CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till norska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till norska!


Erik Sundahl


Alice Distad


Helena Antonsen


Bjørnar Aall


Veronica Valla


Eirik Vinje


Nationalspråk i Norge och modersmål för de flesta norska medborgare (4,2 miljoner, 2006). Dessutom talas det som modersmål av 59 000 i Sverige, 57 000 i USA, 13 000 i Danmark, 10 000 i Storbritannien, 9 000 i Canada, 7 000 i Tyskland, 5 000 i Spanien och 3 000 i Australien.

Norska föreligger i två genom lag jämställda former, bokmål (tidigare dansk-norsk eller – fram till 1929 – riksmål), som historiskt sett är en i allt högre grad förnorskad danska, och nynorska (norska nynorsk, före 1929 landsmål), som vid mitten av 1800-talet skapades på grundval av de norska dialekterna. Därtill kommer de starkt skiftande folkmålen, som ännu i stor utsträckning används som informellt talspråk på lokal nivå. Utanför Norges gränser hålls norska i någon mån levande bland norska utvandrare i Nordamerika.

Norska räknas traditionellt till de västnordiska språken, dit även de ur fornnorskan utvecklade färöiska och isländska språken hör. I dag är norska det språk som står svenska närmast såväl i fråga om uttal och ordböjning som ordförråd och syntax; detta trots att svenska av språkhistoriska grunder jämte danska räknas till de östnordiska språken. Se nordiska språk. Skillnader mellan norska och svenska är bl.a. att norska i större utsträckning har bevarat gamla diftonger, t.ex. bein ’ben’, røyk ’rök’, hauk ’hök’. I synnerhet nynorska och västnorska dialekter har fler fall av omljud än svenska; t.ex. presensformer som tek ’tar’, kjem ’kommer’ (i-omljud); holt ’hult’, odd ’udd’ (a-omljud); osp ’asp’, voll ’(gräs)vall’, ’äng’ (u-omljud). I många ord assimileras ett m eller n med ett följande p, t eller k; t.ex. sopp ’svamp’, bratt ’brant’, søkke ’sjunka’.

Den förnorskning av danskan i Norge som börjat med Wergeland och fortsatt under hela 1800-talet hade huvudsakligen gällt ordförrådet, i mindre grad stavning och ordböjning. Under 1900-talet förde tre rättskrivningsreformer, 1907, 1917 och 1938, successivt riksmålet allt längre från danskan och närmare norskt folkspråk. Reformerna var ett utslag av den officiella hållningen i norsk språkpolitik sedan Knudsens tid: att närma skriftspråket till talspråket och att minska klyftan mellan riksmål och landsmål. Aasens landsmålsform moderniserades redan 1901; bl.a. ersattes preteritumändelserna -ade med -a (kasta). Dessutom utbyttes många utpräglade dialektformer mot andra med bredare underlag i talspråket; så fick t.ex. braud, dyr, sjo, snjo vika för brød, dør, sjø, snø.

Den viktigaste förändringen i riksmålet i 1907 års reform var att de ”hårda” konsonanterna p, t, k ersatte de danska b, d, g i ord som gripe, bryte, skrike i överensstämmelse med norskt uttal (danska gribe, bryde, skrige). Reformen 1917 gällde båda skrift­språken. Förutom ortografiska förändringar infördes diftong i riksmålet i norska vardagsord som hauk, bein, eik, lauv (=landsmålet). En nyhet i formsystemet var att en del feminina substantiv fick -a i bestämd form singularis; kua, geita m.fl. I landsmålet jämställdes e med a som infinitivändelse (kasta eller kaste); även andra smärre ändringar gjordes i riktning mot riksmål. I den tredje reformen, 1938, fortsatte utjämningen av skillnaderna mellan de båda skriftspråken. Uppdraget gick explicit ut på att närma bokmål och nynorska (som språkformerna kallades efter 1929) till varandra ”på norsk folkemåls grunn”. Nu blev diftong obligatorisk i ytterligare en mängd ord i bokmål; norska vokaler infördes i ord som bjørk, bu, fram, nå (förut bjerk, bo, frem, nu). Ändelsen -a infördes som bestämd artikel i ytterligare en mängd feminina ord, t.ex. bjørka, øksa. I nynorska var ändringarna störst i fråga om ordböjning. I svaga femininer genomfördes -e som obligatorisk ändelse: ei gate (tidigare alternativ ei gata). Bestämd form femininum singular sola och neutrum plural husa uppfördes som huvudformer, medan soli och husi angavs som ”sideformer”, dvs. kunde användas i elevernas skriftliga arbeten men fick inte förekomma i läroböckerna.

