CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till svenska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till svenska!


Tage Lapidius


Jasmina Ekholm-Andersson


Madelene Häggmark


Kalle Norinder


Felix Henricsson


Lykke Sjögren


Svenska utgör tillsammans med danska, norska, isländska och färöiska de nordiska (nordgermanska) språken, som ingår i den germanska språkgruppen, till vilken också språk som tyska och engelska hör. De germanska språken hör i sin tur till den indoeuropeiska språkgruppen vid sidan av språk som persiska, grekiska, latin, ryska m.fl. De nordiska språken har stora likheter i ordböjning och syntax, men också ordförrådet är i stor utsträckning detsamma, vare sig orden är urgamla eller har tillkommit under medeltiden eller senare. Alla de nordiska språken har i stort sett samma rika möjligheter att bilda nya ord genom sammansättningar och avledningar.

Det svenska skriftspråket blev relativt enhetligt redan under 1500-talet, dvs. den tid då riksgiltiga texter började tryckas på svenska. Det kan sägas vara helt standardiserat vid ingången av 1800-talet. Numera är standardspråkets stavning och böjning normerad och kodifierad i Svenska Akademiens ordlista.

Talspråket manifesterades i ett system av dialekter ända fram till 1900-talet. I städerna med Stockholm som centrum hade emellertid tidigt enhetstendenser gjort sig gällande, och under loppet av 1900-talet blev ett överregionalt språk allmänt i större delen av befolkningen. Men också detta språk uppvisar en viss regional variation i Mellansverige, Västsverige, Sydsverige och Nordsverige. En psykologiskt viktig språkgräns är nordgränsen för bakre r (tungrots-r) gentemot främre r (tungspets-r), ungefär från Varberg i väst över Jönköping till Mönsterås i öst.

Uttal

Vokaler. Distinktionen mellan korta och långa vokaler är betydelseskiljande: vit–vitt, byta–bytta, vet–vett. Vokalernas uttal visas i bild 1 respektive bild 2. Bilderna visar var sin s.k. vokalfyrsiding. En vokalfyrsiding avbildar schematiskt munhålan med munöppningen åt vänster. Cirklar och fyrkanter visar det ställe där tungan är närmast gommen vid uttalet av vokalen i fråga.

De långa vokalerna u och y är båda slutna, främre och rundade. Skillnaden är att rundningen är kraftigare för u än för y. För många personer med andra modersmål än svenska är det svårt att skilja mellan dem i ord som fura–fyra. För många är också distinktionen mellan svenskans rundade och orundade främre vokaler en stötesten i ord som lida–lyda, leda–löda, bära–böra.

Konsonanter. Många av konsonanterna liknar dem i andra språk, medan andra är mer speciella för svenskan. De svenska konsonanterna är följande:

• p, t, k är tonlösa och uttalas särskilt i början av ord med aspiration (h-efterslag)

• b, d, g uttalas tonande, utan aspiration

• n, m, ng-ljud (som i engelska singer, dvs. utan hörbart g)

• f, s, sj-ljud (ungefär som i engelska she), tj-ljud (ungefär som i tyska ich), h (som i tyska Hut)

• v (som i engelska vain och tyska Wein), j

• l (som i engelska laugh), r (i söder bakre r, annars främre r)

Utöver de ovan listade konsonanterna finns en serie s.k. retroflexa alveolara ljud hos talare med främre r. Dessa ljud motsvaras i skrift av r+t, r+d, r+s, r+n och r+l i ord som svart, gård, fors, barn och sorl. Svårast för icke modersmålstalare är kanske det svenska sj-ljudet, som artikuleras av tungan mot gommen och med läpprundning. Ett ord som sjösjuk fungerar därför bra som schibbolet.

Betoning (tryck) och ordmelodi (tonaccent). Stavelser i ett isolerat svenskt ord kan ha olika stark betoning: huvudtryck (H), bitryck (B), svagtryck (S).

Stavning

En ganska stor överensstämmelse råder mellan bokstav och ljud i svenskan (även om parallelliteten inte är så stor som i t.ex. finskan). I de allra flesta fall kan svensken uttala ett nytt ord utifrån skriftformen. Däremot kan man inte alltid från uttalet sluta sig till stavningen. T.ex. kan sj-ljudet stavas på många olika sätt. Å-ljud och kort ä-ljud skrivs olika i olika ord: kol, kål; blott, blått; fest, häst. Vokallängd anges endast genom att efterföljande konsonant i vissa ställningar fördubblas efter kort betonad vokal: hat, hatt; hatar, hattar. Betoning och ordmelodi anges inte: förslag (kan ha betoning på första eller sista stavelsen), stället (kan ha accent 1 eller 2). Karakteristiska för svenskan är bokstäverna å, ä, ö. Se bild 1 bokstavsordning.

