CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till franska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till franska!


René Chauve


Ingrid Boissonade


Emmanuelle Leroux


André Dujardin


Valéry Chagnon


Janine Vallée


Romanskt språk som talas som modersmål av 75 miljoner personer (2010) i bl.a. Frankrike (53 miljoner), Belgien (3,8 miljoner), Schweiz (1,4 miljoner), Canada (7,3 miljoner, framför allt i provinsen Quebec) och av mindre grupper i Italien (Val d’Aosta) och på Kanalöarna. För ytterligare uppgifter om antalet modersmålstalare i olika områden se tabell. Franska är undervisnings- och förvaltningsspråk i många tidigare eller nuvarande franska besittningar: i Central- och Västafrika (från Senegal till Demokratiska republiken Kongo), Västindien och Sydamerika (Guadeloupe, Martinique, Haiti, Franska Guyana) och Indiska oceanen (Seychellerna, Réunion). I Nordafrika (Algeriet, Marocko, Tunisien) är franska inte längre officiellt språk, men talas fortfarande av stora delar av befolkningen. Framför allt i Västindien och på öar i Indiska oceanen talas dessutom franskbaserade kreolspråk av drygt 13 miljoner.

Franska hade tidigare en mycket stark ställning som internationellt språk, vilken under senare tid försvagats, framför allt till förmån för engelska. I många sammanhang (t.ex. inom diplomatin, internationella organisationer och posten) spelar franska dock fortfarande en viktig roll.

Franska är ett av de relativt få språk som har fler andraspråkstalare än modersmålstalare; bara engelska har i absoluta tal fler andraspråkstalare.

Under 1600- och 1700-talen var franska det viktigaste moderna främmande språket i Sverige. Det var umgängesspråket inom de högre samhällsskikten, framför allt för adeln, och oumbärligt för högre studier. Den undervisning som behövdes gavs dels i hemmen av guvernanter (oftast franskfödda) och informatorer, dels i privata skolor. Där hörde de moderna språken liksom dans, ridning och fäktning till övningsämnena och lärdes ut av s.k. språkmästare. Franska språkmästare fanns också vid universiteten i Uppsala och Lund från mitten av 1700-talet. Även i allmänna skolor undervisades i viss mån i franska, men först i och med 1807 års skolordning infördes franska som officiellt skolämne. Den lästes till en början som första moderna främmande språk, men ersattes i mitten av 1800-talet av tyska och så småningom av engelska. Obligatoriskt ämne förblev det dock i läroverket fram till 1960-talet. I den nuvarande skolan är franska ett frivilligt ämne som undervisas som andra (B-språk) eller tredje (C-språk) främmande språk från sjätte respektive åttonde årskusen i grundskolan eller årskurs 1 i gymnasiet.

Som universitetsdisciplin kom franska att höra till ämnet nyeuropeisk lingvistik, som fick sin första professur 1858. Senare indelades detta ämne i två avdelningar, en för romanska och en för germanska språk. Den första professuren i romanska språk inrättades 1887 i Uppsala. Numera finns professurer i romanska språk vid universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg. I Umeå och Växjö finns professurer i enbart franska. Vid samtliga dessa universitet ges grundutbildning och forskarutbildning i franska.

I modern franska har substantiven endast en böjningskategori, numerus, med den genomgående pluraländelsen -s (med vissa oregelbundenheter). Det finns två genus, maskulinum och femininum. Historiskt är det med några få undantag latinets ackusativformer som ligger till grund för franskans substantivform. Adjektiven böjs efter numerus (samma ändelser som hos substantiven) och genus (med femininändelsen -e) som (i talad franska) resulterar i att en annars stum slutkonsonant uttalas (t.ex. grand [grɑ̃] – grande [grɑ̃:d]).

Franskan har två uppsättningar personliga pronomen, en som endast kan stå omedelbart före verbet som subjekt eller objekt (t.ex. je ’jag’, me ’mig’) och en som fungerar i andra ställningar (t.ex. moi ’jag’, ’mig’). Endast den förra typen uppvisar kasusdistinktioner.

Inom verbböjningen finns fyra konjugationstyper, som igenkänns på infinitivändelserna: -er (donner ’ge’) -oir (voir ’se’), -re (rompre ’bryta’) och -ir (venir ’komma’). Dessa typer omfattar såväl regelbundna som oregelbundna verb. Verben böjs i person och numerus (kongruens med subjektet) och modus (indikativ, konjunktiv, konditionalis, imperativ) och har ett flertal olika former som uttrycker tempus och aspekt: presens, imparfait (pågående eller upprepad handling i förfluten tid), passé simple (enstaka handling i förfluten tid), futurum. Perfekt (passé composé) bildas med hjälpverb och har i talspråket (samt i viss utsträckning även i skriftspråket) kommit att ersätta passé simple. Även på andra punkter finns skillnader mellan skrivet och talat språk, som i användningen av konjunktiv och olika konstruktioner för framtid.

