CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till finska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till finska!


Veikko Viitala


Marja Pulkkinen


Anniina Tuomaala


Jaakoppi Klemetti


Lemmikki Suomi


Siimon Lehti


Nationalspråk i Finland med totalt 5,2 miljoner modersmålstalare (2010). Av medborgarna i Finland har över 90 % (4,8 miljoner) finska som modersmål; av de övriga talar 5,5 % finlandssvenska. Utanför Finland talas finska som modersmål av större grupper i Sverige, USA, Ryska federationen, Canada, Tyskland, Storbritannien, Norge, Australien och Estland. I Sverige har finska officiell status som nationellt minoritetsspråk.

Under den tid då Finland utgjorde en del av det svenska väldet var svenska landets språk inom kultur och administration. När landet hade erövrats av Ryssland inleddes en kamp för det finska språkets rättigheter, som innebar krav på förbättringar av finskans ställning på bekostnad av svenskans. Finska språket blev en symbol för den finska nation som man ville bygga. Programmet formulerades i de välbekanta orden: ”Svenskar kunna vi icke vara, ryssar vilja vi icke blifva, låtom oss vara finnar!”. Många i den svenskspråkiga intelligentian bytte språk och kunde dessutom ändra sitt efternamn till ett finskt, ofta genom en översättning (t.ex. Forsman till Koskinen). Under 1800-talets senare hälft uppstod skarpa motsättningar mellan fennomaner och svekomaner (finskhetsivrare respektive svenskhetsivrare). Finskan blev fullt likställd med svenskan i Finland först 1902; både finska och svenska är sedan 1919 Finlands officiella språk. Motsättningarna, som försvann vid tiden för andra världskriget, har i våra dagar återuppväckts då det på sina håll har höjts röster mot svenskans ställning i det finländska samhället.

Finska är ett av de östersjöfinska språken i den finsk-ugriska språkgruppen och nära besläktat med bl.a. karelska och estniska. På grund av rysk påverkan skiljer sig dock karelskans ordförråd från finskans. Även mellan finska och estniska finns ansenliga skillnader i ordförrådet, och finskans ljudsystem är generellt ålderdomligare. Likheterna är emellertid så stora att en viss förståelse över språkgränsen är möjlig. Av övriga finsk-ugriska språk är det samiska och mordvinska som företer störst likheter med finskan. Överensstämmelserna med ungerska är uppenbara endast i några enstaka ord (t.ex. finska kivi, ungerska köv- ’sten’, finska nielee ’han sväljer’, ungerska nyel) och framgår annars först vid språkhistorisk analys.

Finska är relativt agglutinerande till sin karaktär: genom suffix böjs ord och bildas nya ord, prefix däremot är ytterst ovanliga. Till en ordstam kan fogas en eller flera ändelser. Stamförändringar är inte ovanliga. I vissa fall kan orden bli långa, t.ex. taloissammekin ’även i våra hus’ och sanottaisiinko ’skulle man säga?’; det förra exemplet består av ordstammen talo ’hus’, pluraländelsen -i-, kasusändelsen -ssa- ’i’, ägarsuffixet -mme- ’vår’ och suffixet -kin ’även’. Det senare exemplet består på likartat sätt av verbstammen sano- ’säga’, tecknet för obestämd subjektsperson (”man”) -tta-, konjunktivändelsen -isi-, ändelsen för obestämd subjektsperson -in- och ändelsen -ko som markerar en fråga. Mycket av den information som i svenskan uttrycks med fristående ord före huvudordet motsvaras alltså i finskan av osjälvständiga ändelser som fogas som suffix till huvudordet. Många lokala betydelser uttrycks med postpositioner, t.ex. talon takana ’bakom huset’.

Finskans ljudsystem domineras av vokalerna. (I löpande text är vokalerna fler än konsonanterna, något som är mycket ovanligt i europeiska språk.) De åtta vokalerna – i, e, ä, y, ö, u, o och a – är korta eller långa och kombineras dessutom i ett stort antal diftonger. Bokstaven u uttalas som svenskans o i bo och bokstaven o som svenskt å. Konsonantsystemet omfattar 13 konsonanter: p, t, k, d, s, l, r, v, j, h, m, n och ng. Även konsonanterna kan vara korta eller långa. Betoningen ligger alltid på första stavelsen. Långa ljud dubbeltecknas i skrift, t.ex. tuli (med enbart enkeltecknade, korta ljud) ’eld’: tuuli (med långt u) ’vind’, ’blåst’: tulli (med långt l) ’tull’. Skillnaden mellan kort och långt ljud uppträder inte endast i betonad stavelse, som i svenskan, utan var som helst i ordet, t.ex. tapan ’jag dödar’: tapaan ’jag möter’ och koottiin ’man samlade’. Inhemska finska ord börjar på högst en konsonant.

