CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till ryska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till ryska!


Branislav Ruslanovich


Tereza Dmitrievna


Valeriy Tarasovich


Olga Ivanovna


Dominika Stepanovna


Yevdokim Fyodorovich


Östslaviskt språk. Det talas som modersmål av ca 154 miljoner (2009), varav 121 miljoner i Ryska federationen, 18 miljoner i Ukraina, 5,9 miljoner i Kazakstan, 3 miljoner i Uzbekistan, 3 miljoner i Vitryssland, 977 000 i Moldavien, 811 000 i Lettland, 781 000 i Kirgizistan, 716 000 i USA, 594 000 i Israel, 478 000 i Tadzjikistan, 458 000 i Turkmenistan, 394 000 i Estland, 344 000 i Georgien, 336 000 i Tyskland, 285 000 i Litauen, 207 000 i Azerbajdzjan och 103 000 i Canada. Ryska är nära besläktat med ukrainska och vitryska; de tre språken är delvis inbördes begripliga, ungefär som svenska och danska.

Den fria tryckaccenten återspeglar i stort de förhållanden som utmärkte det indoeuropeiska urspråket. I grammatiken har ryska i flera avseenden bevarat drag som karakteriserade äldre stadier av indoeuropeiska språk. Sålunda saknas artiklar, både bestämda och obestämda. Hjälpverb som i västeuropeiska språk finns inte heller. Anmärkningsvärt är också att ryska saknar motsvarighet till verbet vara i presens, så att en fullständig sats kan bildas genom att ett substantiv eller adjektiv läggs till subjektet, t.ex. Pogoda chorosja(ja) ’Vädret (är) vackert’ (men chorosjaja pogoda ’vackert väder’; se nedan om adjektiv) . På liknande sätt kan ett enskilt ord som mozjno ’det är möjligt’, ’det är tillåtet’ och många andra liknande ord (i ryska grammatikor förda till en särskild ordklass) fungera som predikat i subjektslösa satser: Zdes mozjno kurit ’Här får man röka’, egentligen ’Här möjligt röka’; Pora uchodit ’Det är dags att gå’, egentligen ’Tid gå’; Mne sovestno ’Jag skäms’, egentligen ’För mig samvetligt’.

Det finns ingen egentlig motsvarighet till vårt ha, och en sats som ’jag har pengar’ uttrycks därför med en existenskonstruktion: U menja (jest) dengi ’Hos mig (finns) pengar’. Den nekande motsvarigheten är U menja net deneg ’Hos mig finns inte av pengar’, där ’finns inte’ uttrycks av det enda ordet net.

Ryskan har i stor utsträckning bevarat det indoeuropeiska kasussystemet. Traditionellt anses den ha sex kasus: nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis och lokativ. I en del nyare beskrivningar räknar man med åtta eller nio kasus.

Det indoeuropeiska genussystemet har bevarats, men ett substantivs genus framgår i allmänhet av dess form. De som slutar på -a är (med undantag av sådana som betecknar manliga individer) feminina, och de som slutar på -o och -e är neutrala. Substantiv som slutar på palatal konsonant är feminina (majoriteten) eller maskulina. Dessutom spelar distinktionen ”levande–icke-levande” en viktig roll i grammatiken genom att substantiv som betecknar levande varelser har en ackusativform som sammanfaller med genitiven. (I singularis gäller detta dock endast maskuliner.) Till skillnad från många andra slaviska språk signaleras inte genusskillnaden i pluralis.

Adjektiven har en ”lång” form (t.ex. velikij ’stor’), som kan användas i alla ställningar och som böjs i alla kasus, och en kort form (t.ex. velik), som endast kan vara predikativ och som inte har kasusböjning.

Hos personliga pronomina har ackusativen gått förlorad och ersatts av genitiv oberoende av genus och numerus och om det är levande eller inte. Possessiva pronomen skiljer mellan former för hans, hennes osv. och sin, sina som i svenska. Men i ryska kan svoj ’sin’ (vid sidan av moj ’min’ och tvoj ’din’) användas även med referens till första och andra person. Det reflexiva pronomenet sebja ’sig’ refererar obligatoriskt till alla personer: Ja tjuvstvuju sebja plocho ’Jag känner mig (egentligen sig) dålig’.

Räkneorden följer speciellt komplicerade regler. Efter dva ’två’, tri ’tre’ och tjetyre ’fyra’ står ett substantiv i genitiv singularis (dva goroda ’två städer’) och efter högre räkneord i genitiv pluralis (desiat gorodov ’tio städer’). Detta gäller dock bara om räkneordet står i grundform. Annars kongruerar substantivet och räkneordet i genus, kasus och numerus. Räkneordet odin ’ett’ kongruerar alltid med följande substantiv. Adjektiv följer speciella regler. I sammansatta räkneord är det sista ledet som bestämmer: t.ex. står efter dvadtsatdva ’tjugotvå’ genitiv singularis.

