CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till kinesiska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till kinesiska!


Chan Meixiang


Xin Jianyu


Li Chenglei


Mui Jie


Fong Ping


Zong Jinjing


Sammanfattande benämning på det kinesiska riksspråket, de sinsemellan ofta starkt avvikande dialekterna och de äldre språkskeden ur vilka dessa har utvecklats samt det logografiska skriftspråket. Kinesiska hör till den sinotibetanska språkfamiljen och har över 1,3 miljarder talare. Rikskinesiskan, även kallad standardkinesiska, högkinesiska eller mandarin, är baserad på dialekten i Beijing. Den är officiellt språk i Kina, där den kallas putōnghuà ’det allmänna språket’, och även i Taiwan och Singapore, där den benämns guóyu ’riksspråk’ respektive huáyu.

Kinesiska brukar beskrivas som ett enstavigt, isolerande tonspråk. Denna karakteristik innebär att språkets morfem (minsta betydelsebärande enheter) är enstaviga, med undantag av ett litet antal äldre och nyare lånord (t.ex. pútao ’druva’, av den iranska protoformen *budāwa, och kāfēi ’kaffe’) samt ett litet antal tvåstaviga morfem av okänt ursprung (t.ex. húdié ’fjäril’). Den innebär också att ordens funktioner i satsen inte markeras genom förändringar i deras form och att varje betonad stavelse uttalas med en tonal accent.

I de centrala, nordöstra och sydvästra delarna av Kina, från Heilongjiang i nordöst till Sichuan och Yunnan i sydväst, talas varianter av mandarindialekten (guānhuà). Antalet talare är ca 930 miljoner eller ungefär 71 % av den kinesisktalande befolkningen. Mandarindialekten brukar indelas i en nordlig, en sydlig, en sydvästlig och en nordöstlig grupp. Dessa kännetecknas av en enkel fonologisk struktur och skiljer sig sinsemellan ungefär som de mellansvenska och sydsvenska dialekterna. Mandarindialekten ligger till grund för det rikskinesiska tal- och skriftspråket.

I de sydöstkinesiska provinserna Guangdong, Fujian, Hunan, Jiangxi och Zhejiang samt delar av Guangxi, Anhui och Jiangsu talas dialekter som avviker starkt både från mandarindialekten och inbördes från varandra. Skillnaderna mellan dialekterna ligger mest på det fonetiska planet, men delvis också inom ordförråd och grammatik. Man brukar räkna med följande sex huvuddialekter: wúdialekten i Zhejiang och södra Jiangsu, vilken talas av 6 % av befolkningen; xiāngdialekten i Hunan (3 %); gàndialekten (4 %) i Jiangxi; kèjiā- eller hakkadialekten (4 %) i olika delar av Guangxi och Guangdong; yuèdialekten (kantonesiska; 6 %) i Guangdong och Hongkong samt mǐndialekten (6 %) i Fujian, Hainan och Taiwan. Dessa dialekter har i varierande grad bevarat medeltidskinesiskans fonologiska särdrag. Så har t.ex. slutleden m, p, t, k bevarats i gàn-, yuè- och mǐndialekterna, medan tonande konsonanter som bh, dh, gh har bevarats i wú- och xiāngdialekterna. De kinesiska dialekternas tonsystem uppvisar stora variationer. Ingen dialekt har färre än tre och ingen fler än sex toner.

Eftersom de kinesiska dialekterna skiljer sig mycket åt, och inte är inbördes förståeliga, betraktas de ofta av språkforskare som olika språk, som tillsammans bildar den sinitiska undergruppen av den sinotibetanska språkfamiljen. I Kina ser man dem däremot i allmänhet som dialekter av det kinesiska språket, av kulturella och politiska skäl, och kanske särskilt eftersom skriftspråket är gemensamt. Alla som lär sig att läsa och skriva lär sig samtidigt riksspråkets grammatik och ordförråd, som ligger till grund för skriftspråket. Eftersom skriftspråket lärs ut med riksspråksuttal råder numera på många håll en diglossisituation där de dialekttalande också behärskar riksspråket, vilket i sin tur har lett till att det pågår en långsam anpassning av dialekterna till den skriftliga standarden.

