CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till engelska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till engelska!


Joan Arthur


Margaret Young


Trevor Wright-Baxter


Roger Reed


John Miles


Bianca Rutherford


Ett germanskt språk som framför allt efter andra världskriget har blivit ett ekonomiskt, kulturellt och politiskt världsspråk. Engelskans utbredning under de senaste 500 åren kan liknas vid en svamp, där språkets dramatiska utveckling under 1900-talet, sett till antalet användare, kan liknas vid svampens hatt. Även om siffrorna för olika sekel givetvis är uppskattningar visar de dock på tydliga tendenser.

Engelska intar en central plats i det internationella umgänget och har stor betydelse för kommunikation inom en rad områden, såsom vetenskap, utbildning, ekonomi, politik, diplomati, flyg, sjöfart, radio, TV, informationsteknologi, populärmusik, turism, internationell affärsverksamhet, sport och reklam. Denna språkliga dominans och utbredning har huvudsakligen politiska och ekonomiska orsaker, nämligen det brittiska imperiets styrka under 1700- och 1800-talen och USA:s starka ställning under 1900-talet i politiskt, ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt och allmänt kulturellt avseende.

Engelskans dominans som vår tids världsspråk beror inte på antalet människor som har engelska som modersmål utan på dess roll som andraspråk och främmande språk. Engelska som andraspråk, dvs. använt av personer som kan engelska förutom sitt modersmål, förekommer framför allt i tidigare brittiska kolonier, såsom Indien, Pakistan, Kenya, Tanzania, Malaysia och Singapore. Engelska används där som officiellt språk, förvaltningsspråk eller undervisningsspråk. I dessa stater är engelskan ofta det enda språk som fungerar som gemensamt kommunikationsmedel.

Under den senare hälften av 1900-talet var det främst språkets utbredning i länder där befolkningen lär sig engelska som ett praktiskt främmande språk som har legat bakom den största ökningen. Här återfinns de skandinaviska länderna, Tyskland, Nederländerna, Japan, Kina och förmodligen de flesta övriga nationer i världen.

Vid de svenska statliga läroverken fick de moderna språken plats som läroämnen först genom skolreformen 1807, då engelskan blev ett frivilligt ämne. Från 1856 var det obligatoriskt på gymnasiets reallinje, medan elever på latinlinjen kunde välja mellan engelska och grekiska. Privata skolor, inklusive flickskolor, hade dock bedrivit undervisning i moderna språk redan från mitten av 1700-talet. Vid universiteten bedrevs halvt privat undervisning av ”språkmästare” långt in på 1800-talet. De första professurerna i engelska inrättades i Lund 1903 och i Uppsala 1904.

Fram till slutet av 1800-talet ägnade sig betydligt fler svenskar åt franska och tyska än åt engelska. Först efter andra världskriget blev engelska det dominerande främmande språket. I och med enhets- och grundskolereformerna 1950–62 blev engelska ett obligatoriskt skolämne för alla barn i Sverige och är det språk som de flesta svenskar använder för internationell kommunikation. Enligt en EU-studie kan 85 % av Sveriges befolkning samtala bra eller mycket bra på engelska, vilket placerar oss som tvåa i Europa efter Nederländerna.

Engelskan är ett västgermanskt språk, alltså släkt med språk som svenska, danska och tyska, men större delen av dess ordförråd kommer faktiskt från romanska språk. Skälet till att engelskan ändå kallas ett germanskt språk är att dess grammatik är närmare släkt med svenska, danska och tyska än med exempelvis franska och spanska. Dessutom är engelska ord med romanskt ursprung mindre vanliga än ord med germanskt ursprung. Så är, t.ex., de femtio vanligaste orden i engelska – ord som the, of, and, a, in, to, it, was och I – alla av germansk härkomst. Flertalet av de ord som är mindre vanliga – exempelvis press, station, majority, event, immediately, application och television – är romanska. Många sådana ord har assimilerats även i andra språk och hör till det internationella ordförrådet (jämför svenskans press, station, majoritet och television), vilket bidrar till engelskans spridning och underlättar dess inlärning. I ett medelstort (100 000 ord) engelskt lexikon är endast ungefär 40 % av orden av germanskt ursprung. En del av de övriga 60 % är gamla franska lånord som helt assimilerats i språket. Det finns inga yttre kännetecken på att ord som fine ’fin’ och cause ’orsak’ är franska: endast språkhistorien avslöjar dem.

