Hebreiskans historia – en vetenskaplig och engagerande berättelse om språket

Lewis Glinert är författaren som lyckats skriva en avhandling om hebreiska utan att använda en enda hebreisk bokstav i texten. Däremot syns hebreiska i illustrationerna, bland annat i en sida från Franz Kafkas hebreiska anteckningsbok. Mycket riktigt tillkännager också Glinert i början av sin detaljrika och fullkomligt fascinerande bok att det ”inte så mycket är en bok om vad hebreiska ord betyder, utan snarare vad det hebreiska språket betytt för dess användare”.

En annan kuriositet återfinns i det faktum att hebreiska uppkom som ett vardagsspråk i det antika Mellanöstern, bevarades i judarnas heliga texter och återinfördes för att fungera som arbetsspråk för det moderna judiska urhemmet. För att vara säker ser de mest bokstavstroende judarna hebreiska som ”leshon ha-kodesh”, det vill säga ett språk så heligt att de insisterar på att använda jiddisch i vardagliga konversationer. Och ändå, precis som Glinert påpekar, är hebreiska också ”språket för den sekulariserade judiska kulturen. Oavsett om det drivs av religiös eller nationalistisk anda, eller både och, så har kreativitet drivit hebreiskan och dess litteratur till helt nya perspektiv och former.”

Gilbert förklarar att den stora vattendelaren var den babyloniska exilen på 700-talet före Kristus. Hebreiskan försvann dock på flertalet platser runt omkring diasporan och många judiska samhällen behövde arameiska och grekiska översättningar för att förstå vad som var skrivet i Toran.

Men ledande krafter bland de landsförvisade som senare återvände till Judéen, ”i en remarkabel uppvisning av andligt motstånd” omfamnades hebreiskan som språket som Midrash, Mishna och liturgin skulle uttryckas i. Utifrån detta växte en stor textbank av hebreisk litteratur fram, vilket förkroppsligade den judiska religionen och kulturen in till modern tid.

”Hebreiskans historia” är djupt rotad i vetenskapen, men Glinert är också en mycket fängslande historieberättare, alltid tydlig, syrlig och tillgänglig. Till exempel förklarar han svårigheterna och det interna arbetet med hebreisk liturgi när den utvecklades under antiken, vilket visade hur ”poeterna frestades att på ett extravagant och fantasifullt abstrakt sätt skapa nya ord från gamla, på ett sätt som inte ens personer med hebreiska som modersmål troligen skulle försöka”. Och sammanfattar sedan: ”Kan den genomsnittlige tillbedjaren omfamna allt? Troligen inte (De flesta av dagens israeler kan inte det heller).”

I boken påminner författaren oss om att hebreiskans överlevnad genom årtusenden bara den är enastående. Vi kan dock tacka generationer av översättare, även kallade masoreter, för det som framstår som fullkomligt mirakulöst. ”De bevarade både det levande ljudet och formen av den bibliska hebreiskan samt den bibliska texten som kanoniserades av rabbiner för två tusen år sedan”, skriver han. Därmed försäkrade de att judar runt om i diasporan kunde studera (mer eller mindre) identiska kopior.

Ändå skulle hebreiskan själv förändras med tiden. I det avseendet är ”Hebreiskans historia” faktiskt en berättelse om det judiska folket, både i det heliga landet och runt omkring diasporan. I ungefär tusen år, mellan fullbordandet av Talmud och den judiska upplysningen på 1800-talet var hebreiskan ”först och främst ett religiöst språk”. När judarna började lämna sina ghetton och kliva in i den sekulariserade världen, återinfördes hebreiskan som ett modernt nationellt språk. ”Det var inte bara nödvändigt att beteckna saker som lokomotiv, telegrafer och parlament; språket behövde också kunna uttrycka distinktioner som folket, nationen och staten.”

Hebréer vände sig till ”den uppenbara och pragmatiska rabbinliknande stilen likt Rashi och Maimonides” för att skapa nya ord när det behövdes. Medan Theodor Herzl antog att tyska skulle det bli det nationella språket för det judiska hemlandet, hängav sig lexikografen Eliezer Ben-Yehuda, poeten Hayim Nahman Bialak och deras likasinnade kollegor uteslutande åt återskapandet av det hebreiska språket.

Glinert finner alltid ett sätt att göra dessa historiska fakta levande för läsarna, vilket gör ”Hebreiskans historia” till både en ögonöppnande studie av det hebreiska språket och en extraordinärt njutbar läsupplevelse. Till exempel beskriver författaren hur Ben-Yehuda och hans första fru, Dvora, envisades med att enbart tala hebreiska när de kom till Palestina – ”en överenskommelse som inledningsvis tvingade henne till tystnad eftersom hon inte kunde någon”.

Regeln gällde fortsättningsvis när deras första barn föddes. ”De hemska varningarna från andra sionister att barnet kanske skulle växa upp och bli efterbliven verkade ha bekräftats när han fyllde tre år utan att dittills yttrat ett enda ord – fram till en dag då Ben-Yeuhuda kom på sin fru med att sjunga en rysk vaggvisa och fick ett utbrott, och det skrämda barnet plötsligt utbrast Abba, Abba! (pappa, pappa!).”

0
error: Innehållet är skyddat