CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till danska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till danska!


Karsten Lassen


Andrea Villumsen


Naja Dahl-Klausen


Nanny Michelsen


Toke Hemmingsen


Stig Simonsen


Nationalspråk i Danmark och modersmål för flertalet danska medborgare, 5,1 miljoner (2010). I Sydslesvig söder om gränsen till Tyskland har dessutom uppemot 60 000 personer danska som sitt andra eller första språk; ett stort antal förskolor och folkskolor, ett gymnasium och en daglig tidning är där danskspråkiga. På Färöarna är danskan sidoställd med det inhemska språket som officiellt språk, och danska är obligatoriskt ämne i skolorna (men inte undervisningsspråk). På Grönland är grönländska officiellt huvudspråket, men danskan har fortfarande en stark ställning i skolan och i administrationen. På Island blev danska som första främmande språk i grundskolan avlöst av engelska 1999. På det isländska gymnasiet är danska eller ett annat skandinaviskt språk obligatoriskt.

Danska talas (2010) som modersmål av 42 000 i Sverige, 40 000 i USA, 28 000 i Norge, 19 000 i Canada, 17 000 i Storbritannien, 8 000 på Grönland, 6 000 i Spanien, 5 000 i Australien, 4 000 i Frankrike, 3 000 i Belgien och 3 000 i Schweiz.

Danskan är ett av de officiella språken i EU, dvs. den danska versionen av ett EU-dokument har samma giltighet som versioner av samma dokument på andra officiella EU-språk (även om originalet sällan skrivs på danska). Danskan kan – via tolkar och översättare – också användas som förhandlingsspråk i EU:s alla organ. Vid förhandlingar på ämbetsmannanivå använder de danska tjänstemännen emellertid oftast ett av unionens huvudspråk.

Danskan är ett av de nordiska språken. I denna språkgrupp står dagens danska närmare norska och svenska än det står isländska och färöiska. Likheten gäller framför allt ordböjning och syntax, men också ordförrådet uppvisar hög grad av överensstämmelse, i fråga om både arvord och senare tillkomna kulturord. Skriven danska är relativt lätt att förstå för svenskar och norrmän. Särskilt svenskar har dock svårigheter att förstå talad danska, delvis beroende på de genomgripande förändringarna i danskt uttal under de senaste hundra åren.

I sin skrivna form har det danska språket varit tämligen enhetligt sedan mitten av 1500-talet. I dagens Danmark talar de flesta danskar ett riksspråk som etablerades och spred sig framför allt under 1800-talet och 1900-talet. Ofta är detta riksspråk lätt regionalt färgat, så att man kan höra om en person är från t.ex. Jylland, Fyn eller Bornholm.

Traditionell, utpräglad dialekt talas av relativt få personer (uppskattningsvis 5 % av befolkningen). De gamla danska dialekterna är varandra rätt olika. I stort sett har västliga dialekter i äldre tid utvecklats snabbare än östliga. På Bornholm bibehålls t.ex. fortfarande det svagtoniga -a i ändelserna (kalla), medan det har försvagats till -e [ə] i de centraldanska ömålen (kalle) och försvunnit helt i jylländska dialekter (kall). I Bornholms och de centraldanska öarnas traditionella dialekter finns det gamla systemet med tre grammatiska genus (maskulinum–femininum–neutrum, som i tyska) kvar, medan det i östliga och sydliga jylländska mål har reducerats till två genus (utrum–neutrum som i danskt och svenskt riksspråk). På västra Jylland finns inte längre grammatiskt genus men väl ett system med två genus som fördelas efter substantivets betydelse. Bornholmsk dialekt har många drag gemensamma med de äldre skånska dialekterna, t.ex. dubbel bestämdhet (den nye hatten i stället för den nye hat) samt akut och grav accent i stället för den danska stöten (se nedan). Ett säreget drag på västra och södra Jylland är att dialekten inte har bestämd slutartikel utan framförställd artikel (som i engelskan): æ mand ’mannen’, æ børn ’barnen’.

Vokaler

Danskans vokaler skiljer sig fonetiskt i olika avseenden från svenskans.