Böjning

Svenskan har till skillnad från närbesläktade språk en fonetiskt varierad böjning såtillvida som ändelserna kan ha olika vokaler: e, a, o, i, som i rad-er, bil-ar, ros-or, bund-it. Flera böjningsändelser kan följa på varandra; bil-ar-na-s, läs-te-s, hög-st-a.

I böjningsläran är de nordiska språkens bestämda slutartikel karakteristisk (hus-et gentemot tyska das Haus, engelska the house) liksom också passivsuffixet läste-s gentemot tyska wurde gelesen, engelska was read). Vissa pronomen har tre kasus: hon, henne, hennes. Annars används utöver grundkasus bara genitiv, som anges med suffixet -s: den här gatans, bekantas, någons, de fyras. Ett svenskt särdrag är verbformen efter hjälpverbet ha, supinum, som hos vissa verb skiljer sig från perfekt particip (har bund-it men är bund-et; jämför tyska hat gebunden, ist gebunden). Verben böjs inte i person eller numerus. Konjunktiv spelar en obetydlig roll i modern svenska.

Substantiv böjs i numerus, species och kasus. Numerus omfattar singularis (omarkerad) och pluralis (vanligtvis markerad): bil-ar, ros-or, rad-er, sko-r, dike-n, hus-. Species omfattar obestämd form (omarkerad) och bestämd form (markerad): bil-en, hus-et, bilar-na, hus-en. Kasus omfattar nominativ (eller: grundform; omarkerad) och genitiv (markerad): bil-s, bilen-s, bilar-s, bilarna-s. Dock är inte genitivsuffixet en böjningsändelse i vanlig mening eftersom det fogas till hela ordgruppen (nominalfrasen) oberoende av dennas sista ord: många äldre män-s, många äldre-s, många-s.

Valet av pluralsuffix är bestämt av ett drag som är inneboende i substantivet och som inte systematiskt följer av dess betydelse och normalt inte heller av dess fonetiska form (”deklination”). Olika likalydande substantiv kan därför ha olika pluralsuffix: mask-ar, mask-er; gång-ar, gång-er. Substantivet har också ett inneboende grammatiskt genus, utrum (”n-genus”) eller neutrum (”t-genus”), som kommer till synes t.ex. i bestämdhetsändelsen. Genus är inte kopplat till substantivets form och på det hela taget inte heller till dess betydelse: märren, stoet; bilden, fotot.

Adjektiv kan kompareras med böjningssuffix och dessutom böjas i species, genus och numerus. Komparationsgraderna är positiv (omarkerad), komparativ (markerad med -(a)re), superlativ (markerad med -(a)st): smal-are, smal-ast; hög-re, hög-st. Adjektiv i positiv och superlativ kan böjas i species, dvs. i obestämd form (omarkerad) och bestämd form (markerad med -a eller -e): smal-a, hög-a, smalast-e, högst-a. Positiv obestämd form kan böjas i genus, dvs. utrum (omarkerad) och neutrum (markerat med -t) och i pluralis (markerat med -a); smal-t, smal-a. Dessutom kan bestämd form singularis på -e ange maskulinum: min ny-e chef, den ny-e bibliotekarien.

Verb böjs dels i finithet, dels i diates.

Finithet omfattar finita och infinita former. De finita formerna kan fungera som satsens huvudled (”predikat”) och omfattar tempusen presens (markerat med bl.a. -er) och preteritum (imperfekt; markerat med bl.a. -de) samt dessutom imperativ (omarkerat): släng-er, släng-de, släng. De infinita formerna omfattar i första hand infinitiv (markerad med -a) och supinum (markerad med bl.a. -t): släng-a, släng-t. Till de infinita formerna kan man också räkna participen, dvs. presens particip (markerat med bl.a. -ande) och perfekt particip (markerat med bl.a. -d): släng-ande, släng-d.

Diatesen omfattar aktiv (omarkerad) och passiv (markerad med -s, som i princip läggs till verbets finita eller infinita former).

Syntax

Ordföljden uppvisar ett antal karakteristiska drag. Det finita verbet kommer liksom i de flesta germanska språk på andra plats i påståendesatsen (i dag är hon inte här gentemot engelska today she is not here). Negationen och en del andra adverbial placeras framför det finita verbet i bisats (eftersom hon inte kunde komma gentemot engelska since she could not come). Samma adverbial placeras efter infinitivmärket (att inte komma gentemot engelska not to come). Typisk är också placeringen av partikeladverbial intill verbet framför objekt (plocka upp den gentemot engelska pick it up). Preposition kan strandas ungefär som i engelskan: Vem talade du med? Jag behöver en stol att sitta på.