I finska råder vokalharmoni, vilket innebär att en osammansatt ordstam innehåller enbart främre eller bakre vokaler och att vokalen i en eventuell ändelse rättar sig efter ordstammens vokal, t.ex. talo ’hus’: talossa ’i ett hus’; kylä ’by’: kylässä ’i en by’. De främre vokalerna e och i kan dock uppträda tillsammans med både främre och bakre vokaler, t.ex. Pekka respektive kiva ’kul’. Konsonanterna k, p och t är underkastade s.k. stadieväxling, en kvantitativ eller kvalitativ växling som beror på om konsonanten inleder en öppen eller en sluten stavelse, t.ex. kauppa (öppen stavelse) ’affär’: kaupassa (sluten stavelse) ’i en affär’, suku ’släkt’: suvussa ’i en släkt’, kunta ’kommun’: kunnassa ’i en kommun’. Denna växling är mycket viktig i ordböjningen.

Det relativt omfattande formsystemet präglas av regelbundenhet. Nomenböjningens 15 kasusformer bildas genom att kasusändelserna mekaniskt fogas till stammen under beaktande av vokalharmoni och stadieväxling. Viss annan variation i ordstammen förekommer hos en del typer av nomen, men ingen indelning i olika deklinationsgrupper behövs för att beskriva systemet.

De 15 kasusen utgörs av tre grammatiska kasus – nominativ, genitiv och ackusativ, av lokalkasus och av adverbiella kasus. Lokalkasusen anger riktning till, riktning från respektive befintlighet i eller på (vid) något, t.ex. talo-on ’in i ett hus’, talo-sta ’ut ur ett hus’, talo-ssa ’i ett hus’, silla-lle ’till en bro’, silla-lta ’från en bro’, silla-lla ’på en bro’.

Finskan saknar bestämd artikel. Bestämd form uttrycks i stället med ordföljden eller med kasusväxling. I den finska grammatiken uttrycker possessivsuffix det som i svenskan uttrycks med fristående possessiva pronomina, t.ex. taloni ’mitt hus’: talomme ’vårt hus’. Framförställda ägarformer, t.ex. minun taloni, uttrycker betoning: ’just mitt hus (och ingen annans)’. I det nutida talspråket finns emellertid en tendens att ersätta suffixen med förkortade framförställda former, dvs. mun talo.

Finskans tempussystem företer likheter med svenskans. I stort sett samma tempussystem återfinns även i övriga östersjöfinska språk och i samiska, medan mordvinskans är annorlunda. Finskans tempussystem består av presens, imperfektum, perfektum och pluskvamperfektum. De båda sistnämnda bildas med hjälpverbet olla ’vara’. Markören för imperfektum är -i-. Exempel: katso-t ’du tittar’, katso-i-t ’du tittade’, ole-t katsonut ’du har tittat’ respektive ol-i-t katsonut ’du hade tittat’. Som exemplen visar anger ändelser subjektspersonen, och denna markeras med pronomen endast om subjektet är betonat, dvs. katson ’jag tittar’: minä katson ’det är jag som tittar’. Ett undantag utgör tredje person där pronomen vanligen sätts ut.

Verbet har egentligen endast aktiv böjning; den s.k. passiva böjningen betecknar en obestämd subjektsperson, katsotaan ’man tittar’, och kan också bildas av intransitiva verb, t.ex. tullaan ’man kommer’. Negerade verbformer uttrycks med hjälp av ett personböjt negationsverb och en oböjd form av det verb som negeras, t.ex. en katso ’jag tittar inte’, emme katso ’vi tittar inte’. Det finns fyra modus: indikativ katsot ’du tittar’, imperativ katso ’titta!’, konditionalis katsoisit ’du skulle titta’ och den relativt ovanliga potentialis katsonet ’du torde titta’.