Även de klassiska språken – grekiska och latin – har lämnat ett stort bidrag till engelskans ordförråd, framför allt i vetenskapliga sammanhang, exempelvis internationella medicinska termer som pneumonia ’lunginflammation’, lumbago ’ryggskott’ och femur ’lårben’ . Lånord som härstammar från klassiska språk avslöjar sig genom sin längd och ofta genom förstavelser som re- och ändelser som -tion (reduction ’reduktion’) samt förstavelser som dis- och ändelser som -ive (disruptive ’splittrande’).

Engelskan har ett rikt ordförråd, men det betyder inte att engelsktalande i allmänhet använder ett större eller mer varierat ordförråd än andra. En engelsk roman eller en engelsk tidning har inte större antal olika ord per sida än en motsvarande svensk. Det engelska ordförrådet kommer från många håll. I dag oroas många över den moderna engelskans inflytande på andra språks ordförråd, men ordlån mellan språk är inget nytt fenomen. Även engelskan har varit en flitig låntagare av främmande ord. Ett axplock: saga från isländska, ski från norska, sauna från finska, smorgasbord från svenska, cookie från nederländska, poodle från tyska, balcony från italienska, cafeteria från spanska, almanac från arabiska, steppe från ryska, tycoon från japanska, typhoon från kinesiska, spinach från persiska, apartheid från afrikaans, kiosk från turkiska, guru från hindi.

Engelska språkets historia delas traditionellt in i tre stora perioder: fornengelska (Old English), medelengelska (Middle English) och modern engelska (Modern English). Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa språkskeden och deras indelning är ungefärliga eftersom övergång från en period till en annan inte är abrupt utan sker gradvis.

Fornengelska (ca 450 till ca 1100)

Arkeologiska fynd visar att flera olika germanska stammar, från mitten av 400-talet och något sekel framåt, bosatte sig i det som i dag kallas England. Engelska språket har sitt ursprung i de olika dialekter som germanerna förde med sig från nuvarande Danmark, Nederländerna och Tyskland. De äldsta bevarade engelska texterna skrevs med runor. Kristna missionärer införde under 600-talet det latinska alfabetet med 23 bokstäver. Eftersom fornengelskan hade drygt 30 språkljud lade man till några nya tecken, exempelvis ash (æ som i Fæder) och thorn (þ som i þu) i följande bön.

Här kommer en språklektion i fornengelska, The Lord’s Prayer, som är det engelska namnet på Herrens bön, bättre känd som Fader vår. Den svenska översättningen är från Bibel 2000.

Fæder ure,

Vår fader,

þu þe eart on heofonum,

du som är i himlen.

si cin nama gehalgod.

Låt ditt namn bli helgat.

Tobecume þin rice.

Låt ditt rike komma.

Gewurþe þin willa on eorðan swa swa on heofonum.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

Urne gedæghwamlican hlaf syle us to dæg.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

And forgyf us ure gyltas, swa swa we forgyfað urum gyltendum.

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

And ne gelæd þu us on costnunge,

Och utsätt oss inte för prövning,

ac alys us of yfele. Soþlice.

utan rädda oss från det onda.

Fornengelskan hade utvecklat ett grammatiskt system med omfattande kasusböjning som heofonum, vilket är en plural dativform av singular nominativ heofon som betyder ’himmel’. Detta rika formsystem förenklades under resans gång från fornengelska till modern engelska, som har ytterst få böjningsändelser.

Först mot slutet av 800-talet kan vi tala om ett någorlunda enhetligt skriftspråk. Detta första standardspråk grundades på den engelska som talades i Wessex, ett kungarike som i stort sett svarar mot dagens sydvästra England. Det stora flertalet fornengelska texter som finns bevarade är skrivna på denna dialekt. Anledningen till detta är främst de vikingar som från slutet av 700-talet erövrade och slutligen bosatte sig i vad som i dag är norra och mellersta England, varom bl.a. en mängd ortnamn vittnar: Derby, Grimsby, Rugby. Vikingarnas språkliga inflytande – med lånord som egg ’ägg’, give ’giva’, knife ’kniv’ och law ’lag’ – blir tydligt först senare i språkets historia. Ett tusental engelska ord har skandinaviskt ursprung. Särskilt stor spridning fick skandinaviska ord i norra England och i Skottland, exempelvis beck ’bäck’, dale ’dal’ och fell ’fjäll’. Ett särdrag var att fornengelskan – i motsats till modern engelska – var föga mottaglig för lånord. I de texter som finns bevarade utgör lånorden inte mer än 3 %.

