CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till grekiska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till grekiska!


Agatha Apostolou


Eudora Alexopoulou


Yannis Laganas


Penelope Karali


Eugenios Psomas


Lippio Galanis


Språk som bildar en egen gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Grekiska har talats i Grekland sedan mitten av andra årtusendet f.Kr. och är i dag officiellt språk i Grekland och republiken Cypern (jämför greker). Det totala antalet grekisktalande beräknas till ca 15 miljoner (2009), varav 10,2 miljoner i Grekland och 650 000 på Cypern. Sedan gammalt finns grekiska minoritetsgrupper i länderna runt Svarta havet och östra Medelhavet i bl.a. Albanien, Ryska federationen, Georgien och Ukraina. Större grupper av grekiska invandrare från de senaste århundradena finns i bl.a. USA, Canada, Australien, Sydafrika och Tyskland. I Sverige är antalet grekisktalande ca 16 000.

Det nutida språket kallas mer exakt för nygrekiska, för att skiljas från det antika språket, som kallas klassisk grekiska eller antik grekiska. Den medeltida grekiskan kallas ofta bysantinsk grekiska. Grekiska har spelat en stor roll i den europeiska kulturhistorien eftersom den under antiken var bärare av den grekiska högkulturen och eftersom den är Nya Testamentets och fornkyrkans språk.

Den klassiska grekiskan kallas som skol- och universitetsämne enbart grekiska. Den hade en stark ställning i den gamla lärdomsskolan. I de svenska gymnasierna var grekiska obligatoriskt ämne 1611–1856. De följande skolreformerna har successivt försvagat dess ställning, och grekiska förekommer nu bara som tillvalsämne i en årskurs i gymnasiet.

Vid de äldre europeiska universiteten har undervisning i grekiska normalt förekommit från renässansen och framåt. Det gäller också universiteten inom det svenska stormaktsväldet, dvs. i Uppsala, Dorpat (Tartu), Åbo, Greifswald och Lund; tidvis var dock grekiska knuten till professurer i teologi, hebreiska eller österländska språk. Professurer i grekiska finns nu i Lund, Göteborg och Stockholm samt i Uppsala med bysantinologisk inriktning. Undervisning i grekiska har också förekommit inom teologiska och religionsvetenskapliga utbildningar; sedan 1970 är denna undervisning helt inriktad på Nya Testamentets grekiska.

I det allmänna skolväsendet förekommer nygrekiska bara inom hemspråksundervisningen. Undervisning ges i flera kommuner av infödda grekiska lärare som är anställda av grekiska staten och utbildade i Grekland. Vid Lunds universitet gavs viss undervisning i nygrekiska redan av Mattias Norberg, som var professor i österländska språk 1780–1820. Mer reguljär universitetsundervisning startade i Lund 1956 och strax därefter även i Uppsala, Göteborg och Stockholm. Utbildningen har under de senaste åren reducerats vid de svenska universiteten. Utbildning fram till doktorsexamen ges i Lund och Stockholm, grundutbildning i begränsad omfattning även i Göteborg, där en professur fanns 2000–04. Ämnet var från början organisatoriskt knutet till den klassiska grekiskan men ingår nu i de större språkinstitutionerna.

Grekiska är belagd i Grekland genom bevarade texter från ca 1200 f.Kr. Trots att det är ett centumspråk visar det vid den här tiden större likheter med indoiranska språk än med centumspråken i Mindre Asien och Europa. Grekerna hade invandrat till Grekland under bronsåldern, och språket hade därvid berikats med ett stort antal lånord från äldre språk i området; även en hel del feniciska lånord kom in. Under bronsåldern utbredde sig grekiska till öarna i Egeiska havet, västra Mindre Asien och Cypern. Den grekiska kolonisationen på 700- och 600-talen f.Kr. innebar en ny expansion för språket, och grekisktalande samhällen, kolonier, etablerades runt norra Egeiska havet, längs Svarta havets inlopp och kuster, i nuvarande Libyen samt på Sicilien och i Syditalien. Enstaka kolonier fanns också i Sydfrankrike och Spanien.