En stavelse består av högst en initialkonsonant och ett rim. Rimmet innehåller alltid en vokal, som kan följas av en finalkonsonant [j, w, n, ŋ, r] och föregås av en halvvokal [j, w, ɥ] (se bilden). Stavelsen har dessutom en ton. Det finns fyra toner, vilket innebär att en stavelse med samma vokaler och konsonanter kan uttalas på fyra olika sätt beroende på tonhöjdsgången i rimmet: 1. jämn hög ton: shū ’bok’; 2. stigande ton: shú ’kokt’; 3. låg ton som stiger på slutet: shu ’räkna’ och 4. fallande ton: shù ’träd’). Det finns också obetonade stavelser med neutral ton.

Även om nästan alla morfem är enstaviga är de flesta orden två- eller flerstaviga, bildade genom sammansättning. En del morfem kan bilda självständiga ord, t.ex. shū ’bok’, pǎo ’springa’, men många är bundna och förekommer bara i sammansatta ord. Ett exempel är morfemet zhuō ’bord’. Som självständigt ord heter ’bord’ zhuōzi, där -zi ursprungligen är ett diminutivsuffix (med grundbetydelsen ’barn’) som numera inte påverkar betydelsen av ordet. När morfemet ingår i andra sammansättningar används inte detta suffix: shūzhuō ’skrivbord’. Suffixet -r, som smälter ihop med föregående stavelse, används på liknande sätt som -zi och är speciellt utmärkande för språket i Beijing: niǎo-r ’fågel’. Även konstruktionstyper som bygger på underordning och samordning används när man bildar sammansatta ord. Konstruktionen xīnténg ’hjärtat plågas’ tjänstgör som transitivt verb med betydelsen ’att snåla på’: Tā bù xīnténg tāde qián ’Han snålar inte med sina pengar’. Exempel på samordnade sammansättningsled är mǎimai ’köper och säljer’ = ’affärsverksamhet’; kāiguān ’öppnar och stänger’ = ’strömbrytare’; xīqí ’sällsynt och märklig’ = ’märklig’; ’att finna märklig’. I följande sammansättningar utgör det första ledet en bestämning till det följande huvudordet: xiàohua ’skratt-ord’ = ’skämt’; xīnlǐ ’sinnesprincip’ = ’psykologi’. Exempel på sammansatta ord som bygger på verb–objekt-konstruktion är tiáogēng ’röra om i soppa’ = ’sked’; dǒngshi (med betonad första stavelse) ’förstå sig på angelägenheter’ = ’är förståndig’; dǒngshì (med betonad andra stavelse) ’övervaka ärende’ = ’ledamot av styrelse’. Som framgår av exemplen har det sammansatta ordet ofta annan ordklasstillhörighet än ettdera av eller båda sammansättningsleden.

Ordförrådet kan indelas i uttryck som kan negeras och uttryck som inte kan negeras. De förra motsvarar i huvudsak svenskans verb och adjektiv. De icke negerbara uttrycken kan indelas i substantiv, pronomen, måttsord, determinativer (räkneord, demonstrativer och interrogativer), prepositioner, adverb, konjunktioner, interjektioner samt markörer av grammatiska och semantiska funktioner. Gränsdragningen mellan ordklasserna är ofta vag; exempelvis kan de flesta prepositioner och konjunktioner även tjänstgöra som verb. Nominalisering av negerbara uttryck kan ske med hjälp av suffixet de: dà ’är stor’ kan bli dàde ’någonting stort’; wǒ yào ’jag vill ha’ kan bli wǒ yàode ’det som jag vill ha’.

Den grundläggande ordföljden är subjekt–verb–objekt: (SVO-språk; wǒ pà gǒu ’jag är rädd för hundar’; gǒu pà wǒ ’hunden är rädd för mig’). Vid adjektiviska predikat används inget kopulaverb (som svenska är): tóufa cháng ’håret är långt’, och en negation sätts direkt före adjektivet: tóufa bù cháng ’håret är inte långt’. Bestämningar står före substantiv och kan vara markerade med suffixet de eller omarkerade: lǎoshīde shū ’lärarens bok’; hǎo dōngxi ’fina grejer’; hěnhǎo de dōngxi ’mycket fina grejer’. Valet av markerad eller omarkerad konstruktion betingas stundom av huvudordets ordklasstillhörighet, stundom av bestämningens form. Distinktionen omarkerad/markerad används även för att beteckna skillnaden mellan ett icke överlåtligt och ett överlåtligt ägande: wǒ shǒu ’min hand’; wǒ fùqin ’min far’ (omarkerad konstruktion), men wǒde qián ’mina pengar’; wǒde fángzi ’mitt hus’ (markerad med de). Även relativsatser står före det substantiv som de bestämmer och markeras med de: wǒ mǎide shū [jag köpa de bok] ’boken som jag köpte’.