Verbböjningen har undergått genomgripande förändringar i förhållande till indoeuropeiskan. Ryska grammatiker räknar vanligen med två tempus: presens, som böjs i person och numerus, och preteritum, ett ursprungligt particip som böjs i numerus och genus men inte person. ’Jag älskar dig’ heter Ja ljublju tebja. Ja ljubil(a) tebja – formen med -a används om talaren är kvinna – kan tolkas som ’Jag älskade/har älskat/hade älskat dig’. Samma particip i kombination med partikeln by motsvarar vårt konditionalis: Ja ljubil by tebja ’jag skulle älska/ha älskat dig’. Fattigdomen i tempussystemet uppvägs av aspekterna. De flesta svenska verb motsvaras i princip av två ryska med samma betydelse men med olika aspekt, ett imperfektivt och ett perfektivt verb. Traditionellt anses det imperfektiva återge en handling i dess förlopp, medan det perfektiva lägger vikten vid handlingens början, slut eller resultat. Denna beskrivning har bestridits av åtskilliga forskare, men någon allmänt vedertagen aspektteori finns inte. I sak liknar distinktionen imperfektiv–perfektiv den som råder mellan franskans imparfait och passé simple. Problemet med ryska och andra slaviska språk är att distinktionen realiseras i verbsystemet i dess helhet: infinitiver, imperativer, particip och finita verbformer har alla båda aspekterna. Framtid uttrycks normalt med presens av det perfektiva verbet eller med en perifrastisk konstruktion bestående av verbet budu ’jag kommer att vara’ + imperfektiv infinitiv. Passivum uttrycks med hjälp av ett passivt particip och agenten står i instrumentalis. Medium uttrycks med den aktiva verbformen vartill fogas ändelsen -s eller -sia. ’Jag tvättar’ heter på ryska Ja moju, medan ’Jag tvättar mig’ blir Ja mojus (egentligen ’Jag tvättas’). Den mediala diatesen är mycket vanlig i både tal- och skriftspråk.

Ordföljden är påfallande fri. Visserligen står ett adjektivattribut normalt före sitt huvudord, men det kan icke desto mindre placeras på ett helt annat ställe i satsen. Den normala ordföljden för satsens huvuddelar är subjekt–predikat–objekt (SVO-språk), men denna kan brytas utan svårigheter. I själva verket bestäms den ryska ordföljden inte så mycket av syntax som av det s.k. funktionella satsperspektivet, vilket innebär att informationstunga element helst placeras i slutet av satsen.

Det moderna ryska skriftspråket bygger i stor utsträckning på kyrkoslaviska förebilder. I äldre tider användes nämligen ryska bara undantagsvis i skrift. Man skrev på kyrkoslaviska, den ortodoxa kyrkans kultspråk, som bygger på en sydslavisk dialekt. Så sent som 1696 säger Ludolfus i sin Grammatica russica: ”Man bör tala ryska men skriva slaviska.” De äldsta skriftliga dokumenten uppvisar vissa ryska element men är i grunden kyrkoslaviska. De brev på björknäver som har hittats vid utgrävningar i Novgorod företer en språkform som ligger så långt från ryska (och andra slaviska språk) att det har hävdats att man bör betrakta språket i fråga som en särskild gren inom den slaviska språkgruppen.

Det var först med Lomonosov i mitten av 1700-talet som strävandena mot ett i egentlig mening ryskt skriftspråk blev mer allmänt erkända. Sin definitiva utformning fick den litterära ryskan med Karamzins och Pusjkins författarskap. Under sovjettiden utövade skriftspråket ett starkt normerande inflytande också på talspråket, vilket är förklarligt då åtminstone 80 % av befolkningen vid revolutionen 1917 var analfabeter. Härav kommer det sig att det blandspråk av kyrkoslaviska och moskvadialekt som Karamzin skrev på i många hänseenden är samma språk som talas och skrivs än i dag.

I jämförelse med många andra moderna nationalspråk är ryska ovanligt enhetligt i uttal och grammatik. Detta gäller hela det vidsträckta ryska språkområdet. I Sibirien förekommer knappast dialektala skillnader över huvud taget. Det är bara i det europeiska Ryssland som man finner tydligare dialektgränser. Längs en linje från nordväst (från en punkt strax söder om Sankt Petersburg) till sydöst går en gräns som delar upp det ryska språkområdet i nordryska och sydryska dialekter, där den mest framträdande skillnaden är uttalet av skriftens o i obetonad ställning, som i syd uttalas som en a-liknande vokal. Moskvadialekten, som i allt väsentligt har kommit att bestämma standardspråkets uttalsnormer, följer i det här avseendet de sydryska dialekterna.