Antiken

Grekiska var under antiken splittrad på ett stort antal dialekter. Dessa sammanförs i fyra grupper: joniska, aioliska (eoliska), arkadisk-cypriska och västgrekiska (med undergrupperna doriska och nordvästgrekiska). Dialekterna användes både som lokala umgänges- och förvaltningsspråk och som överregionala litteraturspråk. Typiskt för språksituationen inom litteraturen var att de olika litteraturgenrerna använde sinsemellan avvikande språkformer, ofta baserade på specifika dialekter, som därigenom fick överregional användning genom hela antiken, delvis också under bysantinsk tid. Epik skrevs t.ex. normalt på mindreasiatisk joniska, körlyrikens språk var av dorisk typ och prosalitteratur skrevs först på mindreasiatisk joniska, senare på attiska. Från 300-talet kom den joniska dialekten i Athen, attiskan, att bli den dominerande språkformen, och det är i huvudsak den som avses med klassisk grekiska. Attiska kom att användas bl.a. som diplomatspråk av det expanderande makedonska kungariket. Efter Alexander den stores erövring av Egypten och perserriket spreds den som ett gemensamt språk, koine, över hela detta område. Denna grekiska koine är identisk med den attiska dialekten med några smärre modifikationer. Grekiska blev därmed ett världsspråk. Detta är anledningen till att bl.a. Nya Testamentets författare valde att sprida sitt budskap på grekiska. Även efter den romerska erövringen användes grekiska som förvaltningsspråk i östra delen av imperiet. Romarna övertog den överlägsna grekiska kulturen. Bildade romare hade normalt gått i grekiska retor- och filosofskolor och var kunniga i språket.

Den språkform som vann spridning var ett standardiserat skriftspråk med konservativa drag. Dess arkaiserande karaktär blev särskilt framträdande sedan den klassiska attiskan (från 400- och 300-talen f.Kr.) vid tiden för Kr.f. definitivt hade fått status som språknorm inom undervisning och litteratur i hela språkområdet (jämför atticism). Talspråket, som är känt delvis genom vissa papyrusbrev, inskrifter och andra icke-litterära texter, skilde sig med tiden alltmer från detta skriftspråk. De övriga klassiska dialekterna var vid tiden för Kr.f. i stort sett utplånade (med något undantag; jämför tsakoniska) eller återupplivades tillfälligt för speciella ändamål. De ersattes överallt av den på attiskan baserade koinen. Inom denna uppstod nya, lokala språkvarianter, som dock är kända först genom texter från medeltid och renässans.

Bysantinsk och osmansk tid

Grekiska var det dominerande språket i det bysantinska riket. Den levde vidare efter Konstantinopels fall och blev ett sammanhållande band för greker inom och utom Osmanska riket. Språkområdet inskränktes visserligen genom slaviska invasioner på Balkanhalvön och genom arabernas och turkarnas erövringar, men stora grekisktalande folkgrupper fanns kvar runt Svarta havet och Medelhavet. Litteraturens, kyrkans och statsförvaltningens språk var hela tiden i princip den klassicistiska attiskan, men även detta lärda språk undergick förändringar; bl.a. ledde venetianarnas och senare turkarnas ockupation av Grekland till att en hel del ord lånades in från italienska respektive turkiska. Talspråket skilde sig alltmer från det lärda språket, och nya dialektskillnader uppkom. Exempel på mer folkliga språkvarianter finns i tidiga helgonlegender, i eposet ”Digenis Akritas” från 1000-talet och i senbysantinska versromaner. På Kreta, som stod under venetiansk överhöghet, inspirerade den italienska renässansen till en rik litterär produktion på kretensisk dialekt, bl.a. eposet ”Erotokritos” från början av 1600-talet, som starkt påverkat nygrekiskans utveckling, särskilt poesins språk. På Kreta samt på Joniska öarna, som också behärskades av Venedig, gynnades den folkspråkiga litteraturen även genom att böcker på grekiska kunde tryckas i Italien och därifrån spridas till Grekland. Även de första ansatserna till ett vetenskapligt studium av den moderna grekiskan hör hemma i denna miljö.

