Efter att ha skrivit en artikel på 16 000 ord om det komplicerade förhållandet mellan amerikanska soldater och irakiska tolkar kände journalisten George Packer att han bara hade skrapat på ytan till detta ämne.
Packer besökte Irak sex gånger under kriget och använde då journalistiken för att förstå och verklighetstroget rapportera om spänningarna mellan ockupanterna och de ockuperade, säger han.
Men genom att skriva en pjäs och ge ord åt påhittade karaktärer i en intim teatermiljö kunde han avgränsa nyanserna i vad han kallar ”ett nästan omöjligt, ömsesidigt misstänksamt förhållande”.
”I journalistik måste man ta hänsyn till den stora helheten”, sade Packer när hans pjäs ”Betrayed” hade västkustpremiär på Aurora Theatre Company i Berkeley. ”Den historiska bakgrunden, den politik som gäller… i pjäsen kunde jag sätta fokus på en mindre bit av kriget och titta på hur bägge sidor egentligen ser på varandra, och sedan fråga: Kan ni verkligen vara lojala mot varandra?”
Bearbetningar av krigsreportage hittar man oftast på film – och de tenderar att göra verkliga händelser större och mer explosiva. Men när det gäller ”Betrayed” fann Packer att livet för de tolkar han intervjuade förminskades, blev mer klaustrofobiska. De förflyttade sig i mörker när de skulle träffa amerikanerna och riskerade livet för att hjälpa ockupanterna.
”Mot slutet av de fyra år som pjäsen beskriver, hade deras tillvaro komprimerats till kontor och hotellrum,” säger Packer. ”Det blev mera liv i beskrivningen när jag överförde det till teater.”
Packer har skrivit två romaner, så att arbeta med fiktion var inget obekant för honom. Men varje gång en journalist går över gränsen från fakta till fiktion kommer det ändå frågor från kritiker som undrar vad som är sant och vad som är påhittat.
”Det är hela tiden förankrat i fakta”, säger Packer om pjäsen. ”Och jag visste när jag skrev att jag var trogen mot vad jag hade hört.”
Packer säger att han refererade till mängder av intervjuer och citat som inte fanns i tidningsartikeln. ”Det är fortfarande en historia om svikna förhoppningar, växande desillusion, men inte för intet.”
Packer, som i början var för invasionen av Irak, återvände från en reportageresa till landet år 2004 uppskakad och arg, säger han. Han beskrev Irak som en hopplös avgrund och kände, till och med efter att ha publicerat sin historia i New Yorker 2007, att han inte hade gett tillräcklig röst åt irakierna.
I New York hade pjäsen premiär i slutet av Bushadministrationen och fick fantastiska recensioner och Lucille Lortel-priset för en enastående pjäs. Den gav också Bush-hatare en stunds katarsis.
Pjäsen kommer till Berkeley i början av Obama-administrationen under en våg av hopp som inte ännu har nått Irak, säger Packer.
”Jag tror inte att valet av Obama är så viktigt för irakierna jämfört med andra saker.” Den dagliga verkligheten, att leva i ett farligt samhälle är fortfarande den viktigaste angelägenhen.
Packer håller fortfarande kontakt med några av tolkarna han träffade under sina reportage, men har inte varit i Irak sedan 2004. Även om han har hört att spänningarna mellan amerikanarna och tolkarna som de är beroende av har lättat, är han fortfarande skeptisk.
”Det skulle jag vilja se innan jag tror på det”, säger Packer. ”Och jag har hört från trovärdiga källor på båda sidor att Irak håller på att återgå till något som liknar ett normalt liv. Men i mitt nervsystem är det fortfarande 2004.”