Dialekterna har alltid haft en stark ställning i Norge och åtnjuter relativt hög prestige. Norska dialekter kan indelas i fyra huvudgrupper: østnorsk, vestnorsk, trøndsk och nordnorsk. Dialektskiljande drag är bl.a. tjockt l, vokalbalans samt uttalet av ll och nn. Dialektskiljande är i hög grad också vissa böjningsformer, bl.a. bestämd form av feminina substantiv: bygda, bygdi, bygdå m.fl. ’bygden’ ; gryta, grytå, gryto ’grytan’. Liksom i svenska västkustmål och danska har p, t, k efter vokal försvagats till b, d, g på sydkusten från Arendal till Karmøy vid Haugesund (”den bløte kyststripe”): gaba ’gapa’, bida ’bita’ etc. Ordförrådet i dialekterna skiljer sig avsevärt mellan olika landsändar, mellan fjällbygder och kustbygder, beroende på skiftande levnadsförhållanden, landets natur och de stora avstånden, som i äldre tider försvårade sambandet mellan landsändar och bygder.

De regler som fastslogs i reformen 1938 vann inte allmänt gillande. Valfriheten och de många radikala formerna – i synnerhet de många diftongerna och bestämd form femininum på -a – i läroböcker på bokmål för skolan väckte protester. År 1952 gav Riksmålsforbundet ut en egen ordlista, där en mängd former infördes som hade utmönstrats 1938, och skapade därmed vid sidan av den officiella normen en egen norm, som Riksmålsforbundet kallar ”riksmål” till skillnad från bokmål och nynorska. Konservativa tidningar och många författare följer fortfarande Riksmålsforbundets språknorm.

Till helt nyligen har under hela 1900-talet ett närmande mellan de båda skriftspråken varit officiell språkpolitik. Många språkmän – främst D.A. Seip – och politiker har haft som mål en fullständig sammansmältning till en enda språkform, ”samnorsk”. På 1960-talet utarbetades till och med ett icke officiellt förslag till en ”samnorsk” språkform. Samnorsktanken har emellertid fått ringa stöd bland språkbrukarna. Även i den officiella språkpolitiken har en kursändring ägt rum. Sålunda antogs nya rättskrivningsregler 1981, varvid bl.a. traditionella ordformer, t.ex. bjerk och frem, återinfördes som valfria former i bokmål; likaså blev återigen -a och -en jämställda som bestämd artikel i feminina substantiv.

Utmärkande för nutida norskt litteraturspråk är den stora variationen i stil och språkform. Mellan t.ex. Sigurd Christiansens, Arnulf Øverlands, Johan Bojers och Sigurd Hoels konservativa bokmål och Olav Duuns och Tarjei Vesaas dialektnära nynorska är spännvidden mycket stor. Och däremellan finns en rad skribenter som blandar äldre och yngre språkformer på ett högst personligt sätt, som ger var och en en alldeles egen stil.

Ordförrådet i modern norska har utökats på i princip samma sätt som i svenska, bl.a. genom ymnigt upptagande av engelskt språkgods. Observeras bör också den relativt starka påverkan från svenskan som norska språket har varit utsatt för under senare tid. De flesta svecismerna har kommit genom tidningarnas sportspalter, veckopress, radio och i synnerhet svensk TV, som kan ses av en stor del av det tättbefolkade sydöstra Norge. Några exempel på lån från svenskan: flaks, stilig; slangord på -is: funkis, kjendis, kompis m.fl.

Någon officiell uttalsnorm finns inte för vare sig bokmål eller nynorska. I skolan får talspråksnormering inte förekomma enligt beslut i Stortinget redan 1878. Uttalet av bokmål är tämligen enhetligt över ett stort sydöstligt område med tyngdpunkt i Oslo. Detta uttal har blivit mönsterbildande för bokmålstalande över huvud genom den dominans och status denna uttalsvariant har bl.a. i etermedierna. Karakteristiska avvikelser från detta s.k. ”standardøstnorsk” visar många städer, t.ex. Stavanger, Bergen och Trondheim.

För nynorska existerar än mindre något standarduttal. Vanligt är att nynorskskrivande talar mer eller mindre avslipad dialekt. Normaliserad nynorska i tal används främst i etermedierna, i föredrag, predikningar osv. och av inte så få språkligt medvetna personer med högre utbildning.