Vid verb som inte har ett betydelsebärande subjekt används platshållarpronomenet det (jämför engelska it, there): det är varmt, här finns det ingen saft. I bisatser kan hjälpverbet har/hade utelämnas: eftersom hon inte (har) kommit.

Personliga pronomen uppvisar kasusdistinktion mellan nominativ (i subjekt) och ackusativ (i objekt och efter preposition): Mig känner hon inte. Henne känner jag inte. Jag har bott hos henne. Det där är jag. Genitiv används nästan bara för att ange attribut: min gamla mamma-s bekymmer, han-s jobb.

Adjektiv och pronomen böjs i numerus och genus som attribut i enlighet med sitt substantiviska huvudord och som predikativ efter subjektet eller objektet: en grön bil, ett grönt hus, gröna bilar, huset är grönt, bilarna är gröna, han målade bilarna gröna. Adjektiv, pronomen och possessivattribut placeras normalt framför substantivet: alla mina gamla vänner, hans bok, verkligt stora träd. Adjektivets bestämda form används efter bestämd artikel och andra definita pronomen liksom efter possessivattribut: den gröna bilen, denna gröna bil, min gröna bil; jämför en grön bil, någon grön bil, ingen grön bil.

Svenskan har särskilda reflexiva pronomen i tredje person: Annas syster hämtade sin (= Annas systers) väska. Pers bror hämtade en stol åt sig (= Pers bror). Jämför Annas syster hämtade hennes (= Annas) väska. Pers bror hämtade en stol åt honom (= Per).

Ordbildning

Nya ord tillkommer genom inlån från andra språk och genom ordbildning. Ordbildning sker framför allt genom sammansättning och avledning av redan tillgängligt ordmaterial.

Sammansatta ord bildas inom alla ordklasser men särskilt av substantiv, adjektiv och verb. Ordklassen bestäms av sammansättningens sista ord.

Svenska språkets historia indelas traditionellt i olika perioder. Den äldsta epoken, runsvenskan, sträcker sig från ca 800 fram till ca 1225, då den fornsvenska tiden tog sin början med att den äldsta landskapslagen fick skriftlig form. Fornsvenskan avlöstes av den äldre nysvenskan 1526, då Nya Testamentet översattes till svenska. Nästa epok, den yngre nysvenskan, dateras från 1732, när Olof von Dalin började utge Then swänska Argus. 1900- och 2000-talens svenska brukar kallas nusvenska.

Runsvenska (ca 800–ca 1225)

Tack vare inskrifterna på runstenar vet vi en del om det språk som talades i Sverige under vikingatiden. Inskrifterna är gjorda med det yngre 16-typiga runalfabetet (se runor och runinskrifter), vilket ibland leder till tolkningsproblem eftersom vissa runor kunde ha många olika ljudvärden. Runan för vokalen u användes exempelvis också för vokalerna o, ö och y och konsonanten v. De allra flesta runinskrifter är ändå säkert tolkade och ger oss information om språkets grammatik; de innehåller ett stort antal personnamn (ca 900) men relativt få andra ord (ca 600).

En uttalsförändring som inträffade under denna tid var monoftongeringen av ai och au i danskan och svenskan. På många runstenar skrevs stain (för stæin ’sten’) och tauþr­ (för dauðr ’död’), men under nästa epok har sådana ord alltid enkel vokal, dvs. e respektive ö. Redan under runsvensk tid hade svenskan sina typiska ordmelodier (accent 1 och 2), och verbets s-former hade redan utvecklats ur ett obetonat sik ’sig’ som fogats till verbet (öppna sik > öppnask > öppnas).

Fornsvenska (ca 1225–1526)

Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinskt alfabet. Perioden indelas ofta i en äldre ”klassisk” del, som sträcker sig till mitten av 1300-talet, och en yngre, som sammanfaller med Vadstena klosters storhetstid som centrum för textproduktion.

Från den äldre epoken härrör de skrivna landskapslagarna och Magnus Erikssons landslag, som avslutar perioden. Lagarna är avfattade på ett enkelt men ändå konstfullt språk som vilar på talspråklig grund, ehuru påverkan av kontinental skriven lag också kan spåras. Det finns också religiös litteratur på äldre fornsvenska, bl.a. en legendsamling (”Fornsvenska legendariet”) och en översättning i sammandrag av de fem Moseböckerna med kommentarer och exempel.