1800-talet

Behovet av ett nationalspråk blev starkare i slutet av 1700-talet, då den grekiska nationalkänslan stärktes, och i synnerhet då kampen mot det osmanska riket började på 1820-talet. De förslag till lösningar som framlades avspeglar olika folkgruppers oförenliga intressen. Den grekiska adeln i Konstantinopel, vilken hade ekonomisk och diplomatisk makt, använde sig av den lärda varianten av språket. För den vanliga befolkningen gällde däremot endast de lokala dialekter som hade utvecklats under bysantinsk tid. Böcker som gavs ut både i Grekland och i grekiska centrum i Centraleuropa och Ryssland var skrivna på ett blandspråk med inslag både från den lärda varianten och från det talade språket.

En grupp puristiska språkvårdare önskade att den nya statens språk skulle baseras på klassisk grekiska och att all utländsk influens och alla folkliga element skulle utplånas. En mer progressiv rörelse, som leddes av Adamantios Koraïs, förespråkade folkspråket, som dock måste undergå en katharismos, ’utrensning’, av alla utländska ord, vilka skulle ersättas av klassiska ord eller nybildningar. Denna språkvariant, som kallas katharevousa, ’det rena språket’, fann till slut gehör även hos de konservativa. Men många författare strävade efter ett konservativt språk, och arkaismer fick ersätta genuina folkord som ansågs vulgära.

Vid frigörelsen existerade också ett överregionalt talspråk, kallat dimotiki, ’det folkliga språket’. Det byggde på den peloponnesiska dialekten, som förstods av alla greker eftersom den var fri från de nordligare dialekternas särdrag och från kretensiskans arkaismer. Dimotiki hade varit på förslag som officiellt språk vid frigörelsen och hade också senare många förespråkare, bland dem Jannis Psycharis, som 1888 kom ut med en för den tiden revolutionerande bok med titeln ”To taxidi mou” (’Min resa’), där dimotiki användes som litteraturspråk. Psycharis hyllade dock principen att språket ska underkasta sig de generella regler som lingvisten kan uppställa och accepterade därför en rad nybildningar som gick emot språkkänslan; detta skadade hans demotikism.

Under 1800-talet uppstod en diglossisituation. Katharevousa var förvaltnings- och undervisningsspråk, men i vardagslivet talades dimotiki, och dimotiki blev också alltmer litteraturens språk. Att det dessutom i de olika landsdelarna användes lokala dialekter ledde närmast till språkligt kaos. Diglossin medförde praktiska svårigheter, eftersom katharevousan avvek så mycket från talspråket att den kunde bli obegriplig för gemene man och skapa motsättningar mellan myndigheter och folk. Språkfrågan blev en politisk stridsfråga, där konservativa katharevousaanhängare stod mot dimotikins förespråkare. Känslorna kunde svalla heta. När evangelierna och Aischylos trilogi ”Orestien” (1901 respektive 1903) översattes till dimotiki blev det kravaller i Athen, vilket resulterade i dödsoffer och regeringskris.

1900-talet

Dimotikin vann dock så småningom terräng. År 1917 antogs den som undervisningsspråk i folkskolan, och då utgavs de första läroböckerna i denna språkform. Fram till 1975 var undervisningsspråket i gymnasiet katharevousa. Språkfrågans definitiva lösning kom 1976, då dimotiki blev Greklands officiella språk; det är denna språkform som avses med nygrekiska i det följande. Det officiella språket på Cypern är också en form av dimotiki.

Nygrekiska är liksom den klassiska grekiskan splittrad på dialekter. Särskilt avvikande är dialekter på Kreta, i svartahavsområdet (pontiska), i Kappadokien (östra Turkiet) och i Syditalien samt tsakoniskan på Peloponnesos, vilken bevarar drag av den klassiska doriskan. Dialekterna håller i dag på att försvinna eftersom den överregionala dimotikin används i alla sammanhang.

Det grekiska språkområdet minskade under 1900-talet genom att de grekisktalande folkgrupperna i Östeuropas och Mellanösterns städer blivit mindre och genom deporteringen av greker från Turkiet på 1920-talet. Å andra sidan finns nu ett stort antal grekisktalande invandrare i Västeuropa, Nordamerika och Australien.

