CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till spanska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till spanska!


Melita Fierro


Cristofer Caudillo


Severo Remedios


Xenia Cantos


Ambrosio Pavon


Ernesta Fontan


Ibero-romanskt språk som talas som modersmål av 386 miljoner (2007), varav 90 % i Syd- och Nordamerika. Det är det mest utbredda av de romanska språken. Mexico är med sina närmare 100 miljoner den folkrikaste spanskspråkiga nationen. Spanska är officiellt språk i Spanien, Ekvatorialguinea samt i följande 18 stater i Syd- och Nordamerika: Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Guatemala, Honduras, Mexico, Nicaragua, Panamá, Paraguay, Peru, Uruguay och Venezuela. Spanska är också officiellt språk på Puerto Rico och behärskas dessutom av ca 15 % av befolkningen i USA. Sedan länge bor det tvåspråkiga talare av spanska i Nordafrika (främst Marocko) samt på Filippinerna. Spanska är också ett vanligt förekommande invandrarspråk i många västeuropeiska länder, bl.a. i Sverige. För utförligare uppgifter om antalet modersmålstalare i olika länder se tabell.

Sefardisk spanska, även kallad ladino, har utvecklats ur senmedeltidens spanska och talas fortfarande i bl.a. Turkiet och Israel. I Sydöstasien, Afrika och på de amerikanska kontinenterna har sedan 1600-talet olika kreolspråk utvecklats med spanska som bas.

Det finns dialektskillnader både inom ordförråd och ljudsystem och även, om än i mindre grad, inom grammatiken. På det spanska fastlandet finns skillnader främst mellan de centrala och nordliga varieteterna å ena sidan och de sydliga å andra sidan. Mellan de sydspanska dialekterna, de kanariska och ett flertal spanskamerikanska finns viktiga likheter.

De spanskamerikanska dialekterna saknar pronomen- och verbformer i andra person pluralis. I stället används det personliga pronomenet ustedes (pluralis av usted, hövligt ’Ni’), objektsformerna los, las och les (egentligen ’dem’), possessivformen su (egentligen ’sin’) samt tredje personens pluralformer av verben. För att uttrycka ’ni talar’ använder de spanskamerikanska dialekterna formen hablan, egentligen ’de talar’, medan europeisk spanska använder den ursprungliga pluralformen i andra person (habláis).

I södra Spanien, på Kanarieöarna, i områdena kring Karibiska havet samt i Argentina och Uruguay uttalas s i stavelseslut med ett h-liknande ljud. Ett ord som estos ’dessa’ uttalas sålunda [eʹhtoh]. I några dialekter försvinner detta h-ljud helt, vilket innebär att distinktionen mellan singulara och plurala former ibland upphävs (parte ’del’ och partes ’delar’ uttalas likadant).

Skiljelinjerna inom ordförrådet sammanfaller oftast med nationsgränserna. Det är sålunda befogat att tala t.ex. om ett typiskt mexikanskt, argentinskt eller europeiskt spanskt ordförråd. De generella skillnaderna mellan europeisk och amerikansk spanska har ofta överdrivits och är i praktiken mindre än de skillnader som förekommer mellan de nationella varieteterna av språket. Betydande ansträngningar för att bibehålla spanskans enhet görs av ländernas språkvårdande instanser, av vilka den främsta får anses vara Real Academia Española de la Lengua (Spanska Akademin) i Madrid.

Spanskan har två genus bland substantiven (maskulinum och femininum), tre modus i verbböjningen (indikativ, konjunktiv och imperativ) samt imperfektiv och perfektiv aspekt bland de förflutna tidsformerna av verben (tempus ”imperfekt” uttrycker imperfektiv aspekt medan ”preteritum” och de sammansatta tempusformerna uttrycker perfektiv aspekt). Plural av substantiv och adjektiv bildas med -s.

Spanskan har s.k. klitiska (förenade eller obetonade) objektspronomen, som till formen delvis sammanfaller med bestämda artikeln (la, las, los). Dessa placeras före personböjda verb (el profesor la conoce ’läraren känner henne’) men efter infinitiver (conocerla ’att känna henne’). Den s.k. neutrala bestämda artikeln lo används för att substantivera adjektiv (lo interesante ’det intressanta’), vid prepositionsuttryck (lo de ayer ’det där (som hände) i går’) och relativsatser (lo que dijiste ’det du sade’).

Konjunktiv är ett mycket användbart modus, även i talspråk, och visar inga tecken på tillbakagång, såsom fallet är t.ex. i franskan. Den talade spanskan har två perfektiva tempus, nämligen ”preteritum” som uttrycker handling i det förflutna (salió ’han gick ut’) och ”perfekt” som uttrycker resultat i nutid (ha salido ’han har gått ut’), alternativt handling i det nära förflutna. Användningen av dessa båda tempus varierar i hög grad från dialekt till dialekt. Däremot är bruket av tempus ”imperfekt” i förhållande till de perfektiva tempusformerna påfallande stabilt och speglar en distinktion som fanns redan i latinet.