Medelengelska (ca 1100 till ca 1500)

Inför hotet från vikingarna sökte det engelska kungariket Wessex en allierad i hertigdömet Normandie i vad som i dag är norra Frankrike. När Edvard Bekännaren dog utan arvingar gjorde den normandiske hertigen Vilhelm (senare känd som Vilhelm Erövraren) anspråk på Englands tron. Han besegrade de engelska styrkorna vid Hastings år 1066, och efter den normandiska erövringen av England kom engelska språket under starkt franskt inflytande under 300 år.

Under den medelengelska perioden införde franskspråkiga skrivare nya bokstavskombinationer, och en del av dessa finns kvar i modern engelska. Det är därför vi i dag får leva med sådana stavningar som enough, queen och love. Medelengelsk stavning blev därmed en blandning av två system: det fornengelska och det franska. Särskilt mot slutet av perioden påverkades engelskan av franska lånord. Åtminstone 10 000 ord hade franskt ursprung och utgjorde ca 75 % av hela ordförrådet. Eftersom normanderna styrde och ställde i landet var det givetvis franska ord som var speciellt talrika i vissa språkliga domäner, såsom administration (court), religion (cathedral), mode (diamond) och medicin (anatomy).

I fråga om grammatik hade fornengelskan ett utvecklat böjningssystem som påminner om det vi finner i dagens tyska. Substantivens funktion i satsen (subjekt, objekt osv.) angavs genom olika kasusändelser som nominativ, ackusativ eller dativ. I medelengelskan reducerades eller försvann ändelserna och ersattes av konstruktion med preposition: fornengelskans þaem scipum ’till skeppen’ blev to the scippes. En annan viktig förändring var ordföljden. I språk med rik uppsättning kasusformer (som latin och fornengelska) anger formerna ordens funktion i satsen. I språk med få eller inga kasusändelser (som modern engelska och svenska) anges satsfunktion genom ordföljd. I engelskan är den i de flesta fall rak: den normala ordningen är subjekt + verb + objekt: de två meningarna The dog chased the cat och The cat chased the dog innehåller samma ord men har olika ordföljd och därför olika betydelse.

Som ett exempel på sen medelengelska följer här de första raderna av prologen till Canterbury Tales, på svenska ”Canterburysägner”, som räknas till de klassiska verken inom engelsk berättarkonst. Författaren Geoffrey Chaucer, som dog år 1400, skulle senare komma att kallas den engelska litteraturens fader. Den svenska översättningen är av Harald Jernström.

Whan that Aprill, with his shoures soote

När blid april med sina ljumma regn

The droghte of March hath perced to the roote

har tagit marstorr jord uti sitt hägn

And bathed every veyne in swich licour,

och badat varje rottråd i den fukt

Of which vertu engendred is the flour;

som skänker liv och skapar korn och frukt,

Whan Zephirus eek with his sweete breeth

och när Zephirus med sin andedräkt

Inspired hath in every holt and heeth

i alla hult, på varje hed har väckt

The tendre croppes, and the yonge sonne

de späda skott, när solen, dagens drott,

Hath in the Ram his halfe cours yronne,

vädurens hus till hälften genomgått,

And smale foweles maken melodye,

och solig rymd är fylld av fågelsång

That slepen al the nyght with open eye-

och fågelkvitter ljuder natten lång

(So priketh hem Nature in hir corages);

(så eggar våren i små fåglars värld),

Thanne longen folk to goon on pilgrimages

då längtar folk att dra på pilgrimsfärd

Den engelska som vi möter här är vitt skild från fornengelskan. För nutida engelska läsare är fornengelskan ungefär lika främmande som dagens tyska eller svenska. Men i Chaucers engelska kan de känna igen sig.