Fornspråkets rika böjningssystem har förenklats, bruket av prepositioner har tilltagit, ordföljden har blivit fastare, dvs. norskan har genomgått samma utveckling som svenskan. Äldre bokmål hade som danska endast två grammatiska genus: en hest, en elv, et hus; hest-en, elv-en, hus-et. I anslutning till dialekterna och nynorska har tre-genus-system införts: hest-en, elv-a/elv-en, hus-et. I nynorska kan bestämd form femininum ändas på -i: elv-i. Plural, bokmål: hest-er, elv-er, hus; bestämd form hest-ene, elv-ene, hus-ene eller hus-a; nynorska hest-ar, elv-ar, hus; bestämd form hest-ane, elv-ane, hus-a eller hus-i. I nynorska får några neutrer på -a plural på -o i såväl bestämd som obestämd form: auga ’öga’, øyra ’öra’, hjarta ’hjärta’ – plural augo, øyro, hjarto.

Verben har stark och svag böjning. Infinitivändelsen är i bokmål -e, i nynorska -e eller -a. En olikhet mot svenska är de ändelselösa, omljudda presensformerna av starka verb i nynorska: tek, kjem, søv. Substantiv föregångna av bestämd artikel eller demonstrativt pronomen står i bestämd form: den gamle mannen, disse husene. Konservativt bokmål följer dock ofta dansk syntax, särskilt i rubriker och titlar, t.ex. ”Den siste viking” (Johan Bojer); jämför nynorska ”Dei svarte hestane” (Tarjei Vesaas). Possessiva pronomen står i nynorska – stundom också i bokmål – efter sitt huvudord: boka mi, hesten hans etc. Genitiven har i nynorska som i dialekterna begränsad användning. Tillhörighet uttrycks vanligen med preposition eller pronomen: huset åt (eller til) Ola, Per sin bil, handi hans far, katten hennar Kari.

Ordförrådet

Ordförrådet i norska är till övervägande del detsamma som i svenska beroende på gemensamt ursprung och likartade kulturimpulser sedan medeltiden. En skillnad är bl.a. det historiskt betingade danska inslaget i norska, särskilt i bokmål. Lömska likheter (se tabell) mellan svenska och norska är i många fall desamma som mellan svenska och danska (se danska). Relativt stora skillnader finns t.ex. vid växtnamn.

Den äldsta tiden

Under vikingatiden inleddes en rad genomgripande förändringar i det språk som dessförinnan antas ha varit i stort sett ensartat i Danmark, Norge och Sverige. Många förändringar var gemensamma för hela språkområdet; i andra fall ledde utvecklingen till en klyvning i det vi kallar östnordiska och västnordiska. Karakteristiska skillnader orsakas av olika utveckling av omljud och brytning, vidare den östnordiska monoftongeringen (långt e, ø mot västnordiskt ei, øy, au) samt den tidiga motsättningen danskt och svenskt bo, tro, ko etc. – norskt bu, ku, tru etc.

Källorna till det äldsta norska språket är dels runinskrifter, dels i senare isländska handskrifter bevarade norska skaldedikter, bl.a. ”Ynglingatal” av Tjodolv av Hvin, ca 900. Ett norskt skriftspråk synes ha uppstått före år 1100 sedan det latinska alfabetet kommit till Norge med kristendomen. De äldsta bevarade handskrifterna dateras till tiden 1150–1200 och har religiöst, juridiskt och historiskt innehåll.

Under 1100- och 1200-talen var Trøndelag och Vestlandet de viktigaste delarna av det norska riket. Ärkebiskopssäte upprättades i Nidaros (Trondheim), som omväxlande med Bergen var kungasäte. Det skriftspråk som nu tog fast form byggde på tröndermål och västnorska och hade en ålderdomlig prägel med ett rikt böjningssystem. Omkring 1300 fick landskapen kring Oslofjorden allt större betydelse sedan kungen med sitt kansli flyttat till Oslo, som därmed blev landets politiska centrum.