Från 1300-talets första hälft har bevarats bl.a. Eufemiavisorna, tre riddarromaner på knittelvers, översatta vid 1300-talets början, och Erikskrönikan, en rimmad krönika om maktkampen i Sverige runt sekelskiftet 1300. Den äldre fornsvenska perioden var ur språklig synvinkel tämligen stabil. Fortfarande fanns det äldre fyrkasussystemet (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) kvar i böjningen av substantiv, adjektiv och pronomen. Ett adjektiv som rödh- böjdes i maskulinum singularis rödher (nominativ), rödhs (genitiv), rödhum (dativ), rödhan (ackusativ). Under denna tid befästes böjningen av substantiv i bestämd form, och den bestämda formen kom att användas ungefär som i modern svenska. Verben böjdes ännu i person i pluralis: vi bindom, i binden, the binda.

Under den yngre fornsvenska epoken skrevs alltfler originaltexter på svenska, och alltfler texter översattes till svenska. Vid klostren, särskilt Vadstena, ägde en omfattande avskrivningsverksamhet rum. Den religiösa litteraturen dominerade: Birgittas uppenbarelser (översatta från latin), postillor, legendsamlingar och andra uppbyggelseböcker. Men också den världsliga litteraturen växte med riddarromaner, rimkrönikor, ordspråkssamlingar samt fackböcker som biskopen Peder Månssons skrifter om allt från krigskonst till medicin och lanthushållning,

I Magnus Erikssons landslag och stadslag påbjöds det att dombrev och köpehandlingar skulle skrivas på svenska (i stället för på latin). Ett mycket stort antal urkunder, inte minst privata köpebrev, testamenten o.d., finns bevarade. Ett svenskt kanslispråk efter mönster i latin, lågtyska och danska började ta form. Fortfarande var det mest kyrkans folk som kunde läsa och skriva. Också somliga stormän behärskade skriften, liksom även skrivare i köpstäderna. Vanligt folk kom i kontakt med de skrivna texterna endast genom att höra dem upplästa.

Genom de många latinöversättningarna introducerades mönster för en skriftspråklig satsbyggnad som skilde sig mycket från det talade språket och lagarnas svenska: invecklade satsfogningar och participkonstruktioner blev vanliga både i det religiösa språket och i urkundernas kanslispråk. Men det fanns också texter som var mer talspråksnära. Hit hör städernas domböcker, t.ex. de från Arboga och Stockholm, som på ett enkelt sätt berättar om dåtida våldshandlingar, ekonomiska tvister och juridiska överenskommelser. I köpstäderna spelade de lågtyska handelsmännen och hantverkarna en viktig roll. Svenskan i städerna påverkades kraftigt av lågtyskan. Högfrekventa ord och till och med formord övertogs: billig, möjlig, noga, sådan, hurdan, bliva, böra, måste, ganska, sakta. Också avledningssuffix från lågtyskan blev så småningom produktiva i svenskan: -eri, -inna, -het, -bar, -mässig, -aktig. Den religiösa dominansen i skriftspråkskulturen medförde påverkan från latinet (och i någon mån grekiskan), och många lånord från dessa språk övertogs i den medeltida svenskan: ängel, brev, skriva, skola.

Den yngre fornsvenska tiden medförde en genomgripande språkförändring, också av uttalet och grammatiken. De bakre långa vokalerna (a, o, u) fick sitt uttal förskjutet: bat blev båt och ord som bot (med o uttalat som i tyskan) och hus (med u uttalat som i tyskan) fick dagens uttal. Tidigare hade många ord uttalats med samma läspljud [þ, ð] som i engelska thing och that men nu ersattes detta ljud med klusil som i de moderna svenska ting och det. I böjningsläran och syntaxen reducerades fyrkasussystemet. I de flesta dialekter försvann distinktionen mellan nominativ, ackusativ och dativ för alla kasusböjda ord utom för ett litet antal personliga pronomen som behöll distinktionen nominativ–ackusativ (jag–mig, hon–henne etc.). Framväxten av species (obestämd och bestämd form), förlusten av kasus och etableringen av en fastare grammatisk ordföljd hängde säkert orsaksmässigt samman, men förloppet är ännu inte helt klarlagt och tolkat.

Språkförändringar under 1400-talet medförde att det språk som Gustav Vasa lärde sig var ganska olikt den svenska som talades bara några generationer tidigare.

Äldre nysvenska (1525–1732)

Under Vasatiden och stormaktstiden lades grunden till det svenska riksskriftspråket. Betydelsefulla omständigheter vid periodens början var därvid tryckerikonsten, reformationen och den påskyndade nationella integreringen av Sverige. Språket i Gustav Vasas bibel 1541 gavs en för sin tid enhetlig stavning. Där användes generellt ck för äldre kk, och å, ä och ö fick sina moderna bokstavsformer. Ordböjningen var mindre konsekvent och tämligen ålderdomlig, eftersom den i rätt hög grad anknöt till Vadstenasvenskan. Antingen ville översättarna ge stilen en vördnadsvärd prägel, eller så var avsikten att texten skulle göra ett mer äktsvenskt intryck. Valet av -a i stället för det annars vanliga -e i infinitiver visar att man ville undvika språkformer som kunde verka danska. I någon mån slog översättarnas mellansvenska talspråk igenom i stavningen. Syntaxen följde inte de latinpåverkade mönstren från Vadstenasvenskan utan var enkel som i Luthers tyska bibelöversättning.