Ljudsystem

I den klassiska attiskan var långa och korta vokaler skilda fonem. Dialekten hade sju långa ([i: e: ɛ: a: o: u: y:]) och fem korta ([i e a o y]) vokaler samt flera diftonger. Vid tiden för Kr.f. hade skillnaden mellan långa och korta vokaler försvunnit, diftongerna hade monoftongiserats och [e:] och [ɛ:] övergått till [i]. Under senantiken övergick dessutom [y] till [i]; därmed var nygrekiskans vokalsystem färdigutvecklat.

I det klassiska konsonantsystemet ingick tre typer av p-, t- och k-ljud: (oaspirerade) tonande, oaspirerade tonlösa och aspirerade tonlösa; det finns alltså en fonematisk distinktion mellan oaspirerade och aspirerade tonlösa klusiler. Av klusilerna övergick under senantiken de tonande och aspirerade tonlösa till tonande respektive tonlösa frikativor; tonande klusiler finns i nygrekiska huvudsakligen i lånord. [h] förekom bara initialt och var försvunnet vid Kr.f. Övriga konsonantfonem var [r], [l], [n], [m] och [s], som alla bevarats i nygrekiska. Som allofoner förekom [ŋ] och [z]. I nygrekiska har [z] blivit ett eget fonem.

Ordaccenten verkar i klassisk attiska huvudsakligen ha markerats med förändringar i tonhöjden. I nygrekiska markeras den betonade stavelsen med en kombination av tonhöjd, längd och ljudstyrka; tonhöjden är den viktigaste faktorn.

Formlära

Klassisk grekiska är ett flekterande språk med rikt formsystem. Substantiv, adjektiv och pronomen har tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Antalet kasus är fem: nominativ, genitiv, dativ, ackusativ och vokativ; dessutom finns rester av urindoeuropeiskans lokativ, instrumentalis och ablativ. Av numerus finns förutom singularis och pluralis även dualis, ’tvåtal’, men detta försvann ur det levande språket senast på 300-talet f.Kr.

Verbet har tre diateser: aktivum, medium och passivum. Av verbrötterna bildas genom suffix, eller i några fall genom avljud, reduplikationsprefix eller infix, åtta tempusstammar (presens, futurum aktivum-medium, futurum passivum, aorist aktivum-medium, aorist passivum, perfekt aktivum, perfekt medium-passivum samt [sällsynt] futurum exaktum). Av dessa har bara futurstammarna egentlig tidsbetydelse; de övriga anger aspekt (presens, aorist), aktionsart (perfekt) eller diates. Förfluten tid anges genom ett prefix, augment, som kan fogas till presens-, aorist- och perfektstammarna. På tempusstammarna bildas genom suffix (inklusive Ø-suffix) modusstammar (indikativ, konjunktiv, optativ, imperativ), och till dessa läggs personändelser. Genom suffix bildas också infinitiver och particip på samtliga tempusstammar. På verbrötterna bildas också olika typer av verbaladjektiv. Verbformer bildade genom perifrastisk konstruktion med modala eller temporala hjälpverb är sällsynta; däremot modifieras ofta en verbforms modusbetydelse med den s.k. modalpartikeln an.