Mot slutet av 1300-talet återvann engelskan sin ställning som nationalspråk. På 1380-talet utkom en engelsk översättning av Bibeln, inspirerad av John Wycliffe. Genom att översättningen skrevs i Oxford och genom att Chaucer var londonbo gavs stark prestige åt de former av engelska som talades i sydöstra England. Men viktigast för att det engelska skriftspråket har blivit sådant det är är säkerligen att London var hovets säte och Englands politiska, ekonomiska och kulturella centrum. Till detta kom att England år 1477 fick en egen boktryckare vid namn William Caxton, och hans tryckpress stod i London.

Modern engelska (ca 1500 till i dag)

Under de 200 åren efter det att William Caxton hade börjat trycka böcker i England genomgick engelska språket ytterligare förändringar, och det är under denna period som ett modernt standardspråk växer fram. Det är framför allt tre historiska skeden som är viktiga för språkets utveckling: renässansen, reformationen och restaurationen.

Renässansen i England sträcker sig från ungefär tiden då Caxton var verksam till mitten av 1600-talet. Under den här perioden trycktes inemot 20 000 engelska böcker, och över 10 000 latinska ord strömmade in i det engelska språket. De latinska orden hör framför allt till vetenskapens och den andliga odlingens språk (equator, formula, peninsula, series).

Reformationen kan spåras till senare hälften av 1200-talet, men den inleddes på 1530-talet då Henrik VIII gjorde sig till kyrkans överhuvud. En av reformationens grundstenar var att evangeliet skulle predikas på folkspråket engelska, och då måste också engelskan bli ett skriftspråk som kunde mäta sig med klassiska språk som latin och grekiska. En milstolpe i engelskans historia var 1611, då The Authorized Version, även kallad King James Bible, förelåg i tryck. Denna bibelöversättning utövade stort inflytande på det engelska språket under flera hundra år.

Perioden från 1660 fram till 1688 kallas Restaurationen, vilken var viktig för språkets utveckling genom att man då började inse behovet av en standardisering av det engelska skriftspråket. Stavningen har i stort sett legat fast sedan mitten av 1700-talet, och böjningssystemet har knappast undergått ytterligare förändringar. Vissa nyheter inom grammatiken kan noteras, främst vad gäller användningen av hjälpverbet do och av den progressiva verbformen (he is talking). Större förändringar än i stavning och grammatik finner vi i uttalet. Redan i slutet av medelengelsk tid förändrades uttalet av de långa vokalerna ā, ē, ī och ū. Under nyengelsk tid förändrades de ytterligare till nuvarande [ei], [i:], [ai] och [au]. Men ordens stavning har inte förändrats, vilket har lett till stora skillnader mellan ordens uttal och deras stavning. Stavningen av ord som make, see, wine och house speglar sålunda det uttal som orden hade före Chaucers tid. I vissa varianter av modern engelska har ljudförändringarna fortsatt. I Londons cockney förekommer de fyra uttalen [maik], [səi], [wɔin] och [hæus].

Under de tre senaste århundradena har det engelska skriftspråket inte undergått någon större förändring. Vi kan i dag läsa författare som Jonathan Swift, Jane Austen och Charles Dickens utan att uppfatta deras språk som föråldrat.

Engelska språket talas på jordens alla kontinenter. Liksom alla andra språk har engelskan utvecklats i tid och rum. Det finns därför olika varianter. Här kommer vi att beskriva två huvudvarianter, brittisk respektive amerikansk engelska, men även säga något om australisk engelska. Man ska inte överdriva skillnaderna mellan varianterna i de länder där engelska är förstaspråk; olika accenter kan höras i internationella TV-sändningar utan att skapa några störande kommunikationsproblem. Kort uttryckt kan vi säga:

• att grammatiken är mycket lika

• att stavningen är ganska lika

• att ordförrådet är olika inom vissa områden

• att uttalet är klart olika

När det gäller det skrivna standardspråket skiljer sig inte de geografiska varianterna särskilt mycket i fråga om grammatik och stavning; man kan läsa flera boksidor utan att kunna avgöra vilket engelskspråkigt land som boken kommer ifrån. Det centrala ordförrådet är i stort sett gemensamt. Även om ’trottoar’ kallas pavement av engelsmän, sidewalk av amerikaner och footpath av australier är det sällan som sådana skillnader orsakar allvarliga missförstånd. Däremot har det givetvis utvecklats ord som är specifika för ett lands flora och fauna, seder och bruk. Några exempel från Australien: good day för ’hej’, lay-bye för ’avbetalning’, sheila för ’tjej’ och outback för ’vildmark’. Skillnader i uttal och intonation röjer däremot oftare var en person har tillbringat större delen av sitt tidiga liv.

