tar slut i kontrast mot den kolossala gigant som hotar att ta över hela industrin och slutligen göra oss människor onödiga.
Kommer vi att bli framtidens föråldrade och dammiga videobandspelare? Kommer de nya generationerna av cyborgbarn att se på oss en dag som dagens barn ser på kassettband?
Jag kan nästan föreställa mig deras förundrade, sorgsna uttryck, som försöker förstå vad vi ”köttsäckar” någonsin gjorde egentligen. ”Error 404” blinkar på deras ”mind screens” på grund av det oklara resultatet.
Så vad har vi som kan hjälpa oss mot den fruktade maskinen?
Svaret: Improvisation, som är själva kärnan i vår oförutsägbara natur.
Den mycket mänskliga förmågan att extrapolera två icke sammanhängande delar av information genom att sätta ihop dem och få en ny möjlig mening. Detta är på sätt och vis skapelsens gåva.
Det är därför maskiner inte kan vara poeter (eller i bästa fall bara dadaistiska poeter).
Ja, de kan verka slumpmässigt och till och med göra sina egna misstag, men aldrig med avsikt. De är inte programmerade att göra misstag, även om de gör det då och då, men bara när deras koder fulländas, och aldrig med ett kreativt syfte ”i åtanke”.
Improvisation, att koppla samman separata informationspooler för att ”förstå”, är för närvarande en exklusiv mänsklig förmåga. Maskinen antingen vet eller inte. När den inte gör det behöver den ny input som inkluderar en konsoliderad sammanfogning av idéer till ett nytt koncept eller syntagm. (Jag skulle vilja se maskinöversättning försöka förstå ett klassiskt sovjetiskt filmmontage. Sergei Eisenstein skulle vända sig om i sin grav så hårt).
Det är som att försöka föra en filosofisk konversation med Alexa eller Siri.
De kan ha ganska kvicka svar på förskrivna frågor, men när du frågar dem något helt annat förstår de inte och kan inte svara. Det är där vi människor fortfarande är starka.
Förra året i Seoul besegrade ett team av mänskliga översättare en maskinöversättningsmotor med artificiell intelligens i en tävling som anordnades av International Association of Professional Translators and Interpreters (IAPTI), vilket visar att vi ”köttsäckar” fortfarande håller oss kvar i branschen. Hur har vår underutvecklade art lyckats uppnå en sådan prestation, frågar du dig? Det verkar som om maskinöversättningsdatorn inte kunde skapa en mening av specifika ordkollisioner som den inte hade några uppgifter om från början, vilket gav nonsensartade översättningsresultat där dess mänskliga motsvarigheter kunde härleda innebörden med hjälp av fantasi och lite risktagande.
Så det verkar som om felbarhet och förmågan att ifrågasätta saker och ting, att känna sig fri att riskera det absurda, trots allt kan vara våra gudagivna gåvor. Det som gör oss unika och perfekta i vår egen ofullkomlighet.
