CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till tyska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till tyska!


Berthold Kästner


Anke Eibenschütz


Fabienne Dischinger


Raoul Hildebrandt


Heinrich Streicher


Andrea Schöler


Västgermanskt språk, modersmål för drygt 92 miljoner människor (2007), till största delen bosatta i ett sammanhängande område i Mellaneuropa som inte helt sammanfaller med de nuvarande politiska gränserna för staterna Tyskland, Österrike och Schweiz. Norr om den dansk-tyska gränsen finns en tyskspråkig minoritet i Sønderjylland (20 000). Den östligaste delen av Belgien (med städerna Eupen, Malmédy och St. Vith) är tyskspråkig. I Luxemburg talas standardtyska och en lokal tysk dialekt (lëtzebuergesch). I den franska provinsen Alsace väster om Rhens övre lopp är den ursprungliga befolkningens modersmål en tysk dialekt. Det tyska standardspråket har där en relativt svag ställning. I Schweiz är främst kantonerna i norr och öster tyskspråkiga; se schweizertyska. I nordöstra Italien sträcker sig det tyskspråkiga området ned över Alpernas sydsluttning i Sydtyrolen. Utanför det sammanhängande språkområdet finns tyskspråkiga befolkningsgrupper i främst Polen (rester av ursprunglig tysk befolkning i Pommern, Schlesien och det tidigare Ostpreussen), Ungern (i Donauområdet), Rumänien (främst i Transsylvanien), det tidigare Sovjetunionen (hälften i Kazakstan, dit Stalin under andra världskriget lät deportera de s.k. volgatyskarna från deras område vid nedre Volga), USA, Canada , Sydamerika, framför allt i Argentina, Brasilien, Chile och Paraguay, och Namibia, som en gång var Tyska Sydvästafrika. Med undantag av Polen rör det sig i Europa om rester av s.k. bondekolonisation i äldre tid (1200–1700-talen), medan språköarna utanför Europa är resultatet av utvandring under 1600–1900-talen.

Tyska talas (2006) som modersmål av 74,5 miljoner i Tyskland, 7,2 miljoner i Österrike, 4,7 miljoner i Schweiz, 1,5 miljoner i USA, 1,1 miljoner i Frankrike, 542 000 i Canada, 314 000 i Brasilien, 312 000 i Italien, 252 000 i Polen, 186 000 i Ryska federationen, 99 000 i Belgien, 94 000 i Australien, 79 000 i Nederländerna, 78 000 i Kazakstan och 75 000 i Argentina.

Historiskt utgör högtyska och lågtyska två skilda språksystem. Här sammanfattas högtyskans historia. Den äldsta bevarade texten är från ca 750. Perioden fram till omkring 1050 kallas fornhögtyska. Bevarade texter är främst översättningar från latin. Ordet deutsch (thiudisk) ’tysk’ bildas under denna tid och betyder ’folkspråklig (i motsats till latinsk)’. Under den medelhögtyska perioden, ca 1050–1350, fanns ett enhetligt litteraturspråk som uttrycksform för riddardiktningen. Efter riddarkulturens nedgång visar den äldre nyhögtyska perioden, 1350–1650, stor språklig variation i alla avseenden. Det uppkommer åtminstone fem olika regionala skriftspråksvarianter, av vilka de två östliga blir dominerande. En påbörjad utjämning mellan dessa bryts av reformationen. Den yngre nyhögtyska perioden räknas från 1650, då utjämningsprocessen åter börjar. Först omkring 1770 finns det dock ett relativt enhetligt skriftspråk. Kodifiering av stavningen och uttalet skedde omkring 1900.

Tyskans ställning som internationellt kommunikationsmedel har till en del politiska och befolkningshistoriska orsaker. Det tyska språkområdet var fram till andra världskrigets slut mycket större än nu, tyska var förvaltningsspråk i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, de baltiska länderna hade en tyskspråkig överklass, osv. Ett mycket viktigt skäl är också att de tyskspråkiga länderna från 1700-talet och fram till andra världskriget tävlade med Storbritannien och Frankrike om tätpositionen i världen på kulturens, litteraturens, filosofins, vetenskapens och teknologins områden. Därigenom blev det nödvändigt att behärska tyska för att ta del av och i den internationella utvecklingen. Tyskans ställning som viktigt internationellt språk är f.n. starkast i Östeuropa, men den stärks inom EU-området.

Det tyska standardspråket har en ganska isolerad ställning i förhållande till övriga nutida västgermanska språk (nederländska, frisiska och engelska). De lågtyska dialekterna står emellertid nära nederländskan. Standardspråket har fyra kasus inom nominalböjningen (substantiv, adjektiv, pronomen) och en levande konjunktivkategori inom verbets modusböjning. Det är därmed ett starkt flekterande språk och i detta avseende jämförbart med isländska. Den grundläggande principen för ordföljd är SOV (subjekt–objekt–verb) liksom i nederländskan och frisiskan, men den är mer strikt genomförd i tyskan. På grund av den s.k. högtyska ljudskridningen inom konsonantsystemet har många ord inom basordförrådet en form som avviker från den i övriga germanska språk, vilket ökar avståndet till dessa: jämför t.ex. tyska beissen, Zeit, laufen med svenska bita, tid, löpa och nederländska bijten, tijd, lopen.

