CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till koreanska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till koreanska!


Ran Jong Su


Un Song Jin


Chu Shin Young


Kang Shin Hye


Ryong Byung Ho


Nang Kyung Sook


Språk som talas som modersmål av drygt 75 miljoner (2007), varav 48,5 miljoner i Sydkorea, 23 miljoner i Nordkorea, 2 miljoner i Kina, 907 000 i USA, 514 000 i Japan, 110 000 i Uzbekistan, 93 000 i Canada, 50 000 i Ryska federationen, 41 000 i Australien, 36 000 i Brasilien och 25 000 i Kazakstan.

Den koreanska som talas på den koreanska halvön brukar indelas i sex dialektområden: nordväst-, nordöst-, central-, sydväst-, sydöst- och Chejudodialekterna. Som standardspråk betraktas centraldialekten såsom den talas av den bildade medelklassen i Seoul.

Under lång tid ansågs koreanska liksom japanska vara ett isolerat språk utan några identifierbara släktspråk. Modern språkforskning har emellertid visat att den med största sannolikhet hör till familjen altaiska språk.

Vår kunskap om koreanskans äldre skeden är begränsad dels på grund av avsaknaden av ett entydigt skriftsystem för tiden före 1446, dels på grund av att många av de språkligt intressanta källor som trots allt fanns har gått förlorade. Befintliga källor tyder dock på att under den första hälften av första århundradet e.Kr. två närbesläktade men distinkta språkgrupper existerade på den koreanska halvön: puyogruppen i norr (koguryospråket) och hangruppen i söder (paekche och sillaspråken).

Den viktigaste källan till kunskap om gammalkoreanskan utgörs av 25 hyanggadikter skrivna med en på kinesiska tecken baserad ”rebusskrift”, som framför allt i fonetiskt hänseende är ytterst svårtolkad. Språket indelas vanligen i följande historiska skeden: gammal koreanska fram till 1100, medeltida koreanska 1100–1600 och modern koreanska från 1600. Den moderna och medeltida koreanskan utgör en direkt utveckling av sillaspråket.

Karakteristiskt för konsonantsystemet i modern koreanska är den treställiga oppositionen lenis–fortis–aspirata (k–kk–kh) för klusilerna. Lenisklusilerna uttalas tonlöst i början av ett ord, tonande i ställning mellan vokaler eller mellan annan tonande konsonant och vokal samt outlöst som finalljud, som t.ex. fonemet p i följande ord pal, kabe, kap. Konsonantanhopningar tolereras inte, varför utländska lånord med två eller flera konsonanter i följd uttalas med en inskjuten vokal (svarabhaktivokal) mellan de sammanstötande konsonanterna, ex. sŭt’op för engelska stop. Liksom de flesta altaiska språk tolererar koreanskan inte l eller r i början av ord. I det moderna språket finns rester av en i medeltida koreanska ännu fullt bevarad vokalharmoni.

Koreanskan är ett agglutinerande språk, vilket innebär att till den oföränderliga ordstammen läggs (”klistras”) efter varandra och i en bestämd inbördes ordning ett antal suffix för att signalera olika grammatiska kategorier, såsom kasus, tempus, aspekt, artighetsgrad etc. Ordstammarna är av två typer: nomen och verb–adjektiv. Nominalböjningen är ytterst enkel med endast ett fåtal suffix för att markera kasus (nominativ, genitiv, dativ–lokativ, instrumentalis–prolativ och ackusativ), medan verb–adjektivböjningen är mycket formrik. Participformer används som bestämningar till nomina och ersätter relativsatser, som helt saknas i koreanskan. Med hjälp av en rad olika suffix definieras förhållandet mellan huvudsats och bisats(er). Ett karakteristiskt inslag i verbsystemet utgör de s.k. artighetsformerna – ett rikt suffixsystem med hjälp av vilket den talande i olika grader kan uttrycka sin respekt eller brist på respekt för den tilltalade. Även den eller det omtalade kan visas respekt genom ytterligare en typ av suffix. Verben tar vidare suffix med kombinerad tempus- och aspektbetydelse; däremot markeras inte person och numerus. Grundordföljden är subjekt–objekt–verb (SOV), och det bestämmande föregår det bestämda.

Mellan 60 och 70 % av den moderna koreanskans ordförråd utgörs av kinesiska lånord. De uppfattas i koreanskan som nominalstammar, men kan vid behov göras till verb med hjälp av verben ha- ’göra’ eller toe- ’bliva’. Ett tidigare betydande antal japanska lånord har under efterkrigstiden systematiskt rensats ut ur språket. I Sydkorea har efter Koreakriget en rik flora av engelska lånord slagit rot, medan ryska har varit den främsta moderna lånordsgivaren för Nordkorea.

Fram till år 1446 var all skrift i Korea baserad på det kinesiska skriftsystemet. Det normala var att man helt enkelt skrev på kinesiskt språk med kinesisk skrift. Under det första årtusendet e.Kr. gjordes dock försök att nedteckna det koreanska modersmålet med hjälp av den kinesiska skriften. Grundprincipen i denna typ av skrift var att de kinesiska tecknen kunde läsas antingen i enlighet med sin betydelse, av läsaren översatt till koreanska, eller i enlighet med sitt uttal. Den komplicerade och rebusartade form av skrift (hyangch’al) som sålunda uppstod blev med tiden så svårhanterlig att den efter år 1000 började överges och så småningom glömdes bort. Den koreanska bokstavsskriften han’gul (även kallad onmun eller chongum) tillkom på kung Sejongs (1418–50) initiativ och skapades av en grupp lärda sinologer med kungen som flitig deltagare i arbetet. Skriften består av 24 (ursprungligen 28) enkla grundgrafem, vilka delvis i kombination med varandra bildar samtliga nödvändiga grafem. Bokstäverna skrivs ihop i stavelseblock, vilka i sin tur kan anordnas i horisontella rader från vänster till höger eller i lodräta rader löpande från höger till vänster. I Sydkorea blandas han’gul ofta med den kinesiska teckenskriften, även om puristiska tendenser under 1970-talet och framåt har medfört att han’gul alltmer brett ut sig på de kinesiska tecknens bekostnad. De kinesiska skrivtecknen avskaffades i Nordkorea redan i början av 1950-talet.

Kontakt