CE översättningsbyrå

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till arabiska!

Vad kostar det och när kan översättningen vara klar?

Skicka ett mail till info@ce.se, bifoga filerna som skall översättas och beskriv uppdraget så utförligt som möjligt. Ange företag, namn, adress, telefonnummer samt till vilka språk översättningen ska göras, så återkommer vi inom kort med prisförslag och leveransdatum på projektet.

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

1. Kontakt

ikona optKontakta oss redan idag per telefon eller e-post

2. Översikt

ikonhus optVi diskuterar och analyserar jobbet som ska göras


3. Prisförslag

ikondokument optNi får en gratis och tydlig offert med utförandedatum

4. Plan

ikonkalender optEn detaljerad projektplan tas fram för arbetet


5. Utförande

ikongubbe optVåra duktiga experter genomför uppdraget

6. Resultat

ikonstjärna optHög kvalitet, nöjda kunder, fortsatt samarbete



Vi översätter till arabiska!


Carmen Maher


Mohammed Selim


Amr Wahab


Dina Niazy


Nesma El Wedidi


Sayed Suleiman


Sammanfattande benämning på en grupp närbesläktade dialekter med ursprung i Arabiska halvöns norra och centrala delar. Arabiska hör till den afroasiatiska språkfamiljens semitiska gren.

Arabiska består av två huvudformer: högarabiska (”klassisk arabiska”), som är skrift- och massmediespråk i arabländerna, och nyarabiska, det talade språket i dessa länder. Endast på Malta används en form av nyarabiska (maltesiska) som skriftspråk. Högarabiska är officiellt språk i Marocko, Mauretanien, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Sudan, Libanon, Jordanien, Syrien, Irak, Kuwait, Bahrain, Qatar, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Oman, Yemen, Eritrea och Comorerna. Det är officiellt andraspråk i Israel och Somalia. Högarabiska är vidare liturgiskt språk och i viss mån också lärdomsspråk inom islam. Högarabiska är normalt inte talspråk för någon, men kan talas i formella sammanhang (politiska tal, predikan). Arabiska i alla dess varianter talas av 290 miljoner (2009). Det talas av betydande minoriteter i Turkiet och Iran samt i östra och västra Afrika.

Inom nyarabiska går en gräns mellan dialekter av badawītyp och ḥaḍarītyp. Badawidialekter talas av alla beduiner (i både Sahara och Arabien) men även av många bofasta (Nildalen, södra Irak, Algeriet). Hadaridialekter talas av stadsbor och av vissa andra bofasta (Syrien, norra Irak, delar av Tunisien och Marocko). Inom dessa huvudgrupper finns det stora regionala skillnader, dock är stadsdialekterna (madanī) märkligt enhetliga i hela arabvärlden. Nordafrika utgör ett dialektområde med egna särdrag i både badawi och hadari.

De tidigaste vittnesbörden om arabiska finns i form av personnamn i assyriska texter, från och med 850 f.Kr. Arabiska personnamn finns också i grekiska, latinska och syriska texter från hela antiken. En stor grupp inskrifter på arabiskt språk i sydarabisk skrift finns på Arabiska halvön från ca 400 f.Kr. Språket i dessa (thamudiska, lihjanitiska, safaitiska) är nära släkt med hög- och nyarabiska, men det är inte något förstadium till dessa varianter. I nabatéernas inskrifter på arameiska (150 f.Kr.–ca 200 e.Kr.) finns ett antal arabismer. Ett av de tidigaste vittnesbörden om ett språk av högarabisk typ är Namarainskriften (328 e.Kr.), utförd med arameisk (nabateisk) skrift. Efter 500 e.Kr. finns det en poetisk tradition med rötter i Najd i Östarabien. Den bärs av ett språk som är grunden för högarabiska. Denna poesis språk används också i Koranen, som nedtecknades på 600-talet med en skrift utvecklad ur den nabateiska. Det är omstritt huruvida, och i så fall i hur hög grad, detta språk var talspråk i Arabien vid den tiden. Poesins och Koranens språk blev officiellt språk i det umayyadiska kalifatet (661–750 e.Kr.). Det utforskades och normerades från slutet av 700-talet av inhemska grammatiker i Basra och Kufa (i nuvarande Irak). Denna klassiska norm är grunden för det medeltida litteraturspråket i hela den islamiska världen, och den ligger till grund även för språket i dagens arabländer. Genom de islamiska erövringarna spreds arabiska i Mellanöstern och Nordafrika. Nyarabiska är belagd redan från slutet av 600-talet. Kontrasten mellan högarabiska och nyarabiska under medeltiden avspeglas i de s.k. medelarabiska texterna, framför allt av kristet och judiskt ursprung, med element från båda språkformerna. Från 1400-talet minskade högarabiskans betydelse inom islam, och den fungerade under följande århundraden endast som religionens och i viss mån juridikens språk. En renässans inleddes i mitten av 1800-talet, då högarabiska kopplades till den framväxande arabnationalismen. En modernisering av ordförrådet inleddes, och högarabiska började på nytt användas i icke-religiösa sammanhang. Under 1900-talet växte en modern press och litteratur fram, som konsekvent använder högarabiska i denna moderniserade form, standardarabiska, vilken också har blivit officiellt språk i de moderna arabstaterna.

