CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till italienska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till italienska!


Clara De Matteis


Diomede Pulli


Carmine Locatelli


Diletta Fiori


Minerva Bellino


Vitale Geraci


Romanskt språk som talas som modersmål av knappt 60 miljoner (2010), varav 54 miljoner i Italien. Språket talas även av 1 miljon i USA, 600 000 i Frankrike, 580 000 i Tyskland, 580 000 i Schweiz, 520 000 i Argentina, 500 000 i Canada, 440 000 i Australien, 320 000 i Brasilien, 270 000 i Belgien och 130 000 i Storbritannien.

Substantiv på -a är vanligen feminina, t.ex. la casa ’huset’, på -o vanligen maskulina, t.ex. il libro ’boken’, och på -e antingen maskulina eller feminina, t.ex. il padre ’far’, la madre ’mor’. Pluralis bildas genom vokalskifte; de ord som i singularis slutar på -a får i pluralis -e (le case ’husen’), singularis på -o motsvaras av pluralis på -i (i libri ’böckerna’), medan de ord som i singularis slutar på -e i pluralis får -i (i padri ’fäderna’, le madri ’mödrarna’). Undantag från detta mönster utgörs bl.a. av åtskilliga lånord av grekiskt ursprung. Verbens ändelser anger oftast om 1:a, 2:a eller 3:e person, singularis eller pluralis, åsyftas, varför subjektspronomen i allmänhet utelämnas: parlo ’jag talar’, parli ’du talar’ osv.

Den italienska språksituationen är sedan äldsta tid mycket komplicerad. Det faktum att Italien blev nationalstat först på 1860-talet medförde att språket inte normerades förrän i modern tid. Det erkända behovet av ett för halvön gemensamt skriftspråk ledde emellertid redan på 1500-talet till debatt kring hur ett sådant standardiserat skriftspråk skulle utformas. Denna debatt, som brukar omnämnas som la questione della lingua (’språkfrågan’), har regelbundet återkommit genom landets historia.

Italienskan blev skriftspråk först på 1200-talet, vilket är senare än systerspråken franska och spanska. Den sena utvecklingen har sin förklaring i latinets dominans, som i Italien varade längre än i grannländerna. Mycket tidigt intog toskansk dialekt en särställning, dels beroende på de toskanska städernas starka tillväxt under 1200-talet (framför allt Pisa, Siena och Florens), dels beroende på regionens geografiska läge; en centralitaliensk dialekt kunde lättare fungera som ett för halvön gemensamt språk. Flera andra italienska dialekter blev emellertid skriftspråk. Det s.k. siciliano illustre, det sicilianska högspråk som användes vid Fredrik II:s diktarskola i Palermo under första halvan av 1200-talet, var en i tiden begränsad företeelse; den sicilianska poesin spreds till övriga halvön i toskaniserad form, dvs. i översättning till toskanska. I större städer som Venedig och Neapel är däremot den dialektala skriftspråkliga traditionen i stort sett obruten från medeltiden till i dag. Den första beskrivningen av den italienska språkliga variationen gavs i ”De vulgari eloquentia” (’Om vältalighet på folkspråk’) av Dante Alighieri i början av 1300-talet. Under 1300-talet kom det florentinska språkbruket att bli stilbildande inom litteraturen främst på grund av den prestige som var förknippad med författarna Dante, Boccaccio och Petrarca, alla med florentinsk anknytning.

Humanismen innebar emellertid en återgång till latinet som litteraturspråk, inspirerad inte minst av Petrarcas latinska författarskap, och under 1400-talet trängde latinet ånyo ut folkspråket i olika sammanhang. Tidens humanister, såsom Marsilio Ficino, Pico della Mirandola och Lorenzo Valla, skrev uteslutande på latin. Folkspråket återkom på allvar som litteraturspråk först under 1500-talet. Under denna tid påbörjades en grammatisk och lexikal kodifiering genom venetianaren Pietro Bembos verk ”Prose della volgar lingua” (’Prosastycken om folkspråket’) och utarbetandet i Florens av en ordbok, den s.k. ”Vocabolario degli Accademici della Crusca” (’Crusca-akademikernas ordbok’). Denna trycktes första gången år 1612 och var den första ordbok i Europa som byggde på excerpter ur litterära texter. I europeisk historisk lexikografi är den av fundamental betydelse. Språkfrågan avgjordes på så vis till toskanskans fördel; både den nya grammatiken och den nya ordboken baserades på det florentinska språkbruket under guldåldern (secolo d’oro), dvs. 1300-talet. Imitationen av florentinskan angick inte främst det talade utan det skrivna språket. Den breda folkmajoriteten fortsatte att tala dialekt fram till 1900-talet.

Med Florens sjunkande prestige från 1600-talet och framåt kom dess roll som språklig normgivare att alltmer ifrågasättas. Imitationen av de klassiska idealen från 1300-talet fick ge vika för den öppnare attityd mot samhälle, samtid och omvärld som utmärkte upplysningstiden. Under det sista århundradet före enandet stod det italienska skriftspråket under starkt inflytande från franskan.