Bokstaven a uttalas på flera olika sätt. Det långa uttalet är ä-liknande som i ane [ɛ:ʹnə] ’ana’, hade [hɛ:ʹðə] ’hata’ utom före eller efter r då det är öppet (som tyskt a) som i fare [fa:ʹʁə], rase [ʁa:ʹsə]. Denna r-påverkan mot större öppningsgrad gäller också det korta uttalet som i mark [maʁk]. Samma uttal av kort a används också framför labiala och velara konsonanter som i flamme, mange och jakke. Annars används det ä-liknande uttalet [æ]: kat ’katt’, dansk, alle, pas, mad ’mat’, ja. I landsnamnet Danmark låter således det första a som ett ä för en svensk men inte det andra.

Bokstaven u uttalas i danskan som en bakre vokal, dvs. som tyskt u (rätt likt svenskt o): hus, sund.

De andra bakre vokalljuden uttalas öppnare än i svenskan. Karakteristiska för danskan gentemot svenskan är också olika diftonger, t.ex. røg [rɔi] ’rök’, leg [lai] ’lek’, navn [naun] ’namn’ och skov [skɔu] ’skog’.

Konsonanter

Bokstäver och bokstavskombinationer som stj, skj, sk, kj, tj och k uttalas som de skrivs: stjæle, skjorte, ske, kjole, tjene, købe. Också dj, gj och g (i ords början) uttalas enligt skriften: djævel, gjort, give. Även sj kan låta som det skrivs, men uttalas av många som en frikativa [ç] ungefär som svenskans tj-ljud: sjælden [çeʹlən]. Detta är samma ljud som i danska station och charme.

Inuti ord motsvarar vissa konsonantbokstäver som d, g, r och v ofta halvvokaler eller frikativor i uttalet. I vissa ord saknar de helt fonetisk motsvarighet (de är ”stumma”):

d uttalas efter vokal [ð] (som i engelska with): bade. Bokstaven är oftast stum efter n, r och l: binde, sand, gård, gjorde, kold ’kall’, kalde ’kalla’;

g uttalades tidigare [ɣ] efter vokal: kage [kɛ:ʹɣə], koge [ko:ʹɣə], men numera är uttalet [j] efter främre vokal och l: kage [kɛ:ʹjə], følge [føʹljə], och [w] efter bakre vokal: koge [ko:ʹwə];

t i början av ord uttalas särskilt i Köpenhamn som [ts], som i Tivoli och tyve ’tjugo’;

r har bakre uttal (tungrots-r; [ʁ]). Efter vokal vokaliseras det dock ofta och bildar diftong med den föregående vokalen: kirke [kiɐʹkə] eller – i fråga om [a] eller [ɔ] – assimileras med den, varvid kort vokal förlängs: arme [a:ʹmə], korte [kɔ:ʹtə].

I stavningen dubbeltecknas inte en konsonant i ordslut efter en betonad kort vokal: kat (jämför svenska katt), os (jämför svenska oss).

Danska skrivs sedan 1100-talet med det latinska alfabetet. För vissa danska vokalljud skapades de nya bokstäverna æ och ø. Å-ljudet återgavs först med aa, som dock byttes mot å 1948. De här bokstäverna står i alfabetets slut i ordningen: æ – ø – å. Substantiven skrevs länge med stor bokstav som i tyskan. Ursprungligen speglades uttalet rätt nära i stavningen, men eftersom skriften har varit konservativ medan det danska uttalet har genomgått kraftiga ändringar har resultatet blivit att dagens danska stavning ligger ganska långt från uttalet, en omständighet som leder till problem i den elementära skrivundervisningen.

