I en värld som är synnerligen globaliserad, blir konstnärer tvungna att kommunicera med den internationella konstvärlden på ett språk som inte är deras modersmål. Att kunna upprätthålla en bank med översatta biografier, utställningshistorik, kritikers bedömningar av verken och konstnärens egna uttalanden, är en nödvändig förutsättning för att kunna marknadsföra en konstnär på den internationella scenen. Som vi vet är engelska det mest välkända språket i världen och språket som det viktiga materialet översätts till. Det skulle inte vara en överdrift att säga att alla icke-engelsktalande nutida konstnärer lever ett dubbelliv, bestående av sina modersmål och det översatta språket.
Låt oss påminnas oss själv om den välkända anekdoten rörande Pablo Picasso (1881-1973) och Henri Matisse (1869-1954). I början av 1900-talet när de två protagonisterna inom västvärldens moderna konst hade en hyfsat kamratlig relation, bodde de berömda moderna konstsamlarna Gertrude Stein och hennes bror Leo Stein i Paris. De brukade då bjuda in Picasso och Matisse till sina lördagsevenemang där människor i konstnärliga och litterära cirklar samlades, drack och pratade tillsammans. Vi kan visualisera oss partyfolkets tjattrande, och entusiastiska samtal om Paris konstscen, skämtande och skrattande, som grundtonen för lördagskvällens sociala sammankomst.
Tyvärr var denna festliga stämning smärtsam för Picasso, som talade långt ifrån någon flytande franska och hade komplex för sin spanska accent. Picasso kunde bara säga ”oui, oui, oui, då Matisse malde på kunde han själv knappt tala”. Det är enkelt att föreställa sig Picassos skam och frustration i sällskap av sofistikerade konstfrämjare, potentiella samlare, eller kritiker som han var oförmögen att beskriva sina egna verk inför, förutom med vissa enstaviga ord.
I stor kontrast kunde Matisse leva ut hela sin persona. Språket var såklart inget problem för honom och han kunde överglänsa Picasso via sina ord. Picassos första älskare Fernande Olivier förkunnande att ”medan Matisse visade upp en häpnadsväckande klarsynthet och var precis, koncis, intelligent och imponerade på folk”, ”var Picasso butter och hämmad och lättirriterad av folk som försökte fråga om hans arbete”. Jag kan föreställa mig hur Picassos stolthet fick sig en törn av hur socialt klumpig han blev enbart på grund av sin svaga franska.
När någon talar sitt modersmål eller har en briljant kontroll över ett språk vid sociala tillställningar, kan man välja att framställa en social sida av sig själv som man gillar. Man rör sig självsäkert bland en lång rad av verbala känslor, uppfattningar och information, vilket gör att man kan interagera närmare med folk. Språkkunskaper påverkar omfattningen av de sociala kunskaperna som alla människor använder för att uttrycka sina idéer och känslor. Picassos lidande påminner mig om många andra konstnärer som inte är så säkra på engelska och ofta blir tvungna att stå obekvämt fåordiga i glada och pratsamma engelsktalande miljöer. Deras vanligtvis så perceptuella och känsliga röster tystas av ett ofta väldigt begränsat och grundläggande tal. Dom kan helt enkelt inte riktigt vara sig själv.
Mer än hundra år har passerat sedan Picasso fick stålsätta sig själv på grund av sitt språkhinder. Idag har som tur är konstnärernas flerspråkiga hemsidor kommit till undsättning och hjälper icke-engelsktalande konstnärers arbete, däribland majoriteten av koreanska konstnärer, att bli förstådda på en vettig nivå. Alla konstnärer behöver inte utsätta sig för Picassos skam. Därför är möjligheten att få sitt arbete översatt till engelska en befrielse för många koreanska konstnärer, med väldigt begränsade engelskakunskaper.
Å andra sidan, då det inte finns någon auktoritet som kan kontrollera kvalitén på översättningen av konsttexter, pumpas och sprids en skrämmande mängd undermåliga översatta texter ut. Det är en skrämmande verklighet om man tänker efter, då ingen riktigt verkar bry sig om standarden på den engelska översättningen av konsttexter, samtidigt som nästan alla koreanska essäer i utställningskataloger helt slarvigt har en engelsk version publicerad precis bredvid.
Ett ännu allvarligare fel görs när en koreansk text som från början är dåligt skriven översätts till engelska, vilket travesterar konstnärens arbete. Det gör mig outhärdligt ledsen och arg att läsa en sådan text som gått igenom en dubbel degradering. En av de mest gåtfulla erfarenheter jag upplever när jag ombeds att översätta koreanska konstessäer till engelska är hur konstnären alltid tycks förvänta sig att översättaren magiskt nog ska förvandla den ursprungliga koreanska texten till en ”bättre” engelsk skrift. Det är ett omöjligt uppdrag. Det översatta språket är oförmöget att undvara skammen i ursprungstexten och i slutändan skulle konstverket ändå bli olyckligt missrepresenterat.
Nutida konstnärer publicerar oavsiktligt översatta essäer och versioner av sin konst. Som en konsekvens kastas de in i en global arena där distinkta känsloyttringar och perceptioner i deras verk presenteras genom ett översatt språk. Det kan antyda att konstnären ska visa verkets värde indirekt genom ett språk som de knappt tänkt eller levt i under arbetsprocessen. Detta är farligt. En av de enklaste och brådskande saker som en plikttrogen översättare kan göra är att gå igenom den ursprungliga koreanska texten noggrant och använda redigeringskraften innan den kastas över till översättning. Det engelska alstret kommer nämligen bli den definierande avataren för konstnären på den internationella konstscenen.