I och med befrielserörelsen (risorgimento), som ledde fram till Italiens enande på 1860-talet, aktualiserades språkfrågan, men med nya förtecken. Det klassiska litteraturspråket uppfattades under 1800-talet som föråldrat och svarade inte mot den moderna nationalstatens praktiska behov. Tidens främsta författare, Alessandro Manzoni, själv från Milano, hävdade att en ny språkmodell borde ersätta Bembos och Crusca-akademikernas. Det nya nationalspråket borde enligt Manzoni baseras uteslutande på det språk som talades i Florens. Manzoni omarbetade till och med sin tidigare utgåva av ”I Promessi Sposi” (’De trolovade’) för att romanens språk bättre skulle överensstämma med detta nya språkliga ideal. Manzonis tes bestreds av bl.a. den framstående språkmannen Graziadio Isaia Ascoli, som hävdade att nationalspråket i stället borde tillåtas att organiskt växa fram i samspel mellan olika regionala varianter och inte uteslutande bygga på florentinskt bruk. Under 1900-talet var det i praktiken Ascolis linje som gick segrande ur språkstriden.

Trots politiska ansträngningar att reducera bruket av dialekterna till nationalspråkets fördel, i synnerhet under Benito Mussolinis regeringstid (1922–43), förblev dialekternas ställning synnerligen stark i det moderna Italien fram till efterkrigstiden. Först efter andra världskriget har en utveckling ägt rum som väsentligen reducerat inte bara dialekternas utan också den normerande florentinskans roll och som i stället befrämjat framväxten av regionala varianter av italienskan. Man brukar skilja på den norditalienska, den toskanska, den centralitalienska och den syditalienska varianten.

Kännetecknande för den norditalienska varianten är bl.a. en förkortning av de långa (geminerade) konsonanterna (t.ex. mama för mamma, fato för fatto ’gjord’; ’faktum’) samt frånvaron av bruket av passato remoto (motsvarande passé simple i franskan). I den toskanska varianten dominerar i uttalet det s.k. gorgia (t.ex. la hasa för la casa). I Rom – liksom längre söderut – blir b i subito ’plötslig’, possibile ’möjlig’ osv. till bb. I Kampanien hör man sempre ’alltid’ och cinquanta ’femtio’ som [sɛʹmbre] och [tʃinkwaʹnda] och på Sicilien radio ’radio’ som [r:a:ʹdjo]. Som framgår av exemplen är det främst i avseende på uttalet som de olika regionala varianterna skiljer sig åt. Det skrivna språket är i stort sett detsamma över hela Italien.

Italienskans ordförråd har sin grund i det vulgärlatin som en gång talades på Apenninska halvön. Det har dock under seklens gång påverkats av främmande inflytande. Av de många italiska språk som talades på halvön före latinets utbredning har de flesta lämnat spår efter sig i italienskan endast i form av ortnamn. Så anses t.ex. Perugia vara ett ursprungligen etruskiskt namn, Cagliari feniciskt och Siracusa sikeliskt. Under folkvandringstiden invaderades Italien av flera germanska stammar. Bland dessa märks främst goterna, langobarderna (som har givit namn åt Lombardiet) och frankerna. Många av de ord som lånats från germanerna hör till det centrala ordförrådet, t.ex. roba ’saker’, ricco ’rik’, bianco ’vit’ (jämför blank) och albergo ’hotell’ (jämför härbärge).

Under mer än fyra sekel (från ca 650 till 1100 e.Kr.) var främst Syditalien i kontakt med den arabiska kulturen. Många arabiska ord har från Sicilien spritt sig inte bara till det övriga Italien utan också till hela Europa. Till denna grupp ord hör t.ex. zucchero ’socker’, spinaci ’spenat’, cotone ’bomull’ (jämför engelska cotton), arsenale ’arsenal’, magazzino ’magasin’, cifra ’siffra’ och chimica ’kemi’.

Redan under antiken hade grekiskan berikat latinet med många nya ord. Under bysantinsk tid fortsatte strömmen av grekiska lånord in i de italienska dialekterna: anguria ’melon’, gondola ’gondol’, pilota ’lots’ och zio ’morbror’, ’farbror’. Under hela medeltiden kom viktiga, ofta vardagliga, termer in från franskan och provensalskan: mangiare ’äta’, giardino ’trädgård’, viaggio ’resa’, cavaliere ’riddare’, ambasciatore ’ambassadör’ osv. Medan de spanska och tyska lånorden i italienskan är relativt få översvämmades språket på 1700- och 1800-talen av lån från franskan: giornale ’tidning’, metro ’meter’, litro ’liter’, ristorante ’restaurang’, omelette ’omelett’ osv.

På 1900-talet lånades många ord in från engelskan, liksom i övriga europeiska språk: film, sport, camping osv.

Riksspråket har sju vokaler: [a] som i papa ’påve’, [e] som i sete ’törst’, [ɛ] som i bene ’bra’, [i] som i vino ’vin’, [o] som i voce ’röst’, [ɔ] som i forte ’stark’ och [u] som i uno ’en’, ’ett’. Konsonanterna förekommer i en kortare och en längre variant, t.ex. [n] i sano ’frisk’, [n:] i sanno ’de vet’. Framför e och i uttalas c som [tʃ] och g som [dʒ], t.ex. cento ’hundra’ och gente ’folk’; [k] och [g] skrivs i motsvarande fall med ch respektive gh, t.ex. Michele och ghetto.

Artiklar om italienska


    Kontakt