Under 1300-talet uppstod en friare östnorsk skriftform som stod närmare talspråket, vilket under denna tid genomgick kraftiga förändringar. Det västnorsk–tröndska kanslispråket kom därigenom att framstå som ohjälpligt föråldrat och förlorade alltmer betydelse. Efter digerdöden (1349–50), som katastrofalt decimerade det kulturbärande skiktet, kom en allmän nedgångsperiod, under vilken den litterära verksamheten nära nog avstannade. Efter unionen med Sverige 1319 märks ett ökat svenskt inflytande på norskt språk, bl.a. genom Birgittinerorden och dess kloster Munkaliv under århundradets senare del. Vid samma tid kom en mängd tyska lånord in med hanseaterna, t.ex. kasse, ærlig, ganske; vidare avledningsändelserna -het, -else, -dom, -skap och förstavelserna an-, be-, ge-, er-, ordbildningselement som blev i hög grad produktiva och kom att väsentligt ändra det norska språkets karaktär.

Genom unionen med Danmark 1380 flyttades den politiska makten från Oslo till Köpenhamn. Därmed inleddes ett långvarigt och djupgående danskt inflytande på språkutvecklingen i Norge.

Den danska perioden, 1537–1814

Den språksituation som rådde i Norge vid den nya tidens början kom att bestå i 300 år. Skriftspråket var danska, talspråket skiftade mellan genuin dialekt, dansk-norskt blandspråk och – bland de danska ämbetsmännen – danska.

Med reformationen fick Norge bibel, psalmbok, postillor och andaktsböcker på danska, som därmed blev kyrkans och dessutom det tryckta ordets språk. Under denna period författade åtskilliga norrmän arbeten på danska om det egna landets språk, natur och arbetsliv. Bland de märkligare är Christen Jenssøns ordbok över Sunnfjordsmålet ”Det norske Dictionarium” (1646), Peder Claussøn Friis’ ”Norriges Bescriffuelse” (ca 1600) och Petter Dass (död 1707) ”Nordlands Trompet”. Särskilt hos den sistnämnde förekommer talrika norvagismer. För övrigt finner vi vittnesmål om norskt språk under perioden i bygdemålsdiktning från skilda landsändar, t.ex. Edvard Storms visor på Vågådialekt.

Tiden närmast efter 1814

Lösryckningen från Danmark 1814 medförde ingalunda någon omedelbar försvagning av det danska språkets ställning. Skriftspråket var fortfarande gemensamt med Danmark, och särnorska ord och ordformer betraktades som fel. De flesta norrmän talade någon dialekt, men vid sidan av dialekterna hade ett nytt talspråk vuxit fram, den dannede dagligtale, som grundade sig på det danska skriftspråket men följde norska uttalsvanor. Det var från början ett uppläsningsspråk, använt av präster och ämbetsmän, men med tiden fick det allt större spridning med stadsbefolkningens tillväxt och effektivare undervisning, varvid ”modersmålet” var danska. Den sålunda rådande språkliga situationen upplevdes av många som otillfredsställande och ledde på 1830-talet till livliga diskussioner. De ledande debattörerna var Henrik Wergeland och P.A. Munch. Wergeland inledde en förnorskning av skriftspråket genom att använda helnorska ord och uttryck utan hänsyn till danska språkriktighetskrav. Munch ansåg däremot att ett norskt skriftspråk borde byggas upp med utgångspunkt i en dialekt.

Nationellt genombrott, 1840-talet

Romantiken med dess starka inriktning på det egna landets historia och folkkultur ledde på 1840-talet till ett nationellt genombrott också på det språkliga området. De två linjer för skapandet av ett norskt nationalspråk som utstakats av Wergeland och Munch på 1830-talet fick vid mitten av seklet var sin lysande förespråkare; den ene var skolmannen Knud Knudsen (1812–95), den andre den självlärde sunnmöringen Ivar Aasen (1813–96). För båda var nationella, demokratiska och pedagogiska hänsyn avgörande. Däremot hade de helt olika uppfattning om hur ett norskt skriftspråk skulle utvecklas.

Från danska till dansk-norska

Knudsen ansåg att skriftspråket i möjligaste mån skulle avspegla det bildade allmänna talspråket, vilket enligt hans uppfattning var tämligen likartat i hela landet. Hans reformprogram omfattade såväl rättskrivning och ordböjning som ordförråd. De flesta av de senare språkreformer som har förvandlat danskan i Norge till dansk-norska, riksmål och slutligen bokmål har sin utgångspunkt i Knudsens arbeten. På 1850-talet hade förnorskningen av litteraturspråket kommit i gång på allvar. Den första av Bjørnsons allmogeberättelser, ”Synnøve Solbakken” (1857), kritiserades skarpt i Danmark för det odanska språket. Även Ibsen tog intryck av Knudsen. Med Ibsen, Bjørnson, Jonas Lie och Alexander Kielland nådde det dansk-norska litteraturspråket sin klassiska utformning.