I finskans syntax är de funktioner som uttrycks med partitiven en stötesten för nybörjaren. Partitiven kan vara bl.a. subjekt och objekt och växlar i dessa funktioner med nominativ respektive ackusativ och nominativ. Partitiven uttrycker dels obestämd mängd, dels vad som brukar betecknas som irresultativitet: satsen Syön leivän med ackusativobjekt betyder ’jag äter (upp hela) brödet’ och står i motsatsförhållande till Syön leipää med partitivobjekt som betyder ’jag (håller på och) äter (lite) bröd’, ’jag äter på ett bröd’.

Ett gammalt finsk-ugriskt drag är bruket av s.k. satsförkortningar. Svenska bisatser motsvaras ofta av particip- och infinitivformer med genitivattribut eller possessivsuffix, t.ex. Hän lähti nukkuessani ’han gav sig av, medan jag sov’ (egentligen ’i mitt att sova’).

I fråga om ordföljden skiljer sig finskan från östligare finsk-ugriska språk genom att den grundläggande ordningen mellan satsdelarna är subjekt + verb + objekt (SVO), medan objektet vanligen står före verbet i östligare språk (SOV). Finska och övriga östersjöfinska språk skiljer sig från de östligare släktspråken också genom att adjektivattribut har kongruensböjning, t.ex. iso auto ’den stora bilen’: isoissa autoissa ’i de stora bilarna’.

De äldsta orden härrör från uralisk och finsk-ugrisk tid, t.ex. kala ’fisk’ och jalka ’fot’, ’ben’. Många ord för grundläggande mänskliga begrepp hör till detta skikt och har sina motsvarigheter i andra finsk-ugriska språk, t.ex. finska elää ’leva’, estniska elama, samiska eallit och ungerska él samt finska kuolla ’dö’, mordvinska kuloms och ungerska hal. Även många jakt- och fisketermer hör till detta uråldriga skikt, t.ex. jousi ’pilbåge’ och nuoli ’pil’.

Redan det finsk-ugriska urspråket lånade ord från indoiranska språk, och flera sådana har bevarats i finskan, t.ex. porsas ’gris’. Under språkets senare utveckling togs många viktiga ord över från baltiska språk och germanska språk. Flera av dessa ord har motsvarigheter i andra östersjöfinska språk och ibland i samiskan, en spridning som tyder på så hög ålder att de kan anses ha lånats för mer än 2 000 år sedan. Hit hör t.ex. hammas ’tand’ och tytär ’dotter’ som är av baltiskt ursprung respektive kuningas ’kung’ och lammas ’får’ av germanskt ursprung. Den äldsta kristna terminologin togs över från slaviska folk österut, t.ex. risti ’kors’ och pappi ’präst’. Från svenskan har under århundradenas lopp en mängd ord lånats och – liksom naturligtvis även äldre lånord – anpassats till finskans ljudstruktur. Konsonantgrupper i början av ord har reducerats, och vid behov har en vokal fogats till ordstammens slut. De svenska lånen finns på alla områden, t.ex. haavi ’håv’, housut ’byxor’ (jämför svenska hosor), kirkko ’kyrka’, korppi ’korp’ (vid sidan av det gamla inhemska ordet kaarne med samma betydelse), laki ’lag’, lukkari ’klockare’, pukki ’bock’, raha ’pengar’ (av samma ursprung som det svenska ordet skrå), sunnuntai ’söndag’, sänky ’säng’, vaunut ’vagn’, etc. Till en del ersattes svenska lånord med nybildade ord bestående av inhemskt material under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Så ersattes t.ex. puustavi ’bokstav’ med kirjain (skapat 1834).

Finskan har en mängd avledningsändelser med vilkas hjälp nya ord kan bildas. Av nomen kan nya nomen eller verb bildas och av verb nya verb eller nomen. Avledningsändelsen -sto exempelvis anger kollektiver och bildar ord som laivasto ’flotta’ av laiva ’fartyg’, ’skepp’, kirjasto ’bibliotek’ av kirja ’bok’, kortisto ’kortregister’, ’kartotek’ av kortti ’kort’. Avledningsändelsen -in anger redskap, t.ex. avain ’nyckel’ av avata ’öppna’, istuin ’sits’ av istua ’sitta’. Av kala ’fisk’ bildas verbet kalastaa ’fiska’, av detta verb både verbet kalastella ’hålla på och fiska ofta’ och substantivet kalastaja ’fiskare’. Av en enda ordstam kan alltså ett stort antal ord bildas. Redan Lönnrot påpekade att detta kunde leda till en monotoni i språket om det missbrukades, t.ex. Kirjailija kirjoitti kirjeen omassa kirjastossaan ’författaren skrev brevet i sitt eget bibliotek’. Inlärningen av finskans ordförråd underlättas dock i hög grad av dessa avledningsmöjligheter.