Nygrekiska har samma formsystem som den klassiska grekiskan vad gäller substantiv, adjektiv och pronomen, med undantag av att kasus dativ saknas; dativens gamla funktioner uttrycks med genitiven eller med prepositionsfraser. De kvarvarande kasusens ändelser är till stor del bevarade. Verbsystemet har undergått större förändringar. Verbet bildar både enkla och sammansatta tempus- och modusformer. De enkla är presens, imperfekt och aorist indikativ samt presens och aorist imperativ. Övriga tempus och modus bildas med partiklar (na, tha, as) eller hjälpverbet eʹchō ’ha’ för både aktivum och medium-passivum. Futurum bildas med partikeln tha, perfekt och pluskvamperfekt med eʹchō ’ha’ i presens respektive imperfekt. Förfluten tid anges genom ett prefix, augment, som kan fogas till presensstammen (varvid imperfekt bildas) och aoriststammen (aorist indikativ). Aorist indikativ, imperfekt och pluskvamperfekt betecknar förfluten tid, och futurum indikativ betecknar framtida handling. Övriga tempusformer anger aspekt eller diates. Av presens och aorist förekommer förutom indikativen även imperativ och konjunktiv; konjunktiven står dock alltid med en partikel eller en konjunktion och sammanfaller i presens med indikativen. Nygrekiska har liksom den klassiska grekiskan en full uppsättning personändelser. Det klassiska aktiva presensparticipet finns kvar i en oböjlig form, kallad gerundium; i medium-passivum används det klassiska perfektparticipet. Den klassiska grekiska infinitiven har ersatts av en konjunktionsbisats med partikeln na plus konjunktiv (na kaʹno ’att jag gör’, na kaʹnis ’att du gör’, etc.).

Syntax

Satsbyggnaden präglas i klassisk grekiska av det rika formsystemet. Rena kasusformer har samma funktioner som prepositionsfraser i kasuslösa språk som svenska och engelska. Det finns ett rikt utvecklat system av bisatser med semantiskt väldefinierade konjunktioner och konstruktioner. Som underordnade satselement förekommer dessutom komplexa infinitiv- och participfraser. En framförställd, fristående bestämd artikel ger möjlighet att bilda komplexa nominalfraser. Ordföljden bestäms inte av ordens syntaktiska funktioner utan av pragmatiska faktorer. Nygrekiskans syntax visar en liknande bild, även om formsystemet reducerats något och t.ex. prepositionsfraser i större utsträckning ersätter rena kasusformer.

Ordförråd

De greker som invandrade under bronsåldern hade ett ordförråd som huvudsakligen var baserat på indoeuropeiska ordrötter. Under bronsåldern och den tidiga järnåldern berikades detta med ett stort antal lånord. Flera av dem kom från de anatoliska och de semitiska språken, främst feniciska. Andra var s.k. kulturord, som är gemensamma för flera språk i området men av okänt ursprung. Även ett eller flera okända språk har lämnat bidrag; dessa språk kan också spåras i Greklands ortnamn.

Senare under antiken upptogs bara ett fåtal lånord i grekiska. Latin har t.ex., trots romarnas politiska dominans, lämnat få spår. Det konservativa, lärda språket var mer motståndskraftigt än talspråket. De politiska förhållandena under bysantinsk tid och senare ledde till att ett stort antal italienska och turkiska ord kom in i grekiska. Turkiska politiska och religiösa termer övertogs i städerna, där osmanerna hade sina stödjepunkter, och venetianska sjö- och kulturtermer användes på Kreta och Joniska öarna samt i handelshamnarna. Dessa rensades delvis bort under 1800-talets puristiska strävanden. Under 1800- och 1900-talen vann också det internationella ordförrådet ett visst insteg i grekiska; på senare tid är det engelska som dominerar i lånordsmaterialet.

Grekiska har under hela sin kända historia haft utomordentligt goda möjligheter att bilda nya ord både genom sammansättning och genom avledningssuffix. Den klassiska grekiskan brukar betraktas som ett synnerligen ordrikt, nyansrikt och flexibelt språk. Detsamma kan sägas om nygrekiska, vars rika ordförråd omfattar tre skikt: 1) de nedärvda orden (som också kan användas till nybildningar); 2) nybildningar, särskilt administrativa och vetenskapliga facktermer, som skapats direkt från klassisk grekiska; 3) de relativt fåtaliga lånord som kommit in under de senaste århundradena.