Ivar Aasen och landsmålet

Ivar Aasen hade redan 1836 en plan för en revolutionerande språkreform: från de viktigaste landsdelarna borde insamlas ord och grammatiska upplysningar, varefter ordbok och grammatik skulle utarbetas som grundlag för ett ”Hovedsprog”, varmed Aasen avsåg en riksgiltig språkform helt byggd på dialekterna utan hänsyn till det danska skriftspråket och det av detta beroende dansk-norska talspråket. Aasen färdades 1842–47 från bygd till bygd och samlade ett mycket stort dialektmaterial från nästan alla delar av Norge. År 1848 gav han ut ”Det norske Folkesprogs Grammatik”, 1850 ”Ordbog over det norske Folkesprog”. År 1853 kom så ”Prøver af Landsmaalet i Norge”, som innehöll dels tjugo texter på skilda dialekter, dels ett antal texter på ”almindeligt Landsmaal”, dvs. en ”Foreslaaet Form for et norsk Fællessprog”. År 1864 publicerade Aasen en utförligare grammatik, ”Norsk Grammatik”, som gav såväl en kodifierad form av landsmålet som redogörelser för varianter i dialekterna. Denna grammatik och den stora ”Norsk Ordbog”, som Aasen gav ut 1873, är vetenskapligt förstklassiga verk och grundläggande för studiet av nynorska.

Aasen lyckades på ett lysande sätt ur sitt väldiga material konstruera en enhetlig mönsterform med konsekvens i ortografi och formsystem. Han visade på sambandet mellan folkmålen och fornspråket och valde äldre former som norm när dialekterna hade utvecklats åt olika håll. I fråga om ordförrådet var Aasen purist och utelämnade ord av tysk-danskt ursprung som hade kommit in i dialekterna, i synnerhet ord på an-, be- och er-.

Två skriftspråk

Med etableringen av landsmålet hade Norge fått två skriftspråk, vilket ofrånkomligen ledde till motsättningar och en lång och tidvis häftig språkstrid. Motsättningarna var dels av demografisk natur (land–stad), dels social (bondebefolkning–ämbetsmannaklass). För landsmålet innebar decennierna efter 1850 en utvecklings- och konsolideringsperiod, under vilken en språklig demokratiseringsprocess inleddes.

Det politiska genombrottet för landsmålet kom 1885, då Stortinget beslöt, att ”det norske Folkesprog (dvs. landsmålet) som Skole- og officielt Sprog sidestilles med vort almindelige Skrive- och Bogsprog”. Därigenom fick landsmålet officiell status som riksspråk vid sidan av dansk-norska. Det innebär bl.a. att varje kommun väljer administrationsspråk (bokmål eller nynorska). Likaså väljer varje skoldistriktsstyrelse undervisningsspråk. När landsmålet fått status som riksspråk skärptes motsättningarna. Anhängarna av dansk-norska (som omkring 1900 började kallas ”riksmål”) såg sitt språk hotat av landsmålet och fruktade språklig upplösning och vulgarisering. En mängd ”riksmålsforeninger” bildades, och dessa samlades 1909 i det konservativa Riksmålsforbundet.

Landsmålsanhängarna hade redan 1906 bildat Noregs Mållag, som alltsedan dess har haft stor betydelse både som språkideologiskt samlingsorgan och som politiskt påtryckningsorgan i språkfrågor. Under perioden 1910–40 var landsmålsrörelsen mycket framgångsrik; en mängd kommuner och skoldistrikt gick över till landsmål. Under efterkrigstiden har landsmål/nynorska med den tilltagande urbaniseringen förlorat terräng. År 1944 hade 34 % av eleverna i grundskolan nynorska som undervisningsspråk. Under efterkrigstiden har nynorska med den tilltagande urbaniseringen förlorat terräng, och procenttalet hade – efter en viss stabilisering kring 17 % under perioden 1977–92 – sjunkit till 15,5 % 1998. Undervisning i båda språkformerna är obligatorisk. Sedan 1935 krävs skriftligt prov i både bokmål och nynorska i real- och studentexamen. Nynorska har sitt starkaste fäste på Vestlandet, medan bokmål dominerar på Østlandet och i synnerhet i Osloområdet.