En egenhet hos räkneordssystemet är att vissa räkneord har 20 som bas: quatre-vingt ’åttio’ (jämför quatre ’fyra’, vingt ’tjugo’). Detta anses bero på påverkan från keltiska språk.

Inom syntaxen uppvisar franskan flera drag som skiljer den från övriga romanska språk och snarast påminner om germanska språk. Så måste t.ex. subjektspronomen alltid sättas ut. I talad franska används subjektspronomen ibland även om det också finns ett nominalt subjekt: ils sont venus, les enfants ’barnen har kommit’. Detta är förenat med en tendens att låta subjektspronomenet smälta ihop med verbet till en enhet. Huvudordföljden är subjekt–verb–objekt, men obetonade objektspronomen föregår verbet (je le vois ’jag ser honom’).

Kännetecknande för franska är att man förutom bestämd och obestämd artikel också har en s.k. partitiv artikel (de + bestämd artikel) som betecknar en obestämd kvantitet (t.ex. du; il mange du pain ’han äter bröd’).

I skriven franska används ”dubbel negation”: je ne chante pas ’jag sjunger inte’, där pas ursprungligen var ett förstärkningsord. I talspråket faller ne vanligtvis bort.

Det talade språket i den romerska provinsen Gallien kom efter hand (delvis under påverkan av keltiska språk och germanska språk) att skilja sig ganska starkt från det klassiska latinet. Det senare fortsatte dock att användas som skrivet språk. Vid tillkomsten av den första bevarade texten på ett språk som kan kallas franska, Strasbourg-ederna från 842, hade genomgripande förändringar skett i både ljudsystem och grammatik. Inom vokalsystemet hade a övergått till e i öppen stavelse (matrem till mère) och den första av de för franskan karakteristiska nasalvokalerna, [ã], börjat uppträda, inom konsonantsystemet hade initialt k och g palataliserats till [ʃ] eller [s] respektive [ʒ] (campum till champ, gamba till jambe). I grammatiken hade latinets sex kasus på ett tidigt stadium reducerats till två (även denna distinktion försvann senare), och i stället hade syntaktiska relationer i stor utsträckning kommit att markeras med prepositioner (à och de för dativ- respektive genitivkasus).

Strasbourg-ederna inleder den period som brukar kallas fornfranska (l’ancien français) och som sträckte sig fram till början av 1300-talet. Fornfranskan omfattade olika dialekter, bl.a. normandiska (som utgjorde basen för den franska som talades i England under medeltiden), pikardiska, champagnska och den dialekt som senare fick namnet francien. Denna talades i trakten kring Paris (Île-de-France), som var ett politiskt, kulturellt och religiöst centrum för det dåtida Frankrike, vilket gjorde att francien efter hand fick allt större prestige och så småningom kom att tränga ut de övriga dialekterna i norra delen av Frankrike, där man talade langue d’oïl. Söder om Loire talades under hela medeltiden och även senare olika former av langue d’oc (oïl och oc var orden för ’ja’ i norr respektive söder), som gav upphov till occitanska (ibland oegentligt kallat provensalska). Mellan dessa båda dialektområden låg det mindre franko-provensalska området omkring franska Alperna, vilket har givit upphov till de dialekter som nu talas i franska Schweiz och Val d’Aosta (Italien). Den fornfranska perioden var en litterär blomstringstid. Till en början användes den skrivna franskan mest i uppbyggelseskrifter, men redan på 1100-talet skrevs episka hjältedikter (chansons de geste), kärleksromaner, lyrik och berättelser i rent underhållningssyfte. Så småningom trängde franskan undan latinet även i juridiska dokument och andra typer av brukstexter.

Under 1300- och 1400-talen, den period som man betecknar som medelfranska (le moyen français), bredde den skrivna franskan med kungastaten ut sig även över Sydfrankrike. Den användes i kungliga dekret och ersatte latinet även i fackspråkliga texter. Kasussystemet försvann nu helt. I uttalet förstummades slutkonsonanter framför ord som börjar på konsonant. Stavningen gjordes mer etymologisk och mindre ljudenlig.

1500-talet var en viktig tid för det franska språkets utveckling. Det fick i och med påbudet Ordonnances de Villers-Cotterêts (1539) status av officiellt skriftspråk i hela Frankrike. Nu skrevs lärda verk inom teologi och medicin på franska, och nu kom de första franska bibelöversättningarna (1530-talet). Man strävade aktivt efter att utvidga franskans ordförråd, både genom lån och genom nybildningar. En reaktion mot denna utveckling kom på 1600-talet, då den klassiska franskan (le français classique) växte fram. Poeten och språkrensaren Malherbe bannlyste delar av ordförrådet som onödigt, opassande eller obegripligt. För övriga ord strävade man efter klara och väl avgränsade definitioner, ett verk som till stor del utfördes i klostret Port-Royal. Inom grammatiken försökte språkmannen Vaugelas formulera exakta regler. Under denna tid instiftades Académie Française, och viktiga lexikon kom till. Under 1700- och 1800-talen var det framför allt ordförrådet som förändrades, bl.a. genom inflytande från engelska, men en uttalsförändring som kom efter franska revolutionen kan också nämnas: det folkliga parisiska uttalet [wa] av -oi- slog ut den aristokratiska varianten [wɛ]. Vi är härmed framme vid den period i franska språkets utveckling som brukar kallas modern franska (le français moderne).