Brittisk engelska

Liksom alla andra språk uppvisar engelskan i Storbritannien lokala och sociala skillnader. De genuina dialekterna var länge på tillbakagång, men på senare tid har en ökad tolerans gentemot mer lokalt färgade varianter blivit tydlig. Det går att urskilja fem huvudområden med regionalspråk: London (cockney), sydvästra England (West Country English), Wales (Welsh English), Nordengland (Northern English) och Skottland (Scottish English).

Högst prestige har den variant som kallas Received Pronunciation (som betyder ’accepterat uttal’ och förkortas RP), eller ibland BBC English, som dock används av endast mindre del av befolkningen. En känd språkforskare har sagt att detta är den brittiska variant som de flesta utlänningar försöker lära sig.

Omkring hälften av Englands befolkning talar med någon form av Northern accent. Utmärkande för nordengelskt uttal är att

• ord som love och dozen uttalas med [u] i stället för RP [ɐ]

• ord som bath och past uttalas med [æ] i stället för RP [ɑ:]

• ord som ham och sad uttalas med [a] i stället för RP [æ]

Amerikansk engelska

Trots landets storlek både till yta och till folkmängd är uttalet av engelskan i USA anmärkningsvärt enhetligt. Den variant som har den största utbredningen, ofta kallad General American, används över i stort sett hela USA, utom i Södern, där uttalet utmärks av en karakteristisk intonation (Southern accent), och i New England (Northeastern accent), där det – särskilt i vissa delar av Boston – förekommer en variant som påminner om den brittiska. En särställning intar Black English, en variant som avviker markant från det amerikanska standardspråket och har drag från Söderns folkliga dialekter som förenats med element som har afrikanskt ursprung. Över huvud taget intar den form av General American som används i radio och TV (network English) en alltmer dominerande ställning som standarduttal i USA. Skillnaden gentemot det brittiska standarduttalet märks framför allt i följande fall:

• uttalet av r i ord som girl [gərl] ’flicka’ där RP har [gə:l]

• uttalet av a i ord som dance [dæ:ns] ’dans’ där RP har [dɑ:ns]

• uttalet av o i ord som hot [hɑt] ’het’ där RP har [hɔt]

• uttalet av t i ord som better [beʹdər] ’bättre’ där RP har [beʹtə]

Övriga engelskspråkiga länder

I engelskspråkiga länder är det tryckta skriftspråket förvånansvärt enhetligt med tanke på engelskans geografiska utbredning. Utanför USA ligger uttalsnormen närmare den brittiska än den amerikanska, men i Canada är man noga med att betona sin egenart gentemot den stora grannen i söder. Kanske mest lik den brittiska uttalsnormen är engelskan på Nya Zeeland. Den australiska engelskan speglar i sitt uttal delvis liknande tendenser som man kan iaktta i Sydengland, även om australierna med rätta opponerar sig mot att deras språk skulle vara en variant av cockney. Det engelska standardspråket i Sydafrika, som talas av ungefär 10 % av befolkningen, följer mest brittiska normer. Sammantaget kan man om standarduttalen i alla de länder där engelska talas som modersmål säga att de visserligen är identifierbara men sällan leder till kommunikationsproblem.

Förutom standardengelska förekommer ett trettiotal varianter, speciellt i Karibien och Västafrika, kallade pidgin- och kreolspråk, som fått större delen av sitt ordförråd från engelska. Pidginspråk uppstod som kontaktspråk mellan människor utan ett gemensamt språk. Om ett pidginspråk överförs från föräldrar till barn övergår det till modersmål kallat kreolspråk. I länder som Jamaica och Guyana i Karibien lever kreolspråk och standardengelska sida vid sida.

Kontakt

Namn

E-post

Meddelande