Predikatet kan utgöras av ett icke negerbart uttryck (Jīntian xīngqisì ’I dag (är det) torsdag’), ett negerbart uttryck (Tǎ láile ’Han (Hon) har kommit’; Nǐ tài pàng ’Du är alldeles för tjock’; Tā shì Zhōngguórén ’Han är kines’), eller en fras som xīn hǎo ’hjärtat är gott’ = ’är godhjärtad’: Tā xīn hǎo ’Vad honom beträffar är hjärtat gott’, dvs. ’Han är godhjärtad’.

Samordning kan vara markerad eller lämnas omarkerad (om den motsvarar och i svenskan): bàba gēn māma eller bàba māma ’pappa och mamma’; kàn shū xiě zì ’läser (bok) och skriver (tecken)’; yòu kàn shū yòu xiě zì ’både läser och skriver’.

Det kinesiska verbet saknar formell markering av tempus. Perfektiv aspekt uttrycks med verbsuffixet le: lái ’kommer’ kan bli láile ’har kommit’. Durativ aspekt uttrycks med verbsuffixet zhe: chī ’äter’ kan bli chīzhe ’håller på att äta’, eller med hjälp av det prefigerade verbet zài ’befinner sig i’: zài chī ’håller på att äta’.

Som en följd av språkets isolerande natur uttrycks många grammatiska distinktioner, som i svenskan uttrycks inom ordet, med syntaktiska medel, inom satsen: Xìn láile ’Brevet har kommit’, men Láile xìn le ’Det har kommit ett brev’. Distinktionen mellan ental och flertal uttrycks inte formellt, utom i pronomen (wǒ, nǐ, tā ’jag, du, han (hon)’; wǒmen, nǐmen, tāmen ’vi, ni, de’). Kinesiskan saknar genus.

Den kinesiska skriften är logografisk, vilket innebär att varje morfem skrivs med ett särskilt tecken. Redan i de äldsta, delvis tydbara skriftresterna, som kan dateras till omkring 1300 f.Kr., föreligger skriftens struktur fullt utvecklad. Arkeologiska fynd från stenålderskulturer omfattar ännu otydbara skrifttecken från omkring 5 000 år f.Kr. Skriften omfattar följande typer av tecken: bildtecken (bilder av konkreta föremål); enkla idétecken (”avbildningar” av abstrakta begrepp); sammansatta idétecken (tecknen för ’sol’ + ’måne’ bildar tecknet míng ’klart lysande’); lånetecken (tecknet för ett ord med konkret betydelse lånas för att beteckna ett ord med abstrakt betydelse) samt sammansättningar av betydelseangivare och ljudangivare, vilka omfattar mer än 90 % av tecknen. Skriften omfattar mer än 50 000 olika tecken. En duktig kinesisk gymnasist bör ha kännedom om 3 000–4 000 tecken. Kinesiska tecken skrivs traditionellt uppifrån och nedåt i kolumner som läses från höger till vänster. Numera används i Folkrepubliken Kina vanligen västerländsk skrivriktning.

Den klassiska stil som skapades av vittra författare under andra hälften av första årtusendet f.Kr. påverkades inte av det talade språkets utveckling och blev därför normgivande fram till modern tid. Från slutet av Tangdynastin (618–906) utvecklades en underhållningslitteratur avfattad på ett skriftspråk som stod talspråket nära. Först 1920 lyckades radikala reformivrare genomdriva att det moderna talspråket (báihuà) erkändes som norm för skriftspråket.

Sedan den italienska jesuitmissionären Matteo Ricci (1552–1610) skapade det första transkriptionssystemet har det tillkommit omkring 50 olika system för att överföra kinesiska tecken till latinska bokstäver.