Viktiga förändringar i talspråket under denna epok var uppkomsten av sj- och tj-ljud och uppmjukningen av g- till j- framför främre vokal. Efter hand kom svenskarna alltså att uttala orden i ordpar som skäl och själ, kära och tjära, jord och gjord på samma sätt. En ny substantivdeklination uppstod när neutra på vokal fick ändelsen -n i pluralis: märke-n.

Trots att Gustav Vasas bibel nog tjänade som rättesnöre och trots att det från slutet av 1500-talet fanns en kunglig censor som skulle granska både renlärighet och språk i allt som trycktes rådde det särskilt i världsliga texter en stor variation i fråga om stavning och böjning. Först under slutet av 1600-talet började ortografin på allvar diskuteras, och heltäckande grammatikor började skrivas. Den första som trycktes var av Nils Tiällman 1696. Ett viktigt problem som man diskuterade var hur man skulle ange distinktionen lång–kort vokal.

Många av dåtidens texter var starkt bemängda med lån från utländska språk som tyska, franska och latin. Gång på gång gav centralmakten ända sedan Gustav Vasa befallning om att endast ren svenska fick skrivas. Från och med decennierna runt mitten av 1600-talet återkom ständigt klagan över inblandning av främmande gods i språket, så t.ex. Skogekär Bergbo med ”Thet swenska språketz klagemål”.

Yngre nysvenska (1732–1900)

Under stormaktstiden hade på flera sätt grunden lagts för det följande skedet i språkhistorien. Kyrkolagen 1686 hade inrättat husförhörssystemet, som snart ledde till att svenskarna i långt högre grad än andra folk ute i Europa blev läskunniga. Den nya lagboken 1734 hade förberetts länge. Den anknöt stilistiskt till medeltidens lagar men hade en modernare och mer konsekvent stavning och ordböjning.

Språkdebatten under stormaktstidens slutskede var en god utgångspunkt för det framgångsrika standardiseringsarbete som kom att fortsättas på 1700-talet, då t.ex. Sven Hof studerade sin tids talade språk och hade kloka synpunkter på skriftspråkets förenhetligande.

Stockholm hade under Gustav II Adolfs regeringstid blivit säte för hovet och rikets administration med ämbetsverken. Så småningom hade staden också fått ett rikt borgerskap. I huvudstaden uppstod ett talat högstatusspråk som blev utgångspunkten för det talade svenska standardspråket. Huvudstaden fick 1788 en fast svenskspråkig teater (Dramaten), och Gustav III inrättade 1786 Svenska Akademien, som bl.a. skulle befordra det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”.

Under 1700-talet var hovet och adeln till stor del tvåspråkiga och blandade flitigt in franska ord i sin svenska. Många av dessa ord införlivades med svenskans ordskatt. Franskan spelade en stor roll för högspråket i Svenska Akademiens vältalighetsövningar, och det är sannolikt att inflytandet från franskan banade väg för en mer genomskinlig och lätt stil också i normalprosan, som en motvikt mot den tidigare mer tungfotade syntaxen efter tyska och latinska mönster.

Andra omständigheter bidrog till att många tryckta texter började skrivas på ett mer talspråksnära sätt. På 1700-talet uppstod en läsande publik för tidningar och tidskrifter. Olof von Dalin visade med sin veckotidskrift Then swänska Argus (1732–34) hur svenska skulle skrivas för att attrahera många betalande läsare. En annan viktig nyhet var det populärvetenskapliga författandet, som aktivt understöddes av den naturvetenskapligt inriktade Vetenskapsakademien med framstående medlemmar som Carl von Linné och Anders Celsius. Man publicerade sig ännu på latin för de lärde ute i Europa, men man skrev också på svenska för att göra de vetenskapliga och nyttiga framstegen kända för så många landsmän som möjligt.

Under 1700-talet hade det gamla grammatiska tregenussystemet reducerats i landets centrala dialekter. Maskulinum och femininum åtskildes inte längre med böjning. Om f.d. maskulina och feminina sakord som stol och vägg användes nu pronomenet den, inte han respektive hon. Nu skilde man i skrift också systematiskt mellan supinum och perfekt particip neutrum (bundit–bundet).