Den klassiska grekiskan har levererat en mängd lånord till andra språk. Lånen har ofta kommit direkt från grekiska till de moderna västeuropeiska språken (t.ex. encyklopedi av enkyʹklios paideia [-deiʹ-] ’allmänbildning’ och lexikon av ett likljudande grekiskt ord). Andra har gått via latinet (t.ex. ankare av latin aʹncora, grekiska aʹnkyra, och maskin av latin maʹchina, västgrekiska machanaʹ). En annan grupp utgörs av översättningslån, t.ex. medvetande av syneidēsis [-eiʹ-] (av syn ’med’ och roten eid- ’veta’) och samvete, som via latin conscieʹntia också ytterst går tillbaka på syneidēsis. I det nutida internationella ordförrådet ingår ett stort antal ursprungligen grekiska ordrötter, prefix, suffix och andra sammansättningsled, som flitigt används vid nybildning av tekniska och vetenskapliga facktermer (exempel: geo-, teo-, anti-, peri-, dys-, hemi-, -logi, -graf). Härigenom har grekiskan återigen blivit ett i högsta grad internationellt språk, om också i en annan funktion än under antiken.

Skrift

Från ca 1200 f.Kr. finns grekiska texter bevarade, skrivna med en stavelseskrift med ca 90 tecken kallad linear B. På Cypern användes en liknande stavelseskrift till ca 200 f.Kr. Kanske redan på 900-talet och senast ca 750 f.Kr. övertog och utvecklade grekerna den feniciska skriften, som bara i begränsad utsträckning återgav vokalljud. Grekernas viktigaste innovation bestod i att de lät såväl vokaler som konsonanter representeras av enskilda tecken. Därmed skapades det första kända fonetiska eller fonematiska alfabetet. Som vokaltecken använde grekerna vissa feniciska tecken som betecknade sådana konsonantljud som saknades i grekiskan, men även nya tecken skapades. Bokstäverna användes även som siffertecken. Alfabetet förekom först i flera lokala versioner. I Chalkis på Evvia och i kolonierna på Sicilien och i Italien användes en variant där Χ var tecken för [ks] och Η för [h]. Det inkluderade även bokstäverna digamma ([w]) och koppa (bakre [k]). Härur uppkom det etruskiska och senare det latinska alfabetet, där Χ och Η behöll sina ljudvärden och där digamma och koppa blev F respektive Q.

I klassisk grekiska markeras i tryckta texter initialt [h] med spiritus asper (ʽ) ovanför ordets första vokal- eller diftongtecken; på andra initiala vokaler eller diftonger sätts spiritus lenis (ʻ), som saknar ljudvärde. Ordaccenten markeras med akut (´), grav (`) eller cirkumflex (∘, ~) accent. I nygrekiska anges numera betoningen bara i två- och flerstaviga ord och enbart med akut accent, och spiritus används inte.

1 Uttalet [ŋ] förekommer framför γ, κ, ξ och χ.

2 Uttalen [j], [kj] och [ç] förekommer framför främre vokal ([i], [ɛ]).

3 Tonande uttal ([g], [b], [d]) förekommer efter nasal. Tonande klusiler förekommer för övrigt i nygrekiska huvudsakligen i lånord och skrivs γκ ([g]), μπ ([b]) respektive ντ ([d]).

4 rh förekommer i början av ord samt inuti ord i kombinationen rrh.

5 Minuskelformen ς används i slutet av ord.

6 En variantform av digamma är ς (kallad stigma); den användes som taltecken.

I en variant med 24 bokstäver, som först användes i de joniska städerna på Mindre Asiens västkust, saknades digamma och koppa; Η stod för [ɛ:] och Χ för [kh]. Detta alfabet infördes i Athen 403/402 f.Kr. och accepterades under 300-talet av övriga grekiska stater. Av särskild betydelse blev dess användning vid de lärda institutionerna i Alexandria, där den äldre grekiska litteraturen under hellenistisk tid samlades, skrevs av och vid behov translittererades; grekiska skrivs fortfarande med detta alfabet, och även stavningsreglerna har i stor utsträckning bibehållits, vilket gör det besvärligt att lära sig nygrekiskans stavning. Under senantiken gav det grekiska alfabetet upphov till det gotiska, det kyrilliska respektive det glagolitiska alfabetet. Under antiken skrevs i princip all text med enbart versaler (majuskler), vilkas former varierade beroende på skrivmaterialet. Omkring 800 e.Kr. skapades en bysantinsk minuskelskrift som har givit upphov till de små bokstäverna i nutida tryck.

Kontakt