Finskans dialekter indelas vanligtvis i en västlig och en östlig huvudgrupp. Skillnaderna berör framför allt ljudskick och ordförråd. Östdialekterna utgör en gradvis övergång till karelskan. Av tradition dras gränsen mellan de två grupperna på grundval av dialekternas motsvarighet till skriftspråkets d: i östliga dialekter har ljudet fallit bort, medan det i västdialekterna representeras av olika ljud, t.ex. d, r och l. Så lyder skriftspråkets padan ’grytans’ i östdialekterna paan (uttalas med långt a) men i västdialekterna paran, palan, padan, osv. Många andra drag i ljudsystemet skiljer dialektgrupperna åt, t.ex. västdialekternas vokaler aa och ää, som i östdialekterna motsvaras av diftonger; jämför västfinskt maa ’jord’, ’land’ och pää ’huvud’ med östfinskt moa, mua respektive peä, piä.

Också i ordförrådet finns skillnader. Västfinskans nisu ’vete’ motsvaras i öst av vehnä, västfinskans ehtoo ’kväll’ av ilta, västfinskans vihta ’badkvast’ av vasta, osv. Ibland har dialektorden sin etymologiska motsvarighet i olika besläktade språk. Så motsvaras t.ex. västfinskans suvi ’sommar’ exakt av estniskans suvi ’sommar’, medan det östfinska ordet kesä ’sommar’ svarar mot samiskans geassi ’sommar’. Ibland hänger skillnaderna samman med att de östliga dialekterna har påverkats mer av ryskan och de västliga mer av svenskan. Även språket speglar alltså att Finland utgör en mötesplats för öst och väst.

Inom de båda dialektgrupperna finns flera underdialekter. Framför allt mellan dialekterna i den västliga huvudgruppen finns avsevärda skillnader, även om de inte är så stora att de förhindrar den ömsesidiga förståelsen. Framför allt dialekten runt Åbo avviker från övriga västdialekter. Den uppvisar bl.a. en hel del likheter med estniskans nordliga dialekter, t.ex. bortfall av vokaler inuti och i slutet av ord. De värmlandsfinska dialekterna hörde till den östliga gruppen, medan dialekterna i Norrbotten i Sverige vanligen räknas till den västliga gruppen. Häri återspeglas områdenas bosättningshistoria: Värmlands finnskogar befolkades av svedjebrukande bönder från Savolax, medan den finska bosättningen i norra Sverige är en naturlig fortsättning på det västfinska området. I meänkieli (tornedalsfinskan) finns emellertid även vissa drag som tyder på en gammal karelsk påverkan av området. I takt med urbaniseringen utjämnas dialekterna i Finland likaväl som i t.ex. Sverige.

Under 1800-talets tidigare hälft fördes heta diskussioner om skriftspråkets dialektala grund, kända som murteiden taistelu ’dialektstriden’, där krav framfördes på att låta östdialekterna påverka skriftspråkets utformning. När Elias Lönnrots publicerade ”Kalevala” (1835 och 1849) gav det de östliga dialekterna ett nytt anseende. Tidigare hade framför allt Bibelns västdominerade språkform haft mycket stor betydelse som skriftspråklig normbildare. Främst genom Lönnrots insatser kunde man nå en kompromiss mellan väst- och östdialekterna: den gamla västliga skriftspråksbasen berikades med östliga drag i bl.a. ordförråd och syntax, och i dag står i skriftspråket västliga och östliga drag sida vid sida. Samtidigt bedrevs ett intensivt arbete för att utveckla finskans ordförråd och låta inhemskt språkgods ersätta ord av främmande ursprung. Finskans rika avledningsmöjligheter utnyttjades, och ord som telefoni ersattes 1897 av puhelin (bildat av verbstammen puhel- ’tala ofta’ + ändelsen -in som betecknar instrument och redskap.

De tornedalsfinska dialekterna i norra Sverige ligger till grund för ett nytt skriftspråk, meänkieli (’vårt språk’).

Kontakt