”Tyska” är en samlingsbenämning på ett flertal olika språkvarieteter (standardspråket, regionalspråk och dialekter). Den överregionala språknormen – det tyska standardspråket – grundar sig inte på den lokala eller regionala språkformen i någon bestämd del av språkområdet, vilket beror på att det aldrig har funnits något tongivande språkligt och kulturellt centrum som London- och Parisområdet för engelskan respektive franskan eller Mälardalen för svenskan. Det tyska språk- och kulturområdet har alltid haft flera olika centrum, vilket hänger samman med dess politiska historia med flerstatlighet och federalism som kännetecknande drag. Standardspråket är resultatet av en utjämningsprocess mellan olika regionala skriftspråksvarianter från omkring 1500 till 1770 och är inte heller i dag enhetligt i alla avseenden. Det finns variantformer i stavning och böjning och inom ordförrådet som är specifika för Tyskland, Österrike respektive Schweiz. För Nord- och Västeuropa och världen utanför Europa gäller normen i Tyskland, men i sydöstra Europa förekommer en orientering mot den österrikiska varianten av standardspråket, både i skrift och i tal. Den uttalsnorm som finns är nordtyskt färgad och ursprungligen utarbetad för teaterns behov. Utanför en relativt snäv krets av professionella talare – skådespelare, nyhetsuppläsare i radio och TV m.fl. (och inte ens där i full utsträckning) – förekommer den emellertid relativt sällan. Standardspråket uttalas med en mer eller mindre stark regional färgning. Att använda regionalt uttal är en viktig del av tyskschweizares och österrikares nationella identitet.

Relation till regionala varieteter och dialekter

Den normala muntliga uttrycksformen i informella situationer är för de flesta tyskar en språkvarietet som i större eller mindre grad skiljer sig från standardspråket i fråga om uttal, grammatik och ordförråd. Användning av standardspråket i hemmet är i huvudsak begränsad till grupper med högre utbildning och till vissa områden i norra Tyskland, där den ursprungliga lågtyska dialekten har försvunnit. Standardspråket är särskilt i den södra halvan av språkområdet förknippat med storsamhället, medan dialekt och regionalspråk är den personliga sfärens språk. I Schweiz har uppdelningen av standardspråk och dialekt på olika kommunikationstyper en delvis annan och skarpare markerad karaktär. Den schweiziska varianten av standardspråket utgör där grund för skriftspråket och talas i vissa högofficiella situationer och gentemot andra än tyskschweizare, medan tyskschweizare sinsemellan alltid talar dialekt oberoende av ämne och social relation. Behärskningen av standardspråket kan i Schweiz variera starkt. Dialekterna, både de högtyska och de lågtyska, och de regionala varieteter som utgör en anpassning av dem till standardspråket har med några få undantag färre kasus än fyra (i regel två: nominativ och objektskasus) och en reducerad verbböjning. Detta leder till att standardspråket för stora delar av befolkningen är en språkvarietet som man måste lära sig aktivt behärska i skolan. Därigenom har det också kommit att få något av en ”schibboletfunktion”: för anställning i många yrken av administrativ karaktär krävs fortfarande att den sökande ger en handskriven presentation av sig själv för att visa att man har en vårdad handstil och behärskar standardspråkets grammatik, stavning och interpunktion.

Ljudsystemet

Ljudsystemet i standardspråket innehåller korta och långa vokaler samt diftonger. De senare har motsvarigheter i engelskan och nederländskan, jämför tyska Haus, engelska house, nederländska huis [əi] men svenska hus, tyska beissen, engelska bite [ai], nederländska bijten [ei] men svenska bita. Tyskan har, till skillnad från t.ex. svenskan, endast korta konsonanter. Genom den högtyska ljudskridningen motsvaras ett ursprungligt p eller t i vissa ställningar i ordet av en affrikata [pf] respektive [ts], den senare skriven z: Pfund, Apfel, Zeit, Salz; jämför svenska pund, äpple, tid, salt. Satsmelodin kännetecknas av en i förhållande till svenskan jämn intonation med förändring nedåt eller uppåt vid satsens slut.