Akademierna spelade en viktig roll för det svenska skriftspråkets standardisering. Vetenskapsakademien var noga med språket i sina texter och gav Abraham Sahlstedt i uppdrag att skriva en normerande ordbok och grammatik, texter som fick stor betydelse för skriftspråkets utveckling mot enhetligare stavning, ordformer och böjning. Ledamoten av Svenska Akademien Carl Gustaf af Leopold skrev en ortografisk avhandling, som framgångsrikt reglerade stavningen av kort å- och ä-ljud samt dubbelteckning av konsonant. Här normerades också stavningen av de många nya franska lånorden, såsom löjtnant, fåtölj och publik. Från 1874 utkom med ojämna mellanrum upplagor av Svenska Akademiens ordlista, så småningom erkänd som den svenska rikslikaren för stavning och böjning.

1800-talet var nationalismens århundrade, och det svenska språket stärktes vid skolor och universitet. I 1807 års skolordning blev svenskan i läroverken ett erkänt ämne med fasta kurser. Den obligatoriska svenska folkskolan medförde att större delen av befolkningen vid seklets slut var skrivkunnig. Under århundradets andra hälft slopades latinobligatoriet i den högre skolan – en viktig förutsättning för den svenska prosans frigörelse från latinska förebilder. (Särskilt under 1900-talet blev skriftspråkets meningsbyggnad enklare och mer lik talspråkets.) Professurer i nordiska språk vid universiteten inrättades. I tidens anda studerades nu dialekterna och det talade språket. Den internationellt ryktbare språkforskaren Adolf Noreen och många av hans samtida ville reformera stavningen så att den blev mer lik talet. Under 1800-talet var Tyskland den dominerande stormakten inom kultur och vetenskap, och tyskan utövade stort inflytande på svenskan. På grund av de strukturella likheterna mellan språken blev dock inte den tyska påverkan så iögonfallande som den tidigare från franska eller senare från engelska.

Mot slutet av 1800-talet hade Sverige en kår av skönlitterära författare som levde av att skriva och som lästes av landets hela bildade allmänhet. Viktor Rydberg, August Strindberg, Selma Lagerlöf och andra fick genom sina böcker stor betydelse för skriftspråkets utveckling också utanför skönlitteraturen. Dagspressen började bli ett betydelsefullt inslag i det offentliga livet, även om den kom att spela en avgörande roll som riktmärke för språk och stil först under det följande århundradet.

Nusvenska (1900- och 2000-talen)

Under 1900-talet blev ett jämförelsevis standardiserat rikstalspråk var mans egendom i Sverige. Dialekterna har försvagats genom att folk i stor utsträckning har flyttat från landsbygden in till tätorterna. Ett exempel på hur de regionala talspråken har likriktats är pronomenet dom, som tidigare bara förekommit inom vissa dialekter men som nu används av de flesta svenskar i tal (motsvarande skriftens de och dem). De nya talade massmedierna – film, radio, television – har visat alla hur den nationella svenskan låter. Fortfarande finns dock karakteristiska skillnader i olika regioners talspråk, inte minst i prosodin (melodi, tempo, betoning), och det är ofta lätt att höra om någon kommer från t.ex. Luleå, Göteborg, Stockholm, Malmö eller svenska Finland. Utpräglad dialekt talas framför allt i lantliga befolkningsskikt med kort utbildning och låg geografisk mobilitet.

Det redan standardiserade skriftspråket har i vissa avseenden kommit att fungera som modell för rikstalspråket. När ord som glad uttalas med -d och gator med -or så sker detta under påverkan av skriften; i de flesta av landets dialekter heter det sedan länge gla respektive gater. Både ord och syntax i moderna svenskars tal är ofta övertagna från skriftspråket. Men i takt med att dialekterna har försvagats och likheten mellan tal och skrift ökat blir det också naturligare att talet påverkar skriften. Skönlitteraturen har här ibland visat vägen i och med att romantexterna mer än tidigare består av replikskiften som i viss utsträckning speglar naturligt talspråk. Pressen måste skriva enkelt för att nå en så stor publik som möjligt och har i vissa avseenden närmat sig talets stil och ordformer. Eftersom tidningsspråket i dag framstår som svenskt normalspråk påverkar det stil- och språkutvecklingen också inom andra genrer. En viktig roll spelade härvid de stora kvällstidningarna. (Dagspressen hade år 1993 en upplaga av över 4,3 miljoner ex., 2008 drygt 3,7 miljoner ex.)