Prosodi

Till skillnad från svenskan och norskan har danskan inte tonaccenterna accent 1 och 2 (grav och akut). I stället uttalas vissa ord (i stort sett de ordtyper som i svenskan har accent 1) med s.k. stöt (danska stød), medan stöten saknas i andra ord (i stort sett de ordtyper som i svenskan har accent 2). Stöten utgörs av en tillfällig nedgång i intensiteten och frekvensen hos stämbandssvängningarna och låter för utlänningar som en sorts hickning. Stöten uttalas samtidigt med en starktryckig lång vokal eller samtidigt med en tonande konsonant som följer på en starktryckig kort vokal: køb [kø:,b] (jämför købe [kø:ʹbə]), kold [kɔl,] (jämför kolde [kɔʹlə]). (Stöten har här i ljudskriften markerats med [,] efter tecknet för det berörda ljudet.) Stöten är betydelseskiljande, vilket framgår av ordpar som [lɛ:,sɔ] ’läser’ gentemot [lɛ:ʹsɔ] ’läsare’. Redan på 1500-talet hette det i Sverige om danskarnas sätt att tala: ”[the] tryckia ordhen fram, lika som the willia hosta”.

Den viktigaste skillnaden mellan dansk och svensk böjning är att danskan inte har annan vokal än -e i böjningsändelser: brede (jämför svenska breda), kirker (jämför svenska kyrkor), sovet (jämför svenska sovit).

Danskans böjningssystem liknar annars i hög grad svenskans. Substantiven böjs i numerus, species och kasus enligt samma regler som i svenskan: bil, bil-er, bil-en, bil-er-ne, bil-en-s, bil-er-ne-s. Danska substantiv har inneboende grammatiskt genus som kommer till synes i substantivets adjektiviska och pronominella bestämningar som i min bil och mit fly. Genus överensstämmer inte alltid mellan svenska och danska, som i danska fejlen – svenska felet eller danska spejlet – svenska spegeln. Adjektiven böjs i bestämd och obestämd form (en bred vej, den bred-e vej), i genus och numerus (bred vej, bred-t bånd, bred-e veje), och de kan kompareras med ändelser: bred, bred-ere, bred-est. Verben har stark eller svag böjning, och de olika finita och infinita formerna är ungefär desamma som i svenskan. Dock har passiv-s en mer inskränkt användning än i svenskan, och till skillnad från svenskan saknar danskan en särskild supinumform av starka verb (skild från perfekt particip neutrum). Danska sammansatta räkneord har en ordföljd som skiljer sig från svenskan och engelskan men överensstämmer med tyskan: treogtyve ’23’, femoghalvfjerds ’75’.

Danskans syntax överensstämmer också i stort sett med svenskans, t.ex. i fråga om ordföljd och kongruensförhållanden. En skillnad i ordföljden är att danskan oftast placerar betonade verbpartiklar efter objektet: sætte stolen ned (jämför svenska sätta ned stolen). En annan olikhet är att negationer och liknande adverbial placeras framför infinitivmärket: han har valgt ikke at komme (jämför svenska han har valt att inte komma). Danskan skiljer sig från svenskan också genom att inte ha bestämd form av substantivet när substantivet har bestämd fristående artikel: den gamle mand (jämför manden och svenska [den gamle] mannen). Danskan kan vidare inte utelämna hjälpverbet ha i bisats: selvom han har været der… ’även om han (har) varit där’. I många fall där svenskan har s.k. naken infinitiv måste danskan ha infinitivmärke: Hun plejer at arbejde hjemme. ’Hon brukar arbeta hemma.’

Svenskans och danskans ordförråd visar stor överensstämmelse sinsemellan. I en dansk text kan upp till 90 % av de löpande orden vara någorlunda lätt igenkännbara för en svensk utan särskild kännedom om danska, medan motsvarande andel är betydligt lägre i en engelsk eller en tysk text.

Danskan och svenskan skiljer sig åt särskilt i fråga om ord som avser företeelser från vardagssfären (hem, hushåll, daglig livsföring) eller som har vardaglig stilprägel. Inte så få formord skiljer sig från motsvarande svenska, t.ex. kun ’bara’, hvis ’vars’, ’om’, skønt ’fastän’ och ad ’längs’. En nackdel är det att tiotalsorden är så olika mellan svenska och danska: tyve ’20’, tredve ’30’, fyrre ’40’, halvtreds ’50’, treds ’60’, halvfjerds ’70’, firs ’80’, halvfems ’90’.