Stavning

Regelsystemet för stavningens anpassning till uttalet är tämligen komplicerat. Markering av lång vokal sker på flera olika sätt: dubbelteckning (Waage ’våg’), ”stumt h” (Rahmen ’ram’), ”stumt e” (fliegen ’flyga’), enkel konsonant följer (Wagen ’vagn’, ’bil’). Att en vokal är kort framgår i regel av att den följs av två konsonanter – såvida inte den ena är ett ”stumt h” (Pfund ’pund’, Apfel ’äpple’, Satz ’sats’, bitten ’be’, lassen ’låta’). Dubbeltecknat s växlar med ß (utom i Schweiz, där ß är avskaffat): lassen men ließen. Äkta substantiv och ord med substantivisk funktion skrivs med stor begynnelsebokstav (många besvärliga gränsfall finns). Detta bruk går tillbaka till barocktiden (1600-talet) och blev norm under 1700-talet.

Under 1900-talet lades – utan framgång – flera förslag fram att genomgripande förenkla det komplicerade stavningssystemet. Reformförslag måste antas av parlamenten i Tyskland, Österrike och Schweiz, vilket försvårar genomförandet av även mindre förändringar.

Formsystemet

Inom nominalsystemet markeras i standardspråket genus (dock endast i singularis: maskulinum, femininum och neutrum), numerus (singularis och pluralis) och kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ), tydligast vid bestämd och obestämd artikel samt vid vissa typer av pronomen. Entydighet uppnås genom ett samspel mellan sådana ord och adjektiv respektive substantiv: der grosse Käse ’den stora osten’ är nominativ maskulinum singularis, der grossen Käse är genitiv pluralis, den grossen Käse är ackusativ maskulinum singularis, den grossen Käsen är dativ pluralis. Adjektiv har två böjningstyper beroende på om adjektivet föregås av böjbart bestämningsord i samma kasus eller inte. Verben böjs i person, numerus, tempus och modus. Alla regelbundna (svaga) verb böjs efter samma konjugation, med preteritum på -te + personändelse. Starka verb, där preteritum markeras med vokalväxling (avljud), är vanliga liksom i andra germanska språk.

Syntax

I bisatser och i huvudsatser med sammansatta predikat står huvudverbet vid satsens slut och dess bestämningar i ordning från höger till vänster. Detta leder ofta till spegelvänd ordföljd jämfört med svenskan: Ich habe heute (1) meinem Bruder (2) einen Brief (3) geschickt (4) motsvaras i ledig svenska av Jag har skickat (4) ett brev (3) till min bror (2) i dag (1). Principen med styrning från höger till vänster finns även när substantiv är huvudord: Ein einziges, viele Jahrhunderte lang dominierendes, sprachliches und kulturelles Zentrum motsvaras i ledig svenska av Ett enda språkligt och kulturellt centrum, dominerande under flera århundraden. Genom att ett finit hjälpverb står på första eller andra plats i en huvudsats och artikelord och andra bestämningar inleder substantiviska uttryck uppkommer ofta s.k. ramkonstruktioner, där avståndet mellan hjälpverb och huvudverb eller mellan artikelord och substantiv kan bli betydande; se habe … geschickt och ein … Zentrum i exemplen ovan. Kasussystemet gör att ords och ordgruppers syntaktiska funktion och inbördes relation ofta framgår av deras form. Detta ger större variationsmöjligheter i ordföljden än i svenskan, även om ordföljden på intet sätt kan sägas vara fri.

Ordförråd

Purismen, som var stark fram till 1950-talet, har lett till att tyska ersättningsord i många fall används i stället för ord av utländskt ursprung, t.ex. Gleichung för ’ekvation’, Beschleunigung för ’acceleration’ och großzügig för ’generös’. Ordbildningssystemet har en rikhaltig uppsättning av prefix och suffix, vilket tillsammans med hög tolerans för flerledade sammansättningar av substantiv ger stora möjligheter till att uttrycka komplexa begrepp med hjälp av en enda ordform, t.ex. Überbeanspruchbarkeit ’stresstålighet’, ’egenskapen att kunna tas i anspråk i högre grad än normalt’.

Tyska infördes som skolämne i Sverige 1807 och lästes som första främmande språk från 1859. Efter Tysklands enande 1871 fram till första världskrigets slut var tyska det dominerande språket inom vetenskap och kulturliv. Dess ställning försvagades därefter, men inte förrän 1946 ersattes det av engelska som första skolspråk. Genom enhets- och grundskolereformerna 1950–62 blev tyska jämte franska frivilligt ämne från årskurs 7. I metodiskt avseende har genom åren stora förändringar inträtt, från gamla tiders renodlade översättningspraxis till dagens modifierade direktmetod med kommunikativ inriktning på talat språk och realia.

Vid universiteten ingick tyska i det 1858 införda ämnet nyeuropeisk lingvistik, som senare till att börja med uppdelades i romanska och germanska språk. De första professurerna i tyska inrättades i Uppsala och Lund 1906 och följdes av Göteborgs högskola 1930 och Stockholms högskola 1931 samt Umeå universitet 1987. Undervisning och viss forskning bedrivs också vid Linköpings universitet samt vid regionala högskolor. Ämnet har traditionellt varit språkligt inriktat, men sedan 1993 har professuren i Stockholm benämningen ”tyska, särskilt tyskspråkig litteratur”.

Kontakt