Ryska har fem vokalfonem, a, e, i, o och u. Bland konsonanterna märks ett relativt stort antal frikativor och affrikator. Kännetecknande är en mycket kraftigt markerad tryckaccent som i princip kan falla på vilken stavelse som helst inom ordet. Den kan också växla mellan olika böjningsformer av samma ord, t.ex. rukaʹ ’hand’ (nominativ singularis) men ruʹku (ackusativ singularis). I synnerhet gäller detta verb- och adjektivböjningen. Accentens placering anges inte i vanlig skrift, fastän den ofta är den enda betydelseskiljande markören mellan olika ord, t.ex. muʹka ’plåga’, ’lidande’ och mukaʹ ’mjöl’.

Tryckaccenten markeras dels genom ett distinkt uttal av betonade vokaler, inte sällan blir de lätt diftongiserade – most ’bro’ låter som [muost] – dels genom att vokaler i obetonad ställning reduceras. Moskva uttalas [mɐskvaʹ], nordryskt [mɔskvaʹ], karandasj ’blyertspenna’ [kɐrɐndaʹʃ], perepisyvatsia ’brevväxla’ [pjirjipjiʹsɨvətsə]. Ett annat påfallande drag är palataliseringarna. En eller flera konsonanter före en främre vokal får ett [j]-inslag som i sin tur färgar av sig på vokalljuden. Mesto ’plats’, ’ställe’ uttalas som [mjeʹstə], medan vmeste ’tillsammans’ blir [vjmjeʹsjtji]. På samma sätt assimileras en följd konsonanter med hänsyn till stämbandston. Härtill kommer att konsonanter i ordslut alltid är tonlösa. Ett ord som drozd ’trast’ uttalas därför [druost], medan genitivformen drozda uttalas [drɐzdaʹ]. Omvänt uttalas vokzal ’järnvägsstation’ [vɐgzaʹl].

Alla vokalfonem har palatala och icke-palatala varianter. Fonemet i uppträder i så tydliga allofoner (palatalt [i] i palatal kontext och eljest ett velart, tillbakadraget [ɨ]) att man till och med har olika tecken för dem i skrift. Parigheten blir ännu tydligare när det gäller konsonanterna. Fonemet l är antingen palatalt eller starkt velariserat, ”tjockt”, än mer än i engelska well. Något som liknar svenskt [l] finns inte.

Ryska liksom de andra östslaviska språken utmärker sig för s.k. pleofoni: urslaviskt or, er, ol, el har utvecklats till oro, ero, olo, elo, t.ex. gorod ’stad’ (jämför serbokroatiska grad, svenska gård); moloko ’mjölk’ (jämför polska mleko, danska mælk); bereg ’strand’ (jämför svenska berg). Initialt ger förbindelsen upphov till metates som i övriga slaviska språk (jämför svenska arbete och ryska rabota).

Till följd av det kyrkoslaviska inflytandet har ryska ett stort antal parallella äktryska och sydslaviska ord och ordbildningselement. Ortnamn som Kaliningrad har den sydslaviska formen grad ’stad’ som sista element, medan samma ord i daglig ryska är gorod. Avledningar bildas ofta på den sydslaviska formen, medan grundordet är äktryskt: jämför golos ’röst’, ’stämma’ och adjektivet glasnyj ’vokal’. Äktryska former tenderar att ha en mer konkret betydelse, medan de sydslaviska gärna antar en överförd mening; jämför äktryskt golova ’huvud’ och kyrkoslaviskt glava ’huvudman’; ’kapitel (i bok)’. Samma rot kan ibland ha både äktryska och sydslaviska avledningar: golovnaja bol ’huvudvärk’; glavnaja ulitsa ’huvudgata’. Det lärda ordförrådet är i stor utsträckning format efter sydslaviskt mönster, medan vardagsspråkets ord mest är äktryska. Härtill kommer att ryska är och alltid har varit öppet för lån från andra språk. Många vardagliga beteckningar är turkiska. Franska, tyska och nu senast engelska har berikat det ryska ordförrådet betydligt. Vidare är ordbildning en produktiv process genom prefigering och suffigering av såväl nominal- som verbalstammar. Även sammansättning förekommer i begränsad utsträckning.

Ryska skrivs med det kyrilliska alfabetet. Stavningen moderniserades 1917 utan att för den skull anpassas till det faktiska uttalet i någon större utsträckning. Alfabetet har nio (i ordböcker tio) vokaltecken för fem fonem, fem hårda och fem mjuka. De senare betecknar förbindelsen [j] + vokal eller palatalisering av föregående konsonant. En palatal konsonant som inte följs av en annan palatal markeras med tillägg av en särskild bokstav, s.k. mjukt tecken. Tryck- och skrivstil har delvis olika tecken.

Kontakt

Namn

E-post

Meddelande