En del danska ord är exempel på s.k. lömska likheter, dvs. de har en annan betydelse än ett liknande svenskt ord av samma ordklass: dreng ’pojke’, enkelt ’enstaka’, forlade ’lämna’, forretning ’affär’, hurtig ’snabb’, kjole ’klänning’, le ’skratta’, loft ’innertak’, mangle ’sakna’, rolig ’lugn’, synes ’tycka’ och många andra.

Det danska tilltalsskicket skiljer sig från det svenska. I modern tid har titeltilltal använts mycket litet. I stället används du och I till närstående (ungefär som svenskans du och ni till och med 1960-talet) och De för att markera respekt och distans (ungefär som titlar eller Ni tidigare i svenskan). På senare tid har området för användning av du och I vidgats något, men fortfarande har De en tämligen stark ställning som tilltalspronomen.

Danskans förnamn och familjenamn erinrar om de svenska. Det är dock i Danmark inte fullt så vanligt att man tar sig ett nytt, självuppfunnet familjenamn. I gengäld har många danskar ett mellannamn: Niels Vestergård Jensen. Alfabetisering (t.ex. i telefonkatalogen) utgår oftast från det sista namnet: Jensen, Niels Vestergård.

Danska under vikingatiden

Fram till ca 800 brukar man anta att ett enhetligt språk, urnordiskan, talades i nuvarande Danmark, Sverige och Norge. De förändringar som ägde rum dessförinnan förmodas vara gemensamma för hela området.

Med vikingatiden utvecklades dialektskillnader på det vidsträckta språkområdet, men ännu uppfattades nordbornas språk som ett enda språk och kallades (ända fram på 1200-talet) bl.a. för ”dansk tunga”. Detta språk talades inte bara i dagens Skandinavien utan också på de koloniserade öarna i Atlanten (Island, Färöarna, Shetlandsöarna och Grönland) och på andra håll där vikingarna slog sig ned för längre eller kortare tid (t.ex. Danelagen i England samt Normandie).

Språket under perioden 800–1100 brukar kallas rundanska, eftersom de huvudsakliga språkkällorna från denna tid är runinskrifter (ca 250 stycken; med det yngre 16-typiga runalfabetet). De språkliga förändringar som slog igenom i de danska dialekterna under denna tid nådde också det svenska området, och man brukar räkna med att nordiskan delade sig i en östlig och en västlig gren. Så t.ex. monoftongiserades de gamla diftongerna ei och öy i danskan och svenskan, medan de bibehölls i norskan, isländskan och färöiskan: danska (och svenska) sten och ø gentemot exempelvis isländska steinn och ey. Under den här tiden utvecklades i de nordiska språken den karakteristiska bestämda slutartikeln genom att ett demonstrativt pronomen hakades på substantivet som ett suffix: sten-en, hus-et. Också den specifikt nordiska s-passiven uppstod i förlitterär tid. I slutet av den rundanska perioden kristnades Danmark, och språket började ta emot en mängd lånord som hängde ihop med den nya kulturen.

Medeltida danska

Under tidig medeltid (1100–1350) skapades ett danskt skriftspråk. Med kristendomen kom det latinska alfabetet (väsentligen i dess västeuropeiska form, den karolingiska minuskelskriften). De äldsta bevarade handskrifterna är på latin (t.ex. Necrologium Lundense från 1100-talet), men i dessa ger personnamn och ortnamn upplysningar också om tidens danska (t.ex. ljudskicket). De äldsta danskspråkiga handskrifterna (från och med slutet av 1200-talet) innehåller landskapslagar och religiös litteratur.

De danska dialekterna från Jylland till Skåne och Bornholm skilde sig nu allt tydligare från de svenska. Det tättbefolkade Danmark med sin närhet till kontinenten blev ofta först med sådana språkförändringar som senare drabbade också andra delar av Norden. På det dåvarande danska området var de skånska dialekterna mer konservativa än jylländskan och dialekterna på öarna.