År 1906 bestämdes att skolan skulle stava v och t efter talet (vad, leva, liv inte hvad, lefva, lif; rött, målat inte rödt, måladt). (Senare försök att reformera stavningen på andra sätt i riktning mot talet har dock inte vunnit framgång; se rättskrivning). Runt 1950 gick de allra flesta skribenter över till att använda verbets singularform också vid pluralt subjekt, dvs. man skrev de kommer, vi var, inte längre de komma, vi voro. (I de flesta av landets dialekter hade verbets numerusböjning försvunnit långt tidigare.) Vissa av talets kortformer används numera allmänt i skrift (ta, dra, sa, ska m.fl.), och många småord som tidigare mest använts i talspråk har nu blivit gängse i skriftspråket: inte (gentemot ej, icke), bara (gentemot endast, blott) m.fl.

Under efterkrigstiden har statens roll ökat i samhällslivet, och den enskilda medborgaren möter alltfler administrativa texter. Det har blivit nödvändigt att lagar och förordningar utformas mer läsarvänligt, och ett stort arbete läggs därför ned på att ersätta det äldre snåriga kanslispråket med mer lättlästa uttryckssätt. Också det talspråkliga umgänget blev mer informellt under andra hälften av 1900-talet. Tidigare språkliga markeringar av rang och distans har inskränkts. Det tidigare titeltilltalet (”Vill direktör Berg ge mig saltet?”) slopades. Se du-tilltal och ni-tilltal.

Under 1900-talet påverkades svenskan liksom under de tidigare perioderna utifrån, nu av engelska, som efter andra världskriget blev ett ekonomiskt, kulturellt och politiskt världsspråk. Ett stort antal främmande ord har inlånats: tejp, spray, zooma, show, cool etc. Svenska språkets ställning har också försvagats gentemot engelskan inom vissa samhällssfärer, t.ex. de multinationella företagen, naturvetenskapen och tekniken samt inom vissa delar av populärkulturen. Som ett särskilt organ med uppgift att följa språkets utveckling samt ge handledning och råd till språkbrukarna bildades 1944 (den efter hand halvstatliga) Nämnden för svensk språkvård, sedermera ombildad till (det statliga) Språkrådet.

Svenska som läroämne fick en fast plats i skolan under 1800-talets första hälft. I folkskolan (1842) gavs den grundläggande läsundervisning som tidigare kyrkan och privata småskolor sörjt för. I läroverket infördes undervisning i svensk grammatik och uppsatsskrivning 1807. Först 1856 blev svenska språket och litteraturen officiellt modersmålsämnets innehåll. De språkliga färdigheterna dominerade läroverksundervisningen, men i flickskolorna fick ämnet från början en mer litterär och estetisk inriktning. I Hermann Bjurstens ”Öfversigt af svenska språkets och litteraturens historia” (1–2, 1859–61) etablerades en svensk litterär kanon. ”Läsebok för folkskolan” (1868) gav under ett halvsekel ett sedelärande samt natur- och kulturorienterande innehåll åt folkskolans läsinlärning. Kyrkans inflytande över innehållet i folkskolans undervisning var stort långt in på 1900-talet. Herbert Tingsten gav sin bok om folkundervisningen den betecknande titeln ”Gud och fosterlandet”. Det nationella inslaget var också fortsatt starkt i läroverkets litteraturkanon under 1900-talets första hälft.

Med läroverksreformen 1905 var den sekellånga kampen mellan svenskan och latinet över, och svenska blev skolans centrala bildningsämne. Det nationella litteratur- och kulturarvet fick en stark ställning i alla skolformer men framför allt i läroverket. Svenskämnets moderna innehåll blev läsning och skrivning, grammatik och språkhistoria, svensk och nordisk litteratur, europeiska klassiker, danska och norska. Men ämnet utformades mycket olika i olika skolformer. I folkskolan var läs- och skrivinlärningen det centrala, men innehållet anpassades mer och mer till barnens värld och erfarenheter. Realskolan och flickskolan fick ett mer modernt innehåll med bl.a. tematisk litteraturläsning och inslag av medborgerlig bildning. I läroverket hade modersmålet stort utrymme i timplanen, och tiden fram till 1950 har kallats ämnets ”guldålder”. En kronologisk genomgång av framför allt den svenska litteraturen från äldsta tid till början av 1900-talet och övningar i offentlighetens skiftliga genrer karakteriserade denna svenskämnets ”klassiska” period.

Efterkrigstiden har inneburit stora förändringar av ämnets förutsättningar. Massutbildning för en krävande arbetsmarknad, ungdomskulturernas och mediesamhällets expansion samt ökade krav på en demokratisk skola, på social rättvisa och på jämställdhet hör till dessa nya förutsättningar. Några övergripande tendenser har varit att ämnet förlorat sin särställning och alltmer kommit att bli ett kommunikations- och färdighetsämne i både grundskolan och gymnasieskolan. De språkliga färdigheter som krävs för studier och i arbetslivet har betonats starkt. Ett utslag av detta har varit kravet på att alla ämnen ska utveckla elevernas språk – ”alla lärare är svensklärare”. Ett annat är att förskolan fått en läroplan med rubriken ”Språk och kommunikation”, och det innebär att förskolan nu ska lägga grunden för ”barns läs- och skrivutveckling”.