Spanskan har sin grund i latinet och har utvecklats ur den ibero-romanska dialekt som under högmedeltiden talades i Kastilien, nämligen den kastilianska (castellano; denna beteckning används ofta, särskilt i historiska sammanhang, som synonym till spanska). Kastilien var kärnan i det snabbt expanderande kungarike som mot medeltidens slut kom att bli den politiskt dominerande statsbildningen på Iberiska halvön. Därför fick kastilianskan en spridning långt utanför sitt kärnområde och trängde efter hand ut andra ibero-romanska dialekter. I första hand drabbades de s.k. mozarabiska dialekterna, som tidigare talades i de arabiskdominerade rikena i södra Spanien och som helt dog ut. Övriga äldre spanska dialekter, de asturiska och leonesiska (talade väster om Kastilien) och de navarro-aragonesiska (öster om Kastilien), har i dag endast ett ringa antal talare.

I synnerhet på det politisk-administrativa området blev kastilianskan dominerande under 1200–1400-talen, såväl i tal som i skrift. Men även inom mer litterära skriftspråksgenrer kom den till flitig användning under denna tid, t.ex. inom episk diktning, religiös–didaktisk litteratur, dramatik och krönikeskrivning. De första skrivna texterna på kastilianska härrör från 1100-talet, och språket finns dokumenterat i s.k. glosseringar (anteckningar på folkspråk) i latinska kyrkliga skrifter från 900-talet. Till följd av spanjorernas erövringar under 1500- och 1600-talen, huvudsakligen på västra halvklotet, fick språket sin nuvarande utbredning. Härigenom har spanskan blivit det språk som näst efter engelskan har den största geografiska spridningen i världen.

Spanskan kom att stabiliseras i sin utveckling under 1500- och 1600-talen, den s.k. spanska guldåldern. Därefter har knappast några förändringar alls ägt rum i ljudsystemet, och endast mindre förändringar har skett i stavning och grammatik.

Av de stora romanska språken har spanskan den enklaste ljudstrukturen. Antalet vokaler är fem: i, e, a, o, u. Ingen skillnad finns mellan långa och korta vokaler eller mellan långa och korta konsonanter. Spanskan har större begränsningar än andra romanska språk i fråga om vilka konsonanter som kan förekomma ihop inom ord. Bl.a. kan ett ord inte börja på s + annan konsonant utan inleds i stället med ett s.k. epentetiskt e: Estocolmo ’Stockholm’. De latinska korta e- och o-ljuden har i betonad ställning blivit diftonger (ie respektive ue): piedra ’sten’, escuela ’skola’. Det finns en bakre frikativ konsonant, som i vissa dialekter uttalas som ett tyskt ach-laut [x] och i andra dialekter med ett mer h-liknande ljud. Detta språkljud skrivs med bokstaven g (framför e och i) eller med j: general [xeneraʹl] ’general’, ’allmän’; gira [xiʹra] ’turné’; jamón [xamoʹn] ’skinka’. I europeisk spanska, med undantag av kanariska och andalusiska dialekter, skiljer man mellan ett vanligt s-ljud, som skrivs med bokstaven s, och ett läspljud [θ], skrivet med bokstaven c (framför e och i) eller med z: sumo [suʹmo] ’jag adderar’, men zumo [θuʹmo] ’juice’; sien [sjen] ’tinning’, men cien [θjen] ’hundra’. På Kanarieöarna, i delar av Andalusien och framför allt i hela Spanskamerika saknas denna skillnad, och ord av ovannämnda slag uttalas genomgående med s-ljud (dock genomgående med läspljud i enstaka andalusiska dialekter). Utmärkande är också att b, d och g i de flesta positioner uttalas frikativt, med [β], [ð] respektive [ɣ]: cabo [kaʹβo] ’ände’; nada [naʹða] ’ingenting’; soga [soʹɣa] ’rep’. Bokstäverna b och v uttalas identiskt, med vanligt eller med frikativt b-ljud: Barcelona [barθeloʹna] respektive Valencia [baleʹnθja].

Huvuddelen av spanskans ordförråd härrör från latinet, dels till följd av att spanskan har utvecklats ur vulgärlatinet, dels genom att det lärda latinet under det spanska språkets hela historia har utgjort en viktig källa för lånord. Ett mindre antal ord har kommit in från de språk som talades av de germanska folk, framför allt visigoter, som erövrade Pyreneiska halvön på 400- och 500-talen. Under den muslimskdominerade delen av medeltiden, från 700-talets början, tog spanskan upp många arabiska ord. Under hög- och senmedeltiden inlånades många ord från de andra ibero-romanska språken liksom även från italienskan och provensalskan. I senare tider har många ord kommit från franska och engelska. I synnerhet i de spanskamerikanska varieteterna har ord tagits in från olika indianspråk, främst nahuatl (Mexico) och quechua (andinska regionen).

Kontakt

Namn

E-post

Meddelande