I danska dialekter tycks under denna tid den betonade stavelsen ha fått ännu starkare tryck på de svagare betonade stavelsernas bekostnad. Detta var (enligt en teori av Peter Skautrup) skälet till att de obetonade vokalerna i ändelserna sammanföll och började skrivas -e eller -æ. Utvecklingen gick längst på Jylland, där ändelsevokalen försvann, liksom i engelskan. Också konsonanterna efter den betonade vokalen uttalades mindre distinkt. Så blev t.ex. de tonlösa klusilerna p, t och k mellan vokaler och efter vokal i ordslut tonande (jämför den moderna danskans stavning b, d och g: gabe ’gapa’, bide ’bita’, kage ’kaka’) och fick dessutom frikativiskt uttal ([β], [ð], [ɣ]). Uppkomsten av den danska stöten, som kan ha uppstått under denna tid, anses likaledes hänga ihop med den ökade tryckkoncentrationen på den betonade stavelsen.

Genomgripande förändringar, som först skedde i danskan men som också drabbade svenskan, var rundningen av det gamla långa a till å: råde (jämför tyska raten), assimilationen av ia till iæ: hiærte (jämför isländska hjarta) och slutningen av frikativan Þ till t: ting (jämför isländska Þing). I Danmark (utom i Skåne) reducerades nu, tidigare än i Sverige och Norge, det gamla fyrkasussystemet, dvs. nominativ, dativ och ackusativ sammanföll nästan helt, och genitiv bildades till de flesta substantiv med ett enda suffix: -s.

Från yngre medeltid (1350–1500) finns det ett rikt källmaterial: lagar, brev, räkenskaper, krönikor, läkeböcker, religiös litteratur, riddarvisor m.m. Danskan ersatte latinet i rättsliga handlingar omkring 1400, men framför allt kyrkan använde ännu i många sammanhang latin, som därigenom fortsatte att utöva ett betydande inflytande, särskilt på det danska skriftspråkets syntax.

Det fanns gott om tyskar i Danmark under denna tid, på Jylland, i köpstäderna och i kungens kansli. Lågtyska både talades och skrevs av många och påverkade danskan i många avseenden. Liksom i svenskan övertogs inte bara en mängd lånord utan också flera ordbildningssuffix från tyskan: -hed (svenska -het), -eri, -ske (svenska -ska), -inde (svenska -inna), -agtig, -bar.

1500- och 1600-talen

Reformationen och boktryckarkonsten fick stor betydelse för dansk språkhistoria. Under 1500-talet etablerades ett skrivet danskt riksspråk. Kristian III:s danska bibel trycktes 1550. Viktig för riksspråkets fortsatta öden blev också Danske Lov (1683), Danmarks första riksgiltiga lag, skriven med en konsekvent och framsynt ortografi.

Det danska rikets delar knöts under 1500- och 1600-talen fastare samman, och Köpenhamns betydelse som kulturellt, politiskt och ekonomiskt centrum ökade. Därmed lades också grunden till ett framtida talat riksspråk. Utgångspunkt för detta riksspråk blev framför allt de själländska dialekterna. För stabiliseringen av det talade riksspråket spelade det också en roll att danska blev högmässospråk i landets kyrkor. I latinskolorna och vid universitetet härskade ännu latinet som tal- och skriftspråk.

Vid hovet talades mest lågtyska även under större delen av 1500-talet, och på 1600-talet var inslaget av högtysktalande där och bland härens officerare mycket stort. Då dessutom den lutherska reformationens språk var högtyska är det inte underligt att danskan fortsatte att ta emot mängder av tyska lånord. Under 1600-talet kom också franskan att spela en viss roll vid hovet och inom adeln, liksom på andra håll i Europa.

Det danska riksspråkets domän minskade med landöverträdelser till Sverige, men i Norge fick det ökad betydelse som förvaltnings-, kyrko- och rättsspråk.

Under denna tid framträdde de första danska språkforskarna: Jacob Madsen Århus (1538–86; fonetik), Matthias Moth (1649–1719; lexikografi), Erik Eriksen Pontoppidan (1616–78; den första danska grammatiken) m.fl. Liksom i Sverige diskuterades språkriktighetsfrågor livligt under slutet av perioden. Det rörde sig mest om ortografi, men man dryftade också exempelvis om skriftspråket borde följa talspråket och gå över till singulara verbformer efter pluralt subjekt.