Franskan har ett rikt vokalsystem, i synnerhet jämfört med andra romanska språk som spanska och italienska. Det mest påfallande är de fyra nasalvokalerna [œ̃], [õ], [ɛ̃], [ɑ̃] (som i frasen un bon vin blanc ’ett gott vitt vin’) som har utvecklats ur vokal + nasalkonsonant. Nämnas bör även förekomsten av rundade främre vokaler [y], [ø] (som i rue, brut respektive feu, nœud) och distinktionerna [ɔ] – [o] (sotte – saute) och [e] – [ɛ] (sonné – sonnait), vilka dock håller på att försvinna i modern franska. Kännetecknande för franska är också den centrala rundade vokalen [ə], som i le och cheval. Detta s.k. e instable är alltid obetonat och försvinner ofta i uttalet.

En viktig skillnad från t.ex. svenskans konsonantsystem är att de tonlösa klusilerna är oaspirerade. Franska konsonanter som inte har någon motsvarighet i standardsvenskan är de tonande frikativorna [z] (som i rose [ro:z] ’ros’) och [ʒ] (jeune [ʒœn] ’ung’) och palatalen [nj] som i signe [sinj] ’tecken’.

Ordaccenten ligger i modern franska på sista stavelsen utom då denna innehåller [ə], men det finns en tendens att binda samman ord till fraser (s.k. rytmgrupper) med endast en tryckaccent (final frasaccent), samtidigt som slutkonsonanter (även sådana som annars är stumma) får inleda följande stavelse om denna börjar på vokal.

Större delen av det franska ordförrådet har latinskt ursprung. Många s.k. lärda ord har dock lånats in från latinet under medeltiden eller senare och har därför inte undergått alla de ljudförändringar som har ägt rum under franskans utveckling. Ett och samma latinska ord kan förekomma i franskan i både en ”lärd” och en ”folklig” form, t.ex. hôpital ’sjukhus’: hôtel ’hotell’.

Bland andra tidiga källor till lånord i franskan kan nämnas grekiskan (t.ex. église ’kyrka’), gallisk keltiska (t.ex. mouton ’får’) och germanska dialekter (jardin ’trädgård’). Under medeltiden och renässansen spelade italienska en stor roll på områden som krigskonst (soldat), bankväsende (crédit) och senare även inom konst och musik (piano). Sedan mitten av 1700-talet har det engelska inflytandet varit stort (t.ex. budget, sport och planning), men det har periodvis motarbetats av den officiella språkvården.

Inom ordbildningen kan nämnas att franska saknar de germanska språkens förmåga att lätt bilda sammansatta substantiv. Svenska sammansättningar motsvaras ofta av ordgrupper, t.ex. machine à laver ’tvättmaskin’. En tendens i nyare franska är användningen av s.k. sigles, förkortningar som S.M.I.C. av salaire minimal interprofessionel de croissance ’lagstadgad minimilön’, som sedan blir bas för avledningar som smicard ’person som uppbär minimilön’. Karakteristisk för det vardagliga talspråket är den starka tendensen att använda kortformer som prof för professeur ’lärare’.

Franskans stavning är mycket konservativ och har ändrats obetydligt sedan 1700-talet. De reformförslag som framlagts har väckt starkt motstånd. Det senaste förslaget (1990) har trots ett principbeslut inte kunnat genomdrivas.

Den skrivna franskan är mycket enhetlig överallt, medan det talade språket uppvisar större variation. Man brukar skilja mellan patois – lokala dialekter med lantlig prägel – och les français régionaux, de regionalt färgade varianter av standardfranska som har utvecklats i olika delar av Frankrike och andra franskspråkiga länder. I Sydfrankrike uttalas under påverkan av occitanskan e instable, och nasaliseringen är inte lika fullständig som i Parisfranskan. I Alsace finner man en tendens att inte skilja mellan tonlösa och tonande ljud. Främre (rullande) r i stället för standardfranskans bakre r förekommer i olika landsändar. Framför allt intonationen skiljer sig åt mellan olika regionala varianter.

Utanför Frankrikes gränser finner man tydligare skillnader, framför allt i ordförrådet. I Belgien och Schweiz förekommer t.ex. räkneorden septante ’sjuttio’ och nonante ’nittio’ i stället för standardfranskans soixante-dix och quatre-vingt-dix. Franskan i Canada karakteriseras av vissa arkaismer i uttal och ordförråd, t.ex. espérer ’vänta’ i stället för attendre, och av anglicismer som tomber en amour ’bli förälskad’.

Kontakt

Namn

E-post

Meddelande