De som inbillar sig att indonesiskan är ett enkelt språk kommer snart att upptäcka dess sofistikering om de gör ett allvarligt försök att bekanta sig med dess litteratur och andra skrifter. Det kan vara relativt lätt att lära sig en viss grundläggande indonesiska, men när det kommer till de mer avancerade sorterna, blir man lätt ställd inför den språkliga komplexiteten.
Egentligen är det inte bara utlänningar som bidrar till att upprätthålla myten om den så kallade ”enkelheten” i det indonesiska språket. Indoneser själva bidrar entusiastiskt till att hålla denna myt intakt. Men är inte alla modersmål enkla, så länge det är ens egna?
Ett av de största hindren för en utlänning som vill lära sig indonesiska är språkets omfattande ordförråd. Det faktum att det innehåller 20 000 låneord från andra språk (sammanställda i Russell Jones’ Loan-Words in Indonesian and Malay, Jakarta, 2008) kan leda till den felaktiga slutsatsen att det är ett ganska dåligt språk med ett ganska begränsat eget ursprungligt ordförråd.
”The Great Dictionary of the Indonesian Language”, Kamus Besar Bahasa Indonesia (KBBI) med dess 90 000 uppslagsord visar tydligt på raka motsatsen och understryker indonesiskans språkliga och kulturella rikedom. KBBI avslöjar också faktumet att det indonesiska språket fortfarande håller på att utvecklas och inkorporerar många nya begrepp och tekniska termer. Detta återspeglas i den kraftiga ökningen av ord, uttryck och terminologier. Den första utgåvan innehöll 62 000 uppslagsord (1988), den andra 72 000 (1991), den tredje 78 000 (2000) och årets upplaga innehöll en ökning med 90 000.
Men det finns ett annat fenomen: KBBI återspeglar inte bara utvecklingen av indonesiskan som ett levande språk som anpassar sig till nya förhållanden, den inkluderar även åsikter från redaktörerna om hur språket bör vara enligt den officiella grammatiken eller deras tolkning av den. Det verkar som om indonesiskan var ett språk som skapades genom ett beslut (som till en viss del varit sant sedan 1928), i stället för att vara ett språk som har spelats in från en daglig språklig verklighet. Det är inte utan anledning att den första upplagan av KBBI Anton M. Moeliono hade titeln ”Chef för Centret för språkuppbyggnad och utveckling” (Kepala Pusat Pembinaan dan Utveckling Bahasa).
Detta språkliga bör återspeglar dock inte alltid den språkliga situationen som den verkligen är. KBBI skildrar därför ett urval av indonesiska språk som redaktörerna av Pusat Bahasa (Språkcentret) i Jakarta beslutat och enats om efter långa diskussioner. Boken innehåller ett antal exempel på detta. Redaktörerna själva konstaterar att ”sammanställningen av ett lexikon utgör en insats av språkkodifiering som blir en del av standardiseringen av ett språk.”
Om man vill ta del av den språkliga utvecklingen och de interna debatterna i fråga är det intressant att jämföra den tredje och fjärde utgåvan, inte enbart vad beträffar dessas vokabulär utan även när det gäller grammatiska frågor. För att på ett adekvat sätt kunna använda ett indonesiskt lexikon bör man åtminstone ha en del grammatisk förhandskännedom.
Underposterna i den fjärde utgåvan är inte längre ordnade i strikt alfabetisk ordning, vilket var fallet med dess föregångare, utan enligt grammatisk logik och härledningar. Denna nya ordning ger bättre insikt och förståelse av indonesisk grammatik och detta bör vara till nytta för både indonesiska och utländska studenter i språket.
Olika åsikter om ursprunget av vissa indonesiska ord kan leda till olika strukturer och arrangemang av olika poster. Ta exemplet med memperhatikan och memerhatikan (båda betyder ”att lyssna” eller ”att uppmärksamma”). I den tredje upplagan hittar vi perhati som rotord, det avledda verbet av ordet skulle därför kunna vara memerhatikan. I den fjärde utgåvan har man dock beslutat att rotordet bör vara hati (under vilket det finns en underpost av perhati), från vilket memperhatikan härrör. Memerhatikan har helt försvunnit i den fjärde utgåvan. Allt detta måste ha varit en följd av språkliga diskussioner bland redaktörerna av KBBI, inte av förändringar i dagligt indonesiskt tal, eftersom memperhatikan fortfarande finns kvar som innan.
Även om det bör anses riktigt att KBBI inkluderar dessa former som följer de officiella grammatiska reglerna, tycker jag personligen att det är en försummelse att vissa faktiskt existerande och generellt accepterade former i flertalet fall inte har tagits med. Till exempel, under pengaruh (påverkan) hittar vi memengaruhi (att påverka), men inte mempengaruhi som utgör ett grammatiskt undantag, men ändå är fullt godkänt.