Ämnets språkliga och litterära bildning har livligt debatterats under efterkrigstiden i takt med att den traditionella kulturarvsförmedlingen och den normativa språkundervisningen förlorat sin självklara ställning. Från 1960-talet och framåt har ämnets litterära kanon varit under debatt utan att bryta tendensen att läsa alltmer ungdomslitteratur och allt mindre av äldre litteratur. Frågan om vad bildning borde vara i vår tid diskuterades livligt under 1990-talet utan att det sattes några djupa spår i ämnet.

Ett sätt att karakterisera de senaste decenniernas svenskundervisning har varit att urskilja olika inriktningar som är mer eller mindre dominerande på olika stadier. Man har talat om ämnet som ett redskapsämne med språkträning i centrum. Den inriktningen har varit allmän i hela skolan men särskilt i grundskolan och på gymnasiets yrkeslinjer. Rester av bildningsämnet svenska har levt kvar särskilt på gymnasiets studieförberedande linjer med litteraturhistoria och normativ språkundervisning. I opposition mot dessa inriktningar har en erfarenhetspedagogisk undervisning funnits på alla stadier. Den har utmärkts av tematiska studier eller projektarbeten kring ett innehåll som kan skapa en fördjupad förståelse av elevernas erfarenheter och upplevelser och det samhälle där de formas. I språket och litteraturen kan eleverna möta andras erfarenheter och uttrycka sina egna.

Ungdomslitteratur, tematisk litteraturläsning, litteratursamtal, läsloggar, processkrivning är exempel på utveckling bort från en fast kanon och en normativ språkundervisning. Att använda litteraturen som kunskapskälla, att stimulera till läsning och att utveckla elevernas språk har blivit viktigare, även om en formell färdighetsträning fortfarande har en stark ställning.

Under de senaste decennierna har medieutvecklingen och det mångspråkiga och flerkulturella samhället inneburit starkt förändrade förutsättningar för undervisningen i svenska. ”Modersmål” kan inte längre användas som synonym till svenska, och ämnet har delats i två olika: svenska respektive svenska som andraspråk. Meningarna om hur ämnet ska hantera de kulturella förändringarna går starkt isär. En sida uppfattar dem som ett hot som måste avvärjas genom att man slår vakt om den svenska litteraturen och språket. På den andra sidan erkänner man svårigheterna men ser också nya möjligheter för att utveckla elevernas språk och medieanvändning.

I och med invandringen till Sverige uppstod under senare delen av 1960-talet ett behov av undervisning i svenska för dem som inte har svenska språket som modersmål. Sedan dess har undervisning i svenska för vuxna invandrare erbjudits av studieförbund, inom arbetsmarknadsutbildning och i kommunal vuxenutbildning. År 1985 infördes ämnet svenska som andraspråk (sv2) på högskolornas grundskol- och ämneslärarlinjer. Andra högskoleutbildningar i ämnet har funnits sedan 1973.

Ämnet karakteriseras av sin betoning dels på kontrastiva anknytningar till elevernas språkliga och kulturella kunskaper och erfarenheter, dels på intensiv färdighetsträning för att de studerande, speciellt barn och ungdomar, ska kunna uppnå förstaspråksnivå, muntligt och skriftligt, i svenska. Sedan 1995 är svenska som andraspråk eget ämne i hela det svenska utbildningsväsendet, såväl i ungdomsskolan som i vuxenundervisningen, och behörighetsgivande för högskolestudier. Vid mitten av 1990-talet var antalet elever i svenska som andraspråk i grundskolan ca 62 000, i gymnasieskolan ca 5 000 samt inom komvux ca 25 000. Vidare undervisades ca 61 000 elever i ämnet inom sfi (svenska för invandrare). Inom högskoleutbildningarna studeras ämnet grovt räknat av 1 250 studenter årligen. Svenska som främmandespråk i utlandet studeras på högskolenivå av så många som 50 000 årligen och på lägre nivåer av många fler.

Forskningen inom svenska som andraspråk är ett nytt och expanderande område vid de större universiteten i Sverige. Denna forskning har beaktat främst invandrares (barns och vuxnas) inlärning av svenskt uttal, svensk grammatik och svenska samtalsmönster och diskussionsnormer.

Artiklar om svenska


    Kontakt