En mans strävan att bevara det judisk-irakiska språket

På fredagsmorgnar har Oded Amit, i sin undervisning kring den babyloniska judendomen, lärt en mindre grupp israeler att tala sina förfäders språk, judisk-irakiska. Amit, 70 år, föddes och växte upp i Bagdad där judisk-irakiska var det språk som hans mor uppfostrade honom med.

”Det är ett vackert språk som är rikt, fyllt av visdom och fyndigheter, men som nu håller på att dö ut”, berättade Amit för Al-Monitor. ”Det jag försöker göra, kanske en desperat handling, är att bevara en del av det och få det att leva lite längre. Den yngre generationen talar inte längre språket. De hörde sin moster eller mormor tala det, men för dem har det blivit kuriosa snarare än deras modersmål.”

Under flera hundra år blomstrade de babyloniska judarnas dialekt i deras samhällen över hela Irak. När de flesta lämnade landet i början av 1950-talet förlorade Irak även de som talade detta unika språk. Dialekten talas nu primärt i Israel och i London, två primära center för den babyloniska judendomen. Idag finns det inte i sig något judiskt liv i Bagdad. Endast tolv judar kvarstår vilket gör att slutet för ett över 2 600 år gammalt samhälle nu är nära. Det var detta som fick Amit, en pensionerad ingenjör och mångfacetterad konstnär, att påbörja sin nya karriär som lärare på ålderns höst.

Eftersom Amits undervisning kräver en del baskunskaper är alla deltagare söner och döttrar till invandrade irakier. Totalt består undervisningen av åtta 90-minuters lektioner. Efter tolv timmar kan eleverna ha en flytande konversation med sin mormor eller åtminstone bättre förstå vad hon mumlar. Innan Amit började undervisa lade han ner många timmar på att utläsa de grammatiska reglerna i sin mors språk.

”Jag konjugerade verbet att skriva och härledde sedan reglarna därifrån”, sa han. ”Problemet är att det finns många undantag.” Hans arbete är viktigt för historisk dokumentation, då litteratur kring den babyloniska dialekten är relativt begränsad. Den inkluderar en ordbok från 1995 publicerat av Gila Yona och Rahamim Rajouan, en av Yitzhak Avishur från 2008 och den uppdaterbara onlinesamlingen av forskaren Yehuda Katz från Herzliya. The Center for Babyolonian Jewish Heritage (Centrumet för det babyloniska judiska arvet) har en stor samling som bland annat innehåller talad och visuell dokumentation av språket. Det står klart för alla att det levande språket inte längre kommer att höras inom ett decennium, som mest.

Alla som är bekanta med de irakiska judarnas språk skulle hålla med om att det är ett varmt och roligt språk med sina ljud, toner och dess blandning av källor. Liksom jiddisch talar bara judar det, och dess ordförråd speglas av flertalet yttre faktorer. Amit förklarade att ”även om det mest bygger på arabiska, så har det många uttryck från hebreiska, arameiska, turkiska, persiska och lite engelska och franska.”

Som tredje, av fyra, barn föddes Amit som Adel Mualem, son till Eliyahu Menashe Mualem och hans fru Violet, född Bekhor. Jag växte upp i kvarteret Bathawin, mindes han. Med ett leende lade han sedan till Al-Rawsaf Street 7/14/1.”

I början av 1950-talet lämnade större delen av det judiska samhället Irak för Israel, men hans familj blev kvar tillsammans med ytterligare 3 000 judar som valde att stanna kvar i sitt hemland. Senare lämnade även de en efter en. Baathpartiets framfart 1963 och sexdagarskriget 1967 var mörka dagar för judarna. De förbjöds att studera vid universitetet. Deras telefonlinjer stängdes av och de tilläts inte att sälja egendom eller ta ut pengar från banken. År 1969 hängdes de ”10 martyrerna”, judar som påstås ha spionerat för Israel, tillsammans med fyra icke-judar, och dussintals andra arresterades och torterades.

”Vi levde ett liv i förödmjukelse och fruktan där, vilket gjorde att vi vände blickarna västerut” sa Amit. ”Våra kulturella hjältar var Charles Aznavour och Beatles. Hemma lyssnade vi på Elvis Presley och Cliff Richard.” Tillsammans med fyra judiska vänner bildade Amit bandet Capri som spelade västerländsk musik.

1967 när sexdagarskriget var över, kom slutet av samhället” sa han. 1968 avslutade jag mina studier inom byggnadsteknik, och ingen skulle anställa mig.”

Under december månad 1970 flydde Amit med sin syster Nadia till Iran och därifrån vidare till Israel. Resten av familjen följde efter. Amit bosatte sig i Tel Aviv och fann arbete på Israels Standardinstitution. Han fick så småningom en magisterexamen i teknik, men den konstnärliga ådran fanns kvar inom honom.

Byggnadsingenjören och läraren Amit är även skådespelare, musiker och komiker. Han har sin egen show, ”Oded Amit and Friends” där han berättar historier och sjunger. Han berättade att han ibland saknar sina ungdomsdagar, Tigris och hans vänner på Al-Hikmah-universitetet, men att han kommer inte att återvända. ”Jag är helt och hållet israelisk” sa han. ”Jag har till och med bytt namn till ett hebreiskt namn.”

Jag nämnde för honom att hans modersmål är arabiskt, han har rötter från Tigris stränder och han är till och med en auktoritet inom arabiska studier. Ser han sig själv inte, givet denna bakgrund, som en arab?

”Det var en tid när jag tänkte att jag var en arabisk jude, precis som det finns arabiska kristna”, svarade han. ”Jag älskar verkligen araber, och gillar att prata med dem, men jag är inte arab. Om araberna skulle behandla mig som en jämlik skulle jag kanske känna mig som en.”

Inom ett årtionde, kanske ännu tidigare, kommer det finnas få ibland oss ​​som talar den babylonisk-judiska dialekten. Amit försöker inte lura sig till att tro att hans undervisning kommer att stoppa dialektens försvinnande, men han hoppas att dialekten, även när den är borta, kommer att lämna så många spår som möjligt i minnena till samhällets efterlevande.

”Jag känner att jag fick ett kulturellt arv, och min plikt är att föra den vidare till nästa generation”, säger Amit. ”Jag hoppas att detta språk ges utrymme, kanske i ett museum. Jag är den sista mohikanen, och jag är redo att slåss för det.”

0
error: Innehållet är skyddat