Under tahu ( att veta) hittar vi en separat post för ketahu, under vilken mengetahui införs. Dess passiva diketahui ges inte någon särskild uppmärksamhet, även om detta skulle ha varit värdefullt eftersom det återigen är ett undantag i indonesiskan eftersom det är det enda rotordet i standardindonesiska där prefixet ke- upprätthålls. Diketahui introduceras endast efteråt för att förklara härledningar av mengetahui.
Under ”m” hittar vi mengerti (att förstå), från vilket vi hamnar på erti. Där hittar vi mengerti, men inte passiv dimengerti, som är ett undantag i indonesiskan eftersom det behåller prefixet mig-, medan det teoretiskt borde vara * dierti * (som inte existerar). Andra rådande undantag i indonesiskan har dock godtagits i KBBI (som de borde vara), liksom mempunyai från punya (att äga), och inte * memunyai * som inte finns eller belajar (att studera) som är det enda verbet där prefixet är bel-, stället för ber- och inte * berajar * som inte existerar. (Jag har tacksamt använt Hein Steinhauers Leerboek Indonesisch, Leiden, 2005, som guide och referens för grammatik).
Indonesisk slang ingår i allmänhet inte, även om posten ketemu (att träffa) fortfarande kan hittas under ”k”, varifrån vi har omdirigerats till temu, under vilket det inte går att hitta bredvid det mer officiella bertemu. De härledningar av ketemu (mengetemui och mengetemukan), som fanns i den tredje utgåvan har inte tagits med i den fjärde utgåvan, sannolikt eftersom de ansågs alltför talspråkligt. Flera andra ord som jag kan hitta i min ordbok som t.ex. tajir, dong eller nggak finns inte med i KBBI, förmodligen eftersom de alla anses vara slang. För dessa ord, liksom andra former som inte förekommer i KBBI kan man hänvisa till Stevens & Schmidgall-Tellings utmärkta Kamus Lengkap Indonesien-Inggris (Ohio, 2004).
Vissa mycket vanliga ord som bengkel (garage, från nederländska ”Winkel”) och perkedel (från holländska ”frikandel”), för att bara nämna två exempel som fanns i den tredje upplagan, har tagits bort på oklara grunder medan flera föråldrade ord har behållits. Pelopor (föregångare från holländska ”voorloper”) finns med, men inte dess mycket vanliga motsvarighet voorijder (”främre motorcykel eskort” från holländska ”voorrijder”) etc.
Nahdiyin (medlemmar av Nahdatul Ulama) finns med i KBBI, men inte nahdiyat (dess kvinnliga form) eller nahdliyin, nahdliyat eller Nahdlatul Ulama, det officiella namn som används av Indonesiens största muslimska organisation. Medan den tredje utgåvan av KBBI i avsnittet ”Främmande ord och uttryck” (Kata dan Ungkapan Asing) innehöll formeln minal * aidin Wal-faizin, som ofta används i samband med Idul Fitri, har formeln tagits bort från den fjärde utgåvan på oklara grunder. Även om formeln endast består av arabiska ord, är den å andra sidan ett rent indonesiskt uttryck som, såvitt jag vet, är okänt i själva arabvärlden. I samma avsnitt hittar vi också zitje (holländska för ”bord och stolar”), men detta ord (okänt för många indoneser) har redan fullt assimilerats i indonesiskan som sedan.
Vissa utländska ord är på väg att assimileras i indonesiskan trots att de inte helt följer de grammatiska reglerna ännu. Sukses, till exempel, absorberas först i mensukseskan (att göra framgångsrik) och håller kvar ”s” i stället för att omvandlas till menyukseskan. Ju fler människor som känner sig bekväma med ett sådant låneord som om det vore ett inhemskt ord, ju mer kan den senare formen användas. Även mensukseskan används fortfarande allmänt bland annat i officiella tal på presidentnivå, med KBBI innehåller endast den grammatiskt ”riktiga” formen menyukseskan och ignorerar därmed en del av den språkliga verkligheten av indonesiskan.
Att hitta ett särskilt uttryck är inte alltid så lätt. Ett uttryck som mohon maaf lahir dan Batin, som också användes under Idul Fitri, kan endast hittas under batin.
Jag har just diskuterat några detaljer i de mer än 90 000 mycket informativa uppslagsorden och därmed också uppfyllt den önskan som uttrycks i förordet av chefredaktören för den fjärde utgåvan, Dendy Sugono, att ge någon kritik. Sugono konstaterar att ”ingenting är perfekt” (tak ada sesuatu yang sempurna). Med detta sagt är jag helt införstådd med hans önskan om att publiceringen av ordboken, som jag tycker är en stor prestation i sig, kan få stor nytta för det indonesiska folket, och om jag får lägga till, utländska studenter i indonesiska också.
Dr Nikolaos van Dam, ambassadör i Nederländerna i Indonesien och fd ambassadör i Irak, Egypten, Turkiet och Tyskland, studerade arabiska och samhällsvetenskap vid universitetet i Amsterdam. Han tjänstgjorde större delen av sin akademiska och diplomatiska karriär i arabvärlden, som också omfattar Libyen, Jordanien och de ockuperade palestinska territorierna. Han har publicerat flera verk om den arabiska världen.
