En karta över de lexikala avstånden mellan Europas språk

En finnländare och en spanjor kommer in på en bar. Hur inleder de ett samtal? Att någon av dem skulle tala den andres språk verkar högst osannolikt, likaså att båda två skulle tala en tillräckligt bra franska, tyska, esperanto eller ryska – språk som alla haft som ambition att bli Europas lingua franca.

Nej, finnländaren och spanjoren kommer att tala och beställa drinkar på engelska, Europas verkliga andraspråk. Hur som helst är bartendern antagligen irländare ändå.

Europas mest framträdande drag är dess mångfald. Européer behöver inte resa långt för att befinna sig i en annan kultur. Men om alla bara pratade sitt eget språk skulle de inte förstå någonting.

Eller?

Finnländare förstår antagligen väldigt lite spanska och om du är från Spanien skulle finska lika gärna kunna vara kinesiska. Men alla språk är inte så olika som spanska och finska. En fransman skulle kunna förstå en del spanska, eftersom det liknar hans eget språk, och en estländare skulle av samma anledning kunna ta till sig lite finska.

Men estländaren skulle ha det lite svårare än fransmannen. Den här kartan förklarar varför.

Denna lingvistiska karta, som visar europas språkfamiljer och de lexikala avstånden mellan språkmedlemmarna i varje familj, blir till en alternativ europakarta. Ju närmre två språk är, desto fler ord har de gemensamt. Ju större avstånd, desto svårare blir det att förstå varandra.

Kartan lyfter fram de språkfamiljer som täcker den europeiska världsdelen. Här finns stora och välkända familjer såsom den germanska, den romanska eller den slaviska, mindre familjer som den keltiska, baltiska, eller uraliska, liksom utstickare som den semitiska eller den turkiska språkfamiljen. Även två isolerade, familjelösa, språk finns med: albanskan och grekiskan.

Avstånden mellan de enskilda språkens positioner på kartan avspeglar det lexikala avståndet de emellan. Dessa avstånd är förstås kortast inom varje språkfamilj.

Ta den slaviska familjen som exempel: serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska utgör en tät språkkvartett med slovenska, som liksom de andra talades i det forna Jugoslavien, som nära granne. Slovakiskan befinner sig i sin tur halvvägs mellan tjeckiskan och kroatiskan. Makedonska och bulgariska är i stort sett omöjliga att särskilja medan vitryskan ligger nära ukrainskan. Ryskan, som befinner sig en bit ifrån de andra, är närmst vitryskan men en bra bit från polskan.

Den romanska familjens livaktiga hjärta är italienskan, lika nära portugisiskan som franskan. Avståndet är aningen längre till spanskan och rumänskan ligger helt avsides, både lexikalt och geografiskt. Katalanskan utgör den felande länken mellan italienskan och spanskan. Kartan visar också en del av de fascinerande mindre romanska språken som galiciska, sardinska, wallonska, occitan, friuliska, picardiska, frankoprovensalska, arumänska, asturiska och rätoromanska. Latin, som finns med i teckenförklaringen men inte på själva kartan, är en viktig referens som anfader till de romanska språken, trots att det självt inte längre är ett talat språk.

Det är kallt i den germanska familjen. De två stora medlemmarna tyskan och engelskan håller sig på varsin kant. Nederländskan tyr sig till tyskan och frisiskan till engelskan. I norr håller de små nordiska språken, danskan, svenskan och norskan (bokmål liksom nynorsk), tätt ihop. Titta på de små isländska, färöiska och luxemburgska språken, visst är de söta?

Det keltiska familjeporträttet är dystert. Små prickar till språk i ett hav av ömsesidiga missförstånd. Avståndet är långt mellan bretonskan och walesiskan, aningen kortare mellan irländskan och den skotska gäliskan, men ännu längre mellan de första och de sista två.

Den baltiska familjen är minst men innehåller ett lite stadigare par. Lettiskan och litauiskan verkar trots detta inte ha några särskilt djuplodande samtal…

Alla språk som nämnts hittills tillhör den större indoeuropeiska språkgruppen, vilket betyder att det finns likheter de emellan även om det lexikala avståndet kan vara stort. Det kan kännas lite upplyftande att känna igen en engelsk fish i irländskans iasc, eller att inse att tyskans vater och grekiskans pateras delar en indoeuropeisk ordstam.

Men lexikala länkar finns även utanför den större indoeuropeiska språkgruppen. Ta bandet mellan finskan och svenskan. Det beror inte på lingvistik utan på en delad historia och geografi.

Detta förklarar också hur baskiskan, Europas mest isolerade, mest mytomspunna och antagligen äldsta språk, kan ha vissa drag gemensamt med spanska och bretonska.

Den uraliska familjen består av två undergrupper. Den ena förenar estniska och finska så gott det går. I den andra är ungerskan helt själv. Den gamla lingvistiska gåtan om huruvida ungerskan och finskan är besläktade och om en finnländare och en ungrare i så fall skulle förstå varandra får här ett svar: ja, de är släkt, och de skulle förstå varandra aningen sämre än en fransman skulle förstå en alban.

Ingen människa är en ö och det är inte heller de språk vi talar. Det kan dock vara långt att simma mellan öarna i språkens surrande skärgård!

Men vad kan gå fel så länge bartendern är irländare?

0
error: Innehållet är skyddat