Arabiska kännetecknas av rikedom på konsonanter. Typiska är de s.k. faryngala (emfatiska) konsonanterna, vilka uttalas med vidgat svalg, ungefär som vid en gäspning, samt laryngalerna, som uttalas med stämbanden. De flesta orden i arabiska är uppbyggda kring en rot bestående av två eller tre konsonanter, t.ex. ktb ’skriva’, ’skrift’. Orden formas genom tillägg av ändelser, förstavelser och vokaler: kataba ’han skrev’, kutiba ’den skrevs’, kitāb ’bok’, maktab ’kontor’, takātub ’korrespondens’ etc.

Bestämda artikeln är förstavelsen (a)l, där l assimileras med en efterföljande dental konsonant: al-bayt ’huset’ men ad-dīn ’religionen’. Pluralis uttrycks med ändelse bara i vissa ord: mu˙allim-ūna ’(flera) lärare’, mu˙allim-āt ’lärarinnor’. Regelbunden pluralisbildning saknas annars: kitāb ’bok’, kutub ’böcker’; ṭabīb ’(en) läkare’, aṭibbā ’(flera) läkare’. Högarabiska böjer substantiv och adjektiv i tre kasus (nominativ, genitiv och ackusativ), som uttrycks med ändelser. Även modus i verbet uttrycks med ändelser.

Högarabiskans verbsystem kännetecknas av en enorm formrikedom; av en verbrot kan bildas åtminstone två tusen former. Ett särdrag i högarabiska är de s.k. pausaformerna: slutljudande korta vokaler och vissa ändelser faller bort när ordet står i slutet av en mening: madīnatun ’stad’ blir madīna, baytun ’hus’ blir bayt. Till skillnad från högarabiska har nyarabiska ingen kasusböjning. Även modussystemet saknas, och verbsystemet har betydligt färre former. I gengäld har nyarabiska ett mer komplicerat tempussystem än högarabiska. Det råder också avsevärda skillnader mellan hög- och nyarabiska i ordförråd och fraseologi.

På grund av samexistensen mellan högarabiska och nyarabiska råder i arabländerna en speciell tvåspråkighetssituation, diglossi. Högarabiska är praktiskt taget enhetlig i alla arabländer. Några få uttalsskillnader finns dock, t.ex. uttalet av j som g i Egypten. I modernt tidnings- och litteraturspråk finns ett starkt inflytande från västeuropeiska språk i fraseologi och syntax. Däremot är högarabiskans ordförråd relativt opåverkat av direkta lån. Tendensen är att man bildar nya ord enligt gamla mönster eller omtolkar gamla ord. En puristisk inställning dominerar. Den underlättas av svårigheten att införliva lånord med arabiskans böjningssystem. Inom nyarabiska tenderar de regionala skillnaderna att utjämnas, inte minst inom varje enskilt land. Särskilt huvudstädernas dialekter fungerar alltmer som nationella talspråk i vissa situationer. Något närmande mellan hög- och nyarabiska kan dock knappast urskiljas utom i ordförrådet, där nyarabiska alltmer berikas med lån från högarabiska. Endast ett talspråk kan sägas fungera utanför sitt hemland, nämligen kairoarabiska, som förekommer i exporterade filmer och TV-serier.

Kontakt