Stavning

Bokstäverna ä och ö skrivs som i danskan æ och ø; c, x och z undviks, även i främmande ord; sålunda senter ’centrum’, sjakk ’schack’, boks ’box’, sone ’zon’, (dock celle ’cell’, scene ’scen’ m.fl.). Ändelsen -tion/-sion/-ssion skrivs -sjon: stasjon, misjon, pensjon etc. Långt l och n dubbeltecknas efter delvis andra regler än i svenska, t.ex. verbformerna vil, skal; inn, kunnskap. Bokstaven h före v i uddljud har behållits: bokmål hvit; nynorska och de flesta dialekter har kv-: kvit. I många ord har d utmönstrats i överensstämmelse med det vanligaste uttalet: li ’lid’, skei ’sked’, kunne ’kunde’. Däremot behålls d vid tillägg av t i böjningsform: god – godt.

Uttal: vokaler

Långt och kort a har i stort sett samma ljudkvalitet, mellan [a] och [ɑ]. I en del engelska lånord uttalas bokstaven a som [ɛ] eller [æ]: bandy, camping m.fl. Bokstaven o uttalas ungefär som i svenska, dvs. både o-ljud [u] och å-ljud förekommer såväl långt som kort [o:] respektive [ɔ]. Fördelningen av uttalen skiljer sig i många fall från svenska; med [u:]: sofa, strofe, främmande ord på -on, -om, -op, -of: telefon, atom, horoskop, filosof; med [u]: bombe, bort, nordmann m.fl.; med [o:]: grov (adj.), rov, torsdag, oktober m.fl.; med [ɔ]: fordre, orm m.fl. Långt och kort u-ljud har ungefär samma kvalitet, [ʉ]. I vissa fall står bokstaven u för kort o-ljud, [u], som regel framför k, ng, nk och ofta framför f och m: bukk, ung, skuff ’låda’, dum; i engelska lånord uttalas u ofta som ö-ljud, [œ]: lunsj, clutch ’kopplingspedal’ m.fl. I några fall har stavningen anpassats till detta uttal: bløff ’bluff’ m.fl. Långt slutet ö-ljud, [ø:], behålls framför böjningsändelsen -r: dør (av dø), klør (plural av klo); om däremot r hör till ordstammen får ø ett öppnare uttal: før, høre. Diftongen au uttalas [æʉ]: hauk, taus ’tyst’ etc.

Uttal: konsonanter

Dentalen d assimileras oftast med ett föregående l eller n: kveld [kvɛl:], bånd [bɔn:] ’band’ etc. Likaså är d stumt efter r föregånget av lång vokal: gard [ga:r] eller gård [go:r], fjord [fju:r]; efter kort vokal uttalas d: bokmål ferd [færd] (nynorska [fæ:r]), Norden [nuʹrdn]. Konsonanterna g, k och sk palataliseras i princip som i svenska; sålunda gift [jift], gynge [jyʹŋə] ’gunga’, bokmål kirke [çiʹrkə], skip [ʃi:p]; framför e och ø inskjuts ett j i stavningen: gjøre, kjøre. I nynorska palataliseras k även i svagton före e: ikkje [iʹçə] ’icke’, kyrkje [çyʹrçə] ’kyrka’. Efter l och r uttalas g som [g]: helg, Norge. Oftast är r-ljudet ett energiskt tungspets-r. Bakre r (tungrots-r) är utmärkande för Sørlandet, Jæren med Stavanger, Haugesund och Bergens stadsmål. Sje-ljudet används ungefär som i svenska och är ett främre, palatalt väsljud, påminnande om det svenska i fors, [ʃ]: sky, sjø, skjorte. Förbindelserna tj och stj har i icke-dialektalt uttal inte sammansmält till ett ljud som i svenska: tjene [tjeʹ:nə] ’tjäna’, stjerne [stjæʹrnə].

Prosodi

Betonad stavelse är lång, obetonad kort, dvs. som i svenska. Norska har liksom svenska två slags ordaccent, akut (som i svenska and-en) och grav (som i svenska ande-n). Fördelningen av accenttyperna skiljer sig betydligt från svenskan. Akut accent har bl.a. tvåstaviga ord på -het: nyhet, godhet etc. Grav accent har bl.a. svaga presensformer på -er: drømmer, tenker etc. Även i fråga om huvudtryckets placering skiljer sig norska från svenska i många fall; sålunda har andra stavelsen huvudtryck bl.a. i ord med förstavelsen er- (erindre etc.), vidare i tillatelse, avdeling m.fl.; däremot ligger huvudtrycket på första stavelsen i t.ex. egentlig, offentlig.

Artiklar om norska


    Kontakt