En levande bild av dåtidens danska i många av dess situationellt och socialt betingade skiftningar ger Leonora Christina Ulfeldt i den självbiografiska ”Jammers Minde” från slutet av 1600-talet (utgiven första gången 1869). En viktig språklig nyhet från denna epok är det grammatiska tvågenussystemet i riksspråket: maskulinum och femininum sammanföll till utrum.

1700- och 1800-talen

Portalfiguren i 1700-talets danska litteratur är norrmannen Ludvig Holberg, som med sitt inflytelserika författarskap, främst komedierna, demonstrerade att danskan dög som ett första rangens kulturspråk. Under denna period spelade tyskan efter hand ut sin roll som offentligt språk och överklasspråk i Danmark. Också latinet trängdes tillbaka som offentligt språk; 1836 hölls den första disputationen på danska vid Köpenhamns universitet. Skönlitterära författare som H.C. Andersen och det sena 1800-talets romanförfattare utvecklade en mer talspråksnära prosa. N.F.S. Grundtvigs strävan efter en mer folklig och nationell kultur verkade i samma riktning.

Under 1800-talet fanns en litterär publik på några tusen bokköpare, och man räknar med att antalet riksspråkstalande växte till kanske 10 % av befolkningen vid periodens slut.

Genom sin betydande skönlitteratur kom danskan att särskilt under 1800-talet påverka svenskan, som övertog åtskilliga danska ord under denna period, t.ex. kannstöpa, spränglärd, undvara, avstickare, betingelse, eftermäle, slank och säregen.

Betydelsefulla språkforskare var framför allt Jens Pedersen Høysgaard (1698–1773; fonetik och syntax) och Rasmus Rask (språkhistoria, fonetik och ortografi). Ett gammalt ämne som diskuterades mycket också under denna epok var skriftspråkets renhet, dvs. frihet från (onödiga) lånord. Många ord nyskapades, och en del vann fotfäste, t.ex. de av fysikern H.C. Ørsted lanserade ilt ’syre’ och brint ’väte’.

En viktig uttalsförändring var utbytet av främre r (tungspets-r) mot bakre r (tungrots-r). Troligen blev bakre r på modet i Köpenhamn under 1700-talet och bredde sedan ut sig över landet under 1800-talets förra hälft. Under 1800-talet fick k och g tillbaka sitt tidigare klusila uttal efter att under en period ha uttalats med palatalt efterslag framför främre vokal (som i svenskan): kiære och giøre blev åter kære respektive gøre. Troligen var det också nu som ändelsen -er fick det karakteristiska uttalet [ɔ] i ord som piger, dyster, efter och binder. Skriftspråket slopade under denna tid (liksom tidigare talspråket) i stort sett verbets pluralformer i presens och preteritum.

Den moderna tidens danska

Språkutvecklingen i Danmark under 1900-talet är i många avseenden lik den i Sverige. I skriftspråket har den latinpräglade syntaxen vikit, och en enklare, mer talspråksliknande satsbyggnad har blivit den normala. Ordförrådet har vuxit explosionsartat, och det har tillkommit många ord av angloamerikanskt ursprung. Också från svenskan har lånats ord som kønsrolle, referenceramme, målsætning, finkultur, fremgangsrig och råstærk. I talspråket har dialekterna trängts undan, och antalet riksspråkstalande har hela tiden vuxit.

Ett särdrag för dansk språkhistoria är den kraftiga uttalsförändringen under det senaste seklet med centrum i huvudstadsområdet. Så har uttalet av a framför alveolar blivit mer ä-haltigt (”de flade a:er”), och vokal intill r har öppnats kraftigt: frisk har t.ex. kommit att uttalas [fʁæsk] eller rentav [fʁask]. Tendensen att försvaga slutstavelser och frikativor efter betonad vokal har fortgått. Resultatet har blivit en ökad klyfta mellan uttal och stavning – liksom mellan danskan och de andra nordiska språken.

Smärre men symboliskt viktiga ändringar har gjorts i den danska ortografin. Efter andra världskriget ersattes i nordistisk anda aa med å, och substantivens stora begynnelsebokstäver (som i tyskan) slopades.

Artiklar om danska


    Kontakt