De mest använda transkriptionssystemen är Wade–Giles, skapat av Thomas Francis Wade (1818–95) och reviderat av Herbert Giles (1845–1935), samt det officiella systemet pīnyīn (’ljudstavning’), antaget 1958. Det senare är numera nästan allenarådande i västerlandet och är också det som används i Nationalencyklopedin.

Tack vare den svenska sinologen och språkvetenskapsmannen Bernhard Karlgrens insatser har två äldre språkskeden kunnat rekonstrueras, nämligen medeltidskinesiska (omkring 600 e.Kr.) och fornkinesiska (omkring 600 f.Kr.). De senaste årtiondena har forskare dessutom lyckats rekonstruera 1250-talets kinesiska riksspråk. Under fältarbete i Kina 1910–12 nedtecknade Karlgren ett stort antal dialekter. Utöver dialektmaterialet använde han som källor för sin rekonstruktion av medeltidskinesiska rimordboken ”Qièyùn” (601 e.Kr.), koordinattabeller över samtliga olikljudande stavelser i språket från 1000-talet e.Kr. samt ljuddräkten hos kinesiska ord som under 500- och 600-talen exporterades till Korea och Japan och under 800-talet fann vägen till Annam, dvs. mellersta delen av Vietnam.

I ordböcker av ”Qièyùn”-typ indelas ordmaterialet i fyra tonkategorier; inom varje tonkategori ordnas orden i rimgrupper. Redan på 200-talet e.Kr. hade kinesiska forskare utarbetat en korrekt analys av den kinesiska stavelsen: stavelsen kàn indelas i initialen k och finalen àn, som uttalas med fallande ton. Samtidigt utvecklades en stavningsmetod (fǎnqiè), som använder två stavelser för att stava en tredje stavelse. Dessa fǎnqiè-stavningar användes i ”Qièyùn”. (Om samma metod applicerades på svenskan kunde ordet mat stavas med hjälp av orden mun och lat.) Genom ett systematiskt studium av rimgrupperna och fǎnqiè-stavningarna kunde Karlgren etablera ett antal klassifikatoriska enheter. Med hjälp av ett omfattande dialektmaterial kunde han på komparativ väg förse dessa enheter med fonetiska värden.

Medeltidskinesiskan och fornkinesiskan har samma syllabiska struktur som det moderna riksspråket, men betydligt fler fonologiska distinktioner. Som exempel kan nämnas att medeltidskinesiska hade åtta finalkonsonanter (p, t, k; m, n, ng; i, u) mot rikskinesiskans fem. Som förled uppvisar klusiler och affrikator tredubbla distinktioner: tonlös (p), aspirerad (ph) och tonande aspirerad (bh). Var och en av medeltidskinesiskans fyra tonkategorier ägde två betingade varianter: en högtonig variant, betingad av tonlöst förled, samt en lågtonig variant, betingad av tonande förled.

För sin rekonstruktion av fornkinesiska utnyttjade Karlgren huvudsakligen två källor: rimorden i ”Shījīng” (’Sångernas bok’), ett av Kinas äldsta litterära verk, samt de fonetiska elementen i skriften. Det övervägande antalet kinesiska tecken är uppbyggda av två element: en betydelseangivare (radikal) och en ljudangivare (fonetikum). Den drastiska ljudförenkling som präglar det kinesiska språkets utveckling har lett till att ljudangivarna numera endast i undantagsfall fyller sin ursprungliga funktion. Fornkinesiska hade följande finalkonsonanter: p, t, k; b, d, g; m, n, ng; i, u. Klusiler och affrikator uppvisar fyrfaldiga kontraster: tonlös (p), aspirerad (ph), tonande (b) och tonande aspirerad (bh).

Komparativ forskning inom den sinotibetanska språkfamiljen, som kinesiskan hör till, har givit svar på många frågor rörande protokinesiskans fonologiska och morfologiska struktur. Forskningen har framför allt inriktats på att förklara frågan om tonernas uppkomst. Det har antagits att tonerna har samband med olika typer av laryngal aktivitet, t.ex. förekomst eller frånvaro av stämbandston.

Kontakt