Konstnärens liv genom ett översatt språk

I en värld som är synnerligen globaliserad blir konstnärer tvungna att kommunicera med den internationella konstvärlden på ett språk som inte är deras modersmål. Att upprätthålla ett arkiv av översatta biografier, utställningshistorik, kritikers bedömningar av verken och konstnärens egna uttalanden, är en nödvändig förutsättning för att kunna marknadsföra en konstnär på den internationella scenen. Som vi alla känner till är engelska det mest gångbara språket i världen och språket som det viktiga materialet översätts till. Man överdriver inte om man säger att alla icke-engelsktalande nutida konstnärer lever ett dubbelliv, ett med sitt modersmål och ett med det översatta språket.

Det finns en känd anekdot om Pablo Picasso (1881-1973) och Henri Matisse (1869-1954). I början av 1900-talet när de två protagonisterna inom västvärldens moderna konst hade en hyfsat kamratlig relation, bodde de berömda moderna konstsamlarna Gertrude Stein och hennes bror Leo Stein i Paris. De brukade bjuda in Picasso och Matisse till sina lördagsevenemang där människor i konstnärliga och litterära cirklar samlades, drack och pratade tillsammans. Vi kan föreställa oss festfolkets tjattrande och entusiastiska samtal om Paris konstscen som grundtonen för lördagskvällens sociala tillställning.

Tyvärr var denna festliga stämning smärtsam för Picasso som talade långt ifrån flytande franska och hade komplex för sin spanska accent. Medan Matisse malde på kunde han själv knappt tala språket. Det är enkelt att förstå Picassos frustration i sällskap med sofistikerade konstfrämjare, potentiella samlare eller kritiker, oförmögen att beskriva sina egna verk förutom med ett antal enstaviga ord.

I stor kontrast till Picasso kunde Matisse leva ut hela sin persona. Språket var såklart inget problem för honom och han överglänste Picasso retoriskt. Fernande Olivier förkunnande att ”medan Matisse visade upp en häpnadsväckande klarsynthet och var precis, koncis, intelligent och imponerade på folk, var Picasso butter och hämmad och lät sig irriteras av folk som frågade om hans arbete”. Jag kan föreställa mig hur Picassos stolthet fick en törn på grund av sin svaga franska.

När någon talar sitt modersmål eller har en briljant kontroll över ett språk vid sociala tillställningar kan man presentera en positiv social sida av sig själv. Man rör sig självsäkert bland verbala känslor, uppfattningar och information, vilket gör att man kan interagera närmare med folk. Språkkunskaper påverkar omfattningen av de sociala kunskaperna som alla människor använder för att uttrycka sina idéer och känslor. Picassos lidande påminner mig om många andra konstnärer som inte är så säkra på engelska och ofta blir tvungna att stå obekvämt fåordiga i glada och pratsamma engelsktalande miljöer. Deras vanligtvis så perceptuella och känsliga röster tystas av ett ofta väldigt begränsat och grundläggande tal. De kan helt enkelt inte riktigt vara sig själv.

Mer än hundra år har gått sedan Picassos obekväma situation. Idag har flerspråkiga hemsidor som beskriver icke-engelsktalande konstnärers arbete kommit till undsättning. Så långt ifrån alla konstnärer behöver utsätta sig för Picassos lidande. Möjligheten att få sitt arbete översatt till engelska är en befrielse för många konstnärer med begränsade engelskakunskaper.

Å andra sidan, eftersom det inte finns någon högre instans som kontrollerar kvaliteten på översättningen av konsttexter, pumpas och sprids en stor mängd undermåligt översatta texter ut. Det är en skrämmande verklighet om man tänker efter, eftersom ingen verkar bry sig om standarden på den engelska översättningen av konsttexter, samtidigt som nästan alla essäer i utställningskataloger har en engelsk version publicerad vid sidan om originaltexten.

Ett ännu allvarligare fel görs när en text som från början är dåligt skriven översätts till engelska, vilket parodierar konstnärens arbete. Något av det mest underliga jag upplever när jag ombeds översätta konstessäer till engelska är hur konstnären alltid tycks förvänta sig att översättaren kommer att förvandla den ursprungliga texten till en ”bättre” engelsk skrift. Det är ett omöjligt uppdrag. Det översatta språket kan inte dölja den undermåliga ursprungstexten och i slutändan är det omöjligt att undgå att innebörden i konstverkets beskrivning förvrängs.

Nutida konstnärer måste publicera översatta beskrivningar av sin konst. De kastas in i en global arena där distinkta känsloyttringar och uppfattningar av verken presenteras med hjälp av ett översatt språk. Konstnären uppvisar verket på ett språk som de knappt tänkt eller levt med under arbetsprocessen. Detta innebär risker för översättaren. Något av det mest grundläggande en kunnig översättare bör göra är att gå igenom den ursprungliga texten noggrant innan översättningen inleds. Det engelska alstret kommer nämligen att bli den definierande manifestationen för konstnären på den internationella konstscenen.

0
